VAL 2010

Moderaterna fortsätter trianguleringen.

2007-02-23T16:16:00.000+01:00

Moderaterna fortsätter sin vandring mot mitten. I förslaget till nytt handlingsprogram betonar Moderaterna frågor som tidigare varit paradfrågor för vänsterblocket: jämställdhet, miljö och utanförskap. Trianguleringen blir extra tydlig av att handlingsprogrammet givits namnet "Vår tids arbetarparti".

1. Kampen mot utanförskapet

Att handlingsprogrammet bär namnet ”Vår tids arbetarparti” är inte en lek med ord. Det speglar vår bärande idé för moderaterna som parti. I en tid då många människor saknar arbete, då den demografiska utvecklingen i kombination med globaliseringen ställer Sverige under ett allt hårdare tryck än tidigare, finns det behov av ett parti som lyfter fram arbetets värde för mänsklig utveckling och välstånd. Moderaterna vill fylla den rollen i svensk politik.

2. Vi lyfter fram jämställdheten som en prioriterad fråga

Länge styrdes familjelivet, samhällslivet och yrkeslivet helt på männens villkor. Mycket har hänt sedan dess, men fortfarande finns många områden där kvinnor är underordnade män. Som ett frihetsparti måste vi bli mycket tydligare i att ge kvinnor och män samma rättigheter och möjligheter. Det handlar om oskäliga löneskillnader, ojämn fördelning av ansvar för barn och hemarbete, olika möjligheter till yrkesval, ojämlik fördelning av resurser inom vård och omsorg samt en stor dominans av män i olika ledande befattningar. Jämställdhet handlar om vilket Sverige vi vill leva i. Vi har inte råd med ett samhälle där mer än hälften av befolkningen inte får vara med på samma villkor. Arbete för att förstärka kvinnors möjligheter är därför en av våra främsta frihetsfrågor.

3. Moderaterna utformar en betydligt bättre miljöpolitik

Vi tror att internationellt samarbete, satsningar på forskning och ny teknik, tillsammans med en översyn av skatter och regelverk, kan öppna för en utveckling där arbetet för en bättre miljö blir hävstång för såväl nya företag som nya arbetstillfällen. Med samma öppna och inkluderande arbetssätt som vi utvecklat vår politik för jobb, skola och brottsbekämpning vill vi nu fördjupa oss i miljöfrågor. Svaren tror vi står att finna i allt från individens egna val till kraftfulla internationella överenskommelser.

Gahrtons tänkvärda farväl

2007-02-05T17:29:00.000+01:00

I Dagens Nyheter idag tar miljöpartisten Per Gahrton efter 26 år farväl av partipolitiken med en debattartikel som sprider visst ljus över hur ett parti ibland måste vara bångstyrigt för att verka trovärdigt. Hans tanke är förstås att texten ska stärka Miljöpartiets förhandlingsposition gentemot Socialdemokraterna inför kommande valrörelse, men resonemanget har allmängiltighet och kan vara bra att ha i bakhuvudet även vad gäller regeringspartiernas inbördes förhållande.

En av mina främsta målsättningar har varit att miljöpartiet skulle undvika att klämmas mellan maktelitens krav på indefiniering/anpassning, utslätning av både idéer och arbetsformer och gräsrötternas och det radikala gröna tänkandets tryck i riktning mot utdefiniering/principfasthet på bekostnad av samarbetsmöjligheter och konkret inflytande. Också denna process har tagit tid och genom erfarenhet malt fram en långtgående konsensus om hur politisk makt kan förenas med trohet mot grundläggande ideal.

Miljöpartiets hantering av regeringskrisen 1991 var maktpolitiskt felaktig och bestraffades därefter av väljarna. Samtidigt var det oundvikligt att ett nytt radikalt parti vid sitt första möte med makten måste markera sin särart genom att presentera ett maximiprogram. Om mp redan då kommit med ett utslätat och anpassat kompromissprogram hade förtroendet för partiets ideologiska hållfasthet för alltid undergrävts.

Det stora offret, att bli utkastad ur riksdagen vid valet 1991, var således ett nödvändigt pris för att behålla långsiktig trovärdighet som radikalt alternativ, ett parti som inte är tvillingsyster till övriga riksdagspartier utan befinner sig i en helt annan dimension. Det var "fundamentalismen" 1991 som gjorde det möjligt för partiet att under slutet av 90-talet och början av 2000-talet inlåta sig på ett organiserat, praktiskt "realpolitiskt" samarbete med socialdemokratin utan att förlora sin själ.

Sahlin vill något!

2007-02-05T17:15:00.000+01:00

Det tog några veckor, men idag presenterade Mona Sahlin, som ju är föreslagen ny partiledare för Socialdemokraterna, en politisk idé om vad hon faktiskt vill göra. Tidigare har hennes utlåtanden berört saker hon inte kommer att bry sig om att åtgärda - som regeringens förändringar i a-kassan, eller regeringens satsning på tjänstesektorn. Men idag, på resa i Skåne, distriktet som varit höggljutt kritiskt mot Sahlin, bröts alltså tankepausen.

Till Ekot säger Sahlin att hon vill bearbeta både parti och befolkning för att kunna ro igenom en kvotering - eller individualisering - av föräldraförsäkringen.

– Jag hoppas att vi undan för undan kommer längre mot en kvotering. Vi kanske har gjort fel hittills som tidigare har pratat mest om formerna och alldeles för lite om varför en delning är så viktig. Vad är det som sker på arbetsmarknaden för kvinnor om man inte delar mera lika på föräldraledigheten? Kanske vill jag behålla min kraft där ett tag till för att se hur långt vi kan komma.

Hur viktig är en kvotering för ökad jämställdhet?

– Jag tror att den är jätteviktig. Om man med jämställdhet menar att de åren när barnen är små - som det är idag - att kvinnan tar så stor del av ledigheten så halkar kvinnan efter i löneutveckling på ett sätt som hon inte någonsin kommer i kapp med under hela sitt yrkesliv. Det är inte rimligt.

Om man ser till hur ni behandlade frågan under den sista kongressen, så var det tvärnej från partiordföranden innan kongressen hade diskuterat frågan och det finns ett starkt folkligt motstånd mot att kvotera mer, visar alla undersökningar. Hur ser du på det?

– Jag ska leda ett parti som jag hoppas ska ägna de här två åren fram till nästa kongress åt att bland annat prata om föräldraledigheten. Det finns frågeställningar där varje parti måste våga vara opinionsbildare. Om vi bara tittar på vad vi tror folk gillar eller inte gillar, så är vi inte en förändrande kraft i samhället.

En individualiserad föräldraförsäkring är, som opinionen ser ut idag, ingen valvinnare. Tvärtom vore det en impopulär reform. Men opinionen är inte statisk. Den går att förändra.

Ett problem för Sahlin är att partiets väljarbas har ett ganska konservativt levnadsmönster, och att de så kallat progressiva kvinnor som lockas av detta förslag är färre än dem som kan tänkas fly, givet att kvoteringen påverkar den egna hemmavaron med barnet negativt.

Å andra sidan underlättar ställningstagandet för individualisering ett samarbete med Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Fortsatt "splittring" att vänta

2007-01-29T12:01:00.000+01:00

Folkpartiet ådrog sig under den senaste veckan en del skepsis då man valde att göra politiska utspel som inte förankrats i regeringskoalitionen, utan skulle betraktas som ren partipolitik. Kritiker menade att det hela var tecken på splittring.

Partisekreteraren Erik Ullenhag motiverar nu utspelen i en text i sitt veckobrev som dels är ett brandtal för de borgerliga partiernas rätt att profilera sig under mandatperioden, dels en analys av hur partierna faktiskt jobbat med profilering.

Partiprofilering nödvändig för Alliansseger 2010

Efter det att folkpartiet presenterat en ny mediepolitik och återupprepat en ståndpunkt om att vi tycker att det är orimligt att exportera vapen till diktaturer har en debatt startat om att det skulle finnas ”sprickor” i Alliansregeringen. Det faktum att vi presenterat vår egen politik i ett par frågor har, inte av våra Allianskollegor, men väl av ett antal kommentatorer, beskrivits som en ”strid” inom Alliansen. Även det faktum att kristdemokraterna är emot könsneutrala äktenskap (en åsikt de alltid haft) lyckades i något tv-reportage beskrivas som konfliktfylld profilering.

Men är förutsättningen för en fungerande Allians verkligen att de enskilda partierna talar tyst om den egna politiken? När Alliansen bildades hemma hos Maud Olofsson var syftet att visa att det fanns en regeringsduglig opposition som var beredda att ta över efter en regeringstrött socialdemokrati. Genom ett gediget programarbete lyckades vi också enas på en rad områden och vi presenterade ett gemensamt valmanifest. Resultatet vet vi – Alliansen var i väljarnas ögon mer regeringsduglig än den sittande vänstermajoriteten och vi fick väljarnas förtroende att regera Sverige.

I Alliansarbetet har vi fått en fördjupad förståelse för de olika partiernas idétraditioner och byggt upp personband som gör den sittande regeringen mer samspelt än någon tidigare borgerlig regering. Vi har ett helt annat samtalsklimat mellan de fyra regeringspartierna än någonsin tidigare och även än vad som rådde i de nattliga förhandlingarnas regerande mellan socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet. Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Lars Leijonborg och Göran Hägglund är personliga garanter för samarbetet och de har utvecklat en imponerande förmåga att lösa ut frågor som riskerar att långsiktigt skada relationerna mellan partierna.

En avgörande förutsättning för att vi ska få fortsatt förtroende är att regeringen uppfyller de löften vi gav till väljarna. Det handlar om fler jobb. Om en skola med fokus på kunskap och arbetsro. Om en värdig välfärd för våra äldre. Men för att få väljarnas förtroende räcker det inte att ha regerat på ett kompetent sätt – vi måste också ha idéer om vad vi ska göra i morgon. Och för att så ska ske måste de olika partierna fortsätta ett idéarbete och kunna ge svar på de frågor väljarna ställer 2010.

Det var ju inte bara bildandet av Allians för Sverige som gjorde att vi vann valet – vi hade ju också en politik som en majoritet av väljarna hade förtroende för och de fyra ingående partierna hade under några år genomgått spännande förändringar.

Moderaterna har genomgått den mest omtalade förändringen. Partiet har gjort en imponerande resa där allt från skattepolitik till familjepolitik omprövats. Och förnyelsen verkar fortsätta när vi har en moderat finansminister som talar om feminism på ett sätt som påminner om Bengt Westerberg eller Lars Leijonborg.

Även inom folkpartiet har vi förnyat oss genom att vi bättre än tidigare formulerat liberala svar på vardagsfrågorna. Tydligast har det synts i den skolpolitik som vi successivt mejslat ut och som vi nu har möjlighet att genomföra. Men vi har också varit först med att lyfta upp arbetet för en integrationspolitik där människor som flyr till vårt land får en möjlighet att bidra.

Centerns resa är också intressant. Partiet har profilerat sig som tydligt borgerligt, blivit betydligt mer Europavänligt och tonat ned sitt kärnkraftsmotstånd. Partiet har åter börjat få stöd i storstäder och har frågor som en uppluckring av arbetsrätten profilerat sig som marknadsliberalt.

Kristdemokraterna har lyckats bli ett parti som är bredare än tidigare och som därmed är relevant för fler medborgare. Partiet har varit bra på att lyfta upp vardagsnära frågor som fastighets- och bensinskatt och samtidigt fortsatt sin tradition på det familjepolitiska området.

Förutsättningen för att vi ska fortsätta att ge relevanta svar på väljarnas frågor är att vi trots regeringsmakten klarar av att fortsätta fördjupa idéarbetet. Många som var aktiva i våra respektive partier mellan 1991 och 1994 kan tyvärr vittna om att vi då regerade sönder oss i den mening att det blev tomt i idéskafferiet inför valet 1994.

För att kunna bedriva en vital idéutveckling måste de olika partierna ha möjlighet att presentera sina respektive idéer på olika områden. Självklart är det inte ointressant vilket av de olika Allianspartierna som får väljarnas röster och vi har en demokratisk skyldighet att visa på de skillnader i idéer och visioner som finns mellan våra olika partier.

LO öppnar för jobbpolitik i s

2007-01-13T19:50:00.000+01:00

I Ekots lördagsintervju antyder LO-ordföranden Vanja Lundby Wedin att vissa förändringar vad gäller a-kassa och skatt på arbete som de borgerliga genomdrivit nog är acceptabla - under en socialdemokratisk regering. Det ger en öppning för skapandet av en jobbpolitik inom Socialdemokraterna.

LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin tror inte att socialdemokraterna kan återställa arbetslöshetsförsäkringen om partiet kommer tillbaka i regeringsställning efter nästa val. LO och det socialdemokratiska partiet behöver tänka i nya banor anser Lundby-Wedin.

Wanja Lundby-Wedin tror också att socialdemokraterna kan tvingas acceptera de borgerligas skattesänkningar på arbetsinkomster.

– Det är klart att jag kan se, och det kan ju alla se, problem. Om man sänker skatten på arbete så pass mycket som man gör så är det inte helt lätt att gå till val på att man ska höja skatten, säger Lundby-Wedin.

Kan man inte höja skatterna blir det också svårt för en framtida socialdemokratisk regering att betala en återgång till a-kassan som den såg ut förut. Detta i kombination med att de borgerliga planerar en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring gör att Wanja Lundby-Wedin inte vill tala om återställare. Istället tycker hon att LO och socialdemokraterna ska ta fram en ny modell.

– Strunta i att fundera över begreppet återställare, utan se istället hur vi vill att arbetslinjen ska se ut. Alltså det som innebär att den enskilda ska känna trygghet i en förändring om man riskerar arbetslöshet. Hur ser den arbetslinjen ut i den tid vi lever i nu, det skulle jag gärna vilja att socialdemokratin och LO jobbade tillsammans med under en tid nu, säger hon.

Kd byter informationschef

2007-01-10T12:30:00.000+01:00

Kristdemokraternas informationschef Anders Löwenberg lämnar sitt jobb i kd-kansliet efter fyra år och går till näringslivet, rapporterar Resumé.

De senaste fyra åren har han varit informationschef på kristdemokraterna och han var i hög grad inblandad i förra årets valrörelse.

Efter alliansens valseger var det flera pr-konsulter som gick till regeringskansliet men nu går Anders Löwenberg i motsatt riktning.

Personalen på kristdemokraternas kansli informerades vid niotiden på onsdagsmorgonen om flytten som innebär att Löwenberg blir försäljningsansvarig och pr-konsult på göteborgsbaserade pr-byrån Newsroom.

Kristdemokraterna har inte presenterat någon efterträdare. Avhoppet torde, även om partiledningen kanske tycker att det är tråkigt, faktiskt passa rätt väl i tiden. För en tid sedan konstaterade ju partiets eftervalsanalys att Kristdemokraterna behövde kommunicera sitt budskap på ett annorlunda sätt. Kanske är det lika bra att någon annan gör det.

Moderat kommunikation 2007

2007-01-08T17:13:00.000+01:00

I en artikel i Dagens Media förklarar Moderaternas kommunikationschef Pär Henriksson vad partiet kommer att försöka marknadsföra under året.

Vad blir viktigast för moderaterna att kommunicera ut under 2007?

- I januari ska vi försöka göra en grej på att skattesänkningen märks på januarilönen. Förhoppningsvis ser vi också effekterna av jobbpolitiken. Så ska vi berätta om avskaffandet av stopplagen inom vården så att fler kan starta eget. I mars är det kommunal rikskonferens. Almedalen till sommaren och partistämman i höst.

MP starkt fram

2007-01-06T14:50:00.000+01:00

Samtidigt som Miljöpartiets språkrör deklarerar att de gärna fortsätter sitt partiledarskap berättar partisekreteraren Håkan Wåhlstedt att han ämnar avgå vid nästa kongress.

Ekot rapporterar:

– Jag har haft åtta väldigt bra år som partisekreterare. Efter kongressen i maj i Norrköping så vill jag ta mig an nya utmaningar. Jag tycker också att det är viktigt att en efterträdare får flera år på sig att planera inför valet 2010, säger Håkan Wåhlstedt.

Du hade fått fortsätta ett år till enligt era stadgar om du hade velat. Hade det inte räckt med den tiden för en ny partisekreterare?

– Jag tillträdde själv efter valet 1998 och man behöver några år för att komma in i arbetet.

Partimedlemmar och lokalavdelningar i miljöpartiet nominerar just nu vem de vill se på de olika posterna i partiet. I början av februari ska det arbetet vara över.

Den som efterträder Wåhlstedt kommer att få ett tacksamt jobb. Potentialen för Miljöpartiet att växa är enorm i en tid när medierna driver klimatfrågan och partiet befinner sig i en ansvarsbefriad oppositionsroll. Och om socialdemokraterna dessutom väljer en partiledare med svag miljöprofil kommer Miljöpartiet få ytterligare expansionsunderlag.

Miljöpartiets tillväxt har redan startat. Under valåret 2006, då ju väljarkåren upplevde en stor trötthet inför socialdemokratins ledning, växte Miljöpartiets medlemskår med mer än trettio procent.

Miljöpartiets pressmeddelande:

Medlemstillströmningen till Miljöpartiet är rekordartad. I början av 2006 hade Miljöpartiet 7 249 medlemmar. Vid årskiftet var medlemssiffran 9 550, en ökning med över 2 300 medlemmar.

- Det är den högsta siffran någonsin och bekräftar att vi alltjämt är ett växande parti. I procent räknat är det en ökning med över 30 procent, säger Håkan Wåhlstedt, partisekreterare.

Valresultatet 2006 gav en ökning på 0.59 procentenheter åt Miljöpartiet - vilket representerar en ganska stor framgång för ett parti som svajar runt 5 procent. Dock inte så stor att den förklarar medlemsökningen under året. Kanske har medlemstillströmningen varit som störst efter regeringsskiftet?

Alliansens 100 dagar

2007-01-05T02:32:00.000+01:00

När regeringens hundra första dagar börjar närma sig sitt slut kan det vara dags att fundera över hur de borgerliga partiernas utvecklingspotential ser ut. Lars Leijonborg antydde i sitt sista veckobrev före jul att de stora reformerna genomförts tidigt för att borgerligheten de resterande åren skulle kunna slicka sina sår.

Att oppositionen är i ledningen i opinionsmätningarna var mer eller mindre förutsett. Vi var bland alliansledarna tidigt överens om att, om vi vann valet, snabbt genomföra de inslag i vårt program som kan möta mest motstånd, dels för att de positiva resultaten ska ge effekt så länge som möjligt, dels för att ha tid på oss att reparera negativa opinionseffekter.

Om Leijonborgs avslöjande är korrekt skulle man ju kunna tolka det som att den yttersta gränsen är nådd för den borgerliga politiken. Mer nyliberalt än så här blir det inte, liksom, oavsett skrämskotten ifrån fackförbunden. Nu vidtar en period av reträtt, då Folkpartiet plockar fram sin socialliberalism, då Centerpartiet återvänder till sina agrara rötter, och då Kristdemokraterna gör vad kristdemokrater nu gör.

Men jag tror av två anledningar att så inte är fallet.

För det första: regeringens sammansättning garanterar i sig fortsatt profilering inom de kärnområden som partierna valt ut som sina kärnfrågor.

Folkpartiet är här ett lämpligt exempel. Jan Björklund är minister med ansvar för skolfrågorna, vilket ju garanterar folkpartistiskt fokus varje gång skolan diskuteras. Med Björklunds inriktning, nota bene, på krav, läxa, kvarsittning och ordning. Stenhårda Nyamko Sabuni har ministeransvaret över integration och jämställdhet, och hon har redan avfärdat integrationspolitiken som vi kände den och kvoteringspratet inom jämställdhetsarbetet - oavsett hur Birgitta Ohlsson eller Erik Ullenhag skulle velat ha det. Skulle Sabuni kunna backa? Nej, och ingen annan minister heller.

Folkpartiet är på gott och ont garanterade fortsatt likartad utveckling på de centrala områdena de valt att profilera sig de senaste åren med Johan Jakobsson som partisekreterare.

Och eftersom partiet inte precis växt, så kan man anta att de som sitter på riksdagsbänken tillhör den hårda kärnan - och följdriktigt så presenterade Allan Widman en tanke om krav på svenskt språk i undervisningen häromdagen. Ingen socialliberalism i sikte, trots alla ledarskribenters önskemål om detta i höstas.

Och detta är ju en utveckling som kommer fortgå även om Lars Leijonborg väljer att avgå mitt under mandatperioden.

För det andra: ett regeringsparti som försöker bredda sig kannibaliserar eller sviker.

Kristdemokraterna kom i sin eftervalsanalys i mitten av december fram till att partiet uppfattades som smalt.

– Kristdemokraternas nedgång i valet beror bland annat på att vi uppfattas som ett parti utan politisk bredd. Att vi brister beträffande förnyelse inom såväl politik som när det gäller personförnyelse samt på att partiets organisation haltar. Det sade Bengt Germundsson, ordförande för Kristdemokraternas valanalysgrupp när han på fredagen presenterade gruppens rapport.

– Kristdemokratern har idag ett inmutat förtroende i äldre- och familjefrågor, men det räcker inte. Partiet behöver även bredda sin politiska dagordning och exempelvis lyfta fram sin miljö- och integrationspolitik. Det ingår som en ideologiskt given ansvarsuppgift att ta spjärn mot både miljöförstöring och de främlingsfientliga krafter vi idag ser sprida sig.

Kristdemokraternas lösning på problemet är att skapa nya profilområden, och värva människor som kan företräda dessa slagkraftigt. Integration och invandrarrepresentation är en sån punkt. Men det kommer inte att vara helt lätt att komma fram där när integrationsfrågorna ägs av Folkpartiet. Om hugade kristdemokrater överhuvudtaget kommer att bli inbjudna till en tv-soffa som har chansen att boka Nyamko Sabuni så är det svårt att se att de kan göra mer än att möjligen vinna över en röst ifrån Folkpartiet. Och det är ju ingen stor seger - det är traditionell inomborgerlig kannibalism.

Jag gissar att Kristdemokraterna istället kommer att få försöka bevisa att de är bäst på sina kärnområden: äldrefrågor och omsorg. Detta kommer dock inte att bli lätt, eftersom oppositionen sannolikt kommer att skjuta in sig där, med krav på större resurser, som brukar vara lättare att sälja in till väljarna än valfrihetsreformer, men som kan betraktas som ett svek mot borgerliga värderingar om man nu vill triangulera. En försmak på socialdemokratisk retorik i ämnet levererade Morgan Johansson på DN Debatt:

Vi måste skapa ett verkligt s-alternativ till dagens pensionssystem. Det tog blott tio dagar för den nya borgerliga regeringen att ensidigt och ärelöst riva upp överenskommelsen med socialdemokraterna från 1994 om nuvarande pensionssystem. Med regeringens ansats kommer förtidspensionärer att förlora 100 000-tals kronor, och klassklyftorna inom pensionärskollektivet att öka kraftigt. Därför måste socialdemokraterna gå till offensiv i pensionsfrågan. Vi bör använda oppositionsåren till att skapa ett eget, socialdemokratiskt alternativ till borgarnas ojämlika hantering av pensionärer.

Frågan är då slutligen vad man kan vinna på att ytterligare spetsa till sin politik inom sina profilområden.

Inom Centerpartiet verkar man i alla fall helt inställd på att gå den vägen. Fredrick Federley har just utannonserat ett nytt liberalt nätverk, som inleder med ett seminarium i riksdagshuset med gäster från Svenska Dagbladets ledarsida och Timbro. Och Centerpartiet har fortsatt stor utdelning av att låta sig framstå som huvudfiende till LO, den senaste tiden i frågor om salladsbaren Wild'n'Fresh i Göteborg där facket vill tvinga fram kollektivavtal.

Lars Leijonborgs uttalande betyder inte att koalitionsregeringen kommer att bli menlös. Det kanske inte blir något systemskifte - men nog kommer där att finnas en riktning.

Ny riksdagsgruppsorganisation i s

2006-12-28T11:15:00.000+01:00

Socialdemokraterna arbetar med att skapa en ny organisation i riksdagsgruppen för bland annat mediehanteringen. Det första avslöjandet som kommit om hur denna ska se ut ger beskedet att Peter Akinder blir presschef.

Politikerbloggen:

... Göran Perssons tidigare talskrivare och nuvarande pressekreterare Peter Akinder, 36, blir partiets presschef i riksdagen. Kalmarfödde Akinder har tidigare också jobbat för Anders Sundström och Mona Sahlin. Tjänsten som han tillträder inom kort är nyinrättad, erfar Politikerbloggen. Vem som ska efterträda Manuel Ferrer som partiets presschef på Sveavägen 68 är ännu inte klart.

Peter Akinder till Resumé:

- Det stämmer att jag blir presschef. Den nya organisationen som vi sjösätter innebär en förändring i vårt sätt att arbeta. Men jag vill inte gå ut med information om den nya organisationen och vilka kontaktpersonerna blir än. I januari kommer vi att informera all media om hur den nya organisationen ser ut, säger han.

SSUs Sjödin avgår

2006-12-16T03:09:00.000+01:00

Efter att ha dömts av Stockholms tingsrätt för förolämpning, egenmäktigt förfarande, våld mot tjänsteman och våldsamt motstånd - och av allmänheten för att ha kallat en dörrvakt för "svartskalle" - tillkännagav idag Anna Sjödin via DN Debatt att hon avgår som ordförande för SSU.

Sent en januarikväll gick jag på krogen i Stockholm. När jag ifrågasatte varför en ordningsvakt behandlade min väninna illa och kallade henne "hora" och "fitta" blev jag själv kallad samma sak. Jag blev också misshandlad. Två höll i mig och den tredje slog. Sen vältrades skulden över på mig när vakterna hade pratat ihop sin historia. Mitt ord är uppenbarligen inte värt någonting, inte heller mitt läkarutlåtande eller de oberoende vittnen som beskriver vaktens beteende och språkbruk. Jag blev oskyldigt dömd och jag förnekas möjligheten att få visa det.

Jag har många gånger funderat över om jag kunde ha agerat annorlunda. Men jag tänker inte be om ursäkt för något jag inte gjort för att eventuellt överleva politiskt. Det är nog illa att jag måste betala skadestånd till den man som slog och själv inte har några skador. Jag är inte ensam. Många människor berättar om liknande händelser som det jag varit med om för den som vill lyssna. Jag säger inte att alla krogvakter ljuger och använder övervåld, men det finns rötägg.

Det måste till en politisk förändring. Jag konstaterar att om man har druckit alkohol så har personerna som är satta att hålla ordning på krogen rätt att med samhällets beskydd slå dig sönder och samman och kalla dig "hora" och "fitta" i tjänsten.

Vad är värst? Att bli kränkt och misshandlad? Att felaktigt dömas i domstol? Eller den många gånger hatiska attityd jag fått som knivhugg i ryggen och slag rakt i ansiktet? Detta av samhällets etablissemang som samtidigt glömmer att det kan vara deras son eller dotter som råkar ut för något liknande nästa helg. Jag tänker inte låta mig bli klappad på huvudet.

Det kanske är extremt obegripligt men jag tar ingen skit. Jag är starkare i dag än vad jag var för ett år sedan.

Jag slösar inte energi på det som har varit. Jag tänker inte heller slåss mot väderkvarnar. Däremot lovar jag att på alla sätt jag kan försöka bidra till att inte fler människor behöver gå igenom det som jag och många andra redan har upplevt.

Det jag varit med om förstärker min vilja att försöka förändra samhället och dess avigsidor. De värderingar jag bär på ställer krav. Det handlar om att ärligt och uppriktigt bry sig om hur andra människor har det. Det handlar om att stå upp när det blåser som hårdast. Vackra ideal och principer får bara ett värde om du håller fast vid dem också vid motgång och inte enbart i demonstrationståg.

Jag är tacksam för det förtroende jag fått men av omtanke om SSU lämnar jag i dag mitt uppdrag som SSU:s ordförande. Jag lovar att finnas där för er SSU-kamrater om ni någon gång behöver mig.

Det socialdemokratiska ungdomsförbundet befinner sig nu i ett vakum. Sjödin blev ordförande i en uppgörelse som grundade sig på millimeterrättvisa mellan höger- och vänsterfalangerna i förbundet. Vilken sida som tar makten nu vet ingen.

Fackförbund vill ha dubbelkommando

2006-12-14T08:55:00.000+01:00

En dag innan distrikten ska ha sina nomineringar inskickade till valberedningens ordförande Lena Hjelm Wallén gör sex fackförbundsordföranden en sista ansträngning att dra rekryteringsprocessen åt vänster, åtminstone vad gäller arbetsmarknadspolitik, i en debattartikel i Svenska Dagbladet. Undertecknarna understryker att det nya ledarskapet bör ha stark facklig förankring, och föreslår att partiet ska ledas av ett dubbelkommando - med en kvinna i topp.

Det finns stor risk att högerregeringens politik leder till en större andel lågavlönade, tillfälliga, okvalificerade och otrygga jobb, ofta på ofrivillig deltid. Därför kommer frågor om arbetets villkor att toppa den politiska dagordningen de närmaste fyra åren.

Detta perspektiv bör nu prägla arbetarrörelsens förnyelsearbete, inklusive frågan om ny socialdemokratisk partiledning. Om villkoren på arbetsmarknaden blir centrala i valet 2010 bör trovärdighet, kunskap och insikt i dessa frågor vara viktiga kriterier när man väljer en ny partiledare.

Det behövs en person som med stor trovärdighet kan tala om och för alla dem som drabbas av otryggare anställningar, hårdare villkor, ett tuffare utanförskap, och i värsta fall lägre löner.

Det är också viktigt att socialdemokraternas nya partiledning har stor trovärdighet i frågor om lika villkor mellan kvinnor och män. Kvinnor ska varken behöva känna sig otrygga om de går ensamma ute på kvällen eller drabbas av lägre status och sämre lön och villkor på jobbet.

Man kommer inte ifrån att en kvinna oftast har större trovärdighet här än en man. Däremot får det inte vara något absolut krav att en ny partiledare måste vara riksdagsledamot.

Ett breddat ledarskap, exempelvis genom en vice partiordförande, skulle skapa förutsättningar också för yngre personer att kunna kombinera ett sådant uppdrag med till exempel att ha små barn.

Det skulle också bidra till en icke-patriarkal ledarstruktur, som låter mer än en stark ledare komma fram, samt till att hålla ihop ett stort parti som lockar många olika grupper.

Debattartikeln undertecknas av Ella Niia, ordförande Hotell- och restaurangfacket; Janne Rudén, ordförande SEKO; Hans Öhlund, ordförande Fastighetsanställdas förbund; Lars-Åke Lundin, ordförande Målareförbundet; Hans-Olof Nilsson, ordförande Livsmedelsarbetareförbundet; Stig Larsson, ordförande Elektrikerförbundet.

Nuders & Sahlins visioner

2006-12-11T14:35:00.000+01:00

Nu när både Margot Wallström och Carin Jämtin avböjt förfrågan om att leda socialdemokraterna blev plötsligt ett referat från ett seminarium från 1 december intressant, eftersom två av partiets sannolika ledare där lade ut texten om sina visioner för rörelsen.

Seminariet arrangerades av Arbetarrörelsens Tankesmedja och ABF Stockholm. Intresset var stort, Sandler-salen var fullsatt och en mängd pressfotografer tog chansen att föreviga de båda huvudtalarna Sahlin och Nuder. Efter att dessa, samt de båda journalisterna Nisha Besara (krönikör på Aftonbladets ledarsida) och Håkan A. Bengtsson (chef för Arena-gruppen), modererade av Carl Tham, gett sina personliga svar gavs plats för en mängd publik-frågor/synpunkter.

Pär Nuder utgick från ett tal som hölls av dåvarande partiordföranden Ingvar Carlsson 1989 när socialdemokratiska partiet firade sitt 100-årsjubileum. Carlsson menade att en socialdemokratisk vision inte målar upp ett paradis, något sådant existerar inte, är inget specifikt tillstånd utan en ständigt pågående process på väg mot visionen det klasslösa samhället.

– Visst har det hänt mycket sedan det talet hölls, Berlin-murens fall, Sveriges ekonomi gick in i väggen och även om vi i internationell jämförelse har en unikt sammanpressad lönestruktur har en elit dragit ifrån ytterligare och vidgat klyftorna, konstaterade Pär Nuder som också erinrade om att EU-medlemskapet och begreppet Vaxholm som symbol för kampen för bevarade kollektivavtal är nytt jämfört med hur det var när partiet hundraårsjubilerade.

– Men kampen för och drömmen om det klasslösa samhället gäller än och förs nu med ytterligare dimensioner där utöver klass även kön och etnicitet är grund för en politik för ökad jämlikhet, menade Nuder och definierade sedan socialdemokratins ”unikhet”:

– Å ena sidan för vi en politik för tillväxt, å den andra en politik för jämlikhet, trygghet och solidaritet. Vi anser att de båda förutsätter varandra. Utan tillväxt inga resurser för rättvis välfärdspolitik, utan trygghet inte den oräddhet som gör att människor vågar ställa om och hänga med i strukturomvandlingen, omskola och vidareutbilda sig, ta nya jobb.

Pär Nuder punktade upp det som han menar är den socialdemokratiska samhällsmodellen:

• Sociala broarna.

Att tack vare systemet med inkomsttrygghet via a-kassan som planka kunna gå från gamla jobb till nya. Det systemet är nu under attack. Samarbetskulturen bryts upp.

• Vårt samhälle bärs inte upp av endast den ena halvan.

Tack vare den samlade familjepolitiken, generös föräldraförsäkring och utbyggd förskola, är också kvinnorna i förvärvsarbete.

• Gröna dimensionen.

Utöver det självklara att rädda miljön och vår planet för kommande generationer ger grön produktion tillväxt, jobb och gynnar ekonomin.

• Offentliga finanserna

Att ha balans i de offentliga finanserna tryggar förutsättningarna för att utveckla välfärden. Motsatsen visade sina plågsamma konsekvenser under 90-talskrisen.

• Öppenhet mot omvärlden.

Vi är ett av världens mest frihandelsivrande folk, vi vurmar för fair trade, och vi är ensamma i världen om att ge en procent i bistånd.

Men vilka är socialdemokratins utmaningar? Pär Nuder nämnde fem:

1. Demokratin i sig själv. Vi måste ha en folklig legitimitet för att ta ut de skatter som välfärden kräver. Därför är det viktigt att ha fortsatt högt valdeltagande.

2. Arbetet som grund i välfärdssystemet. Vi måste föra en ny politik där vi hittar vägar som för människor tillbaka i arbete, lägga en brygga från kassa till arbetsförmedling.

3. Skolan. Vi vill ha en skola som är inkluderande. Vi har delvis misslyckats med ungdomsskolan och det måste vi ta itu med, inte minst sett i ljuset av den nya regeringens skolpolitik som ytterligare drar isär.

4. Offentliga sektorn. Vi står inför att behöva ersätta en generation av hundratusentals anställda, mestadels kvinnor som kom ut i jobb på 70-talet, och som nu börjar gå i pension. Vi behöver ett helt annat förhållningssätt för att lyckas locka unga in i vård, skola och omsorg.

5. Ökad socialdemokratiskt samarbete internationellt. Vi upplever hur kapitalet luckrar upp arbetsrätten, till exempel i Tyskland, genom bland annat så kallade öppningsklausuler och lönerna pressas ned och konkurrensen snedvrids. En facklig-politisk utmaning där det krävs mer av gränsöverskridande samarbete.

Mona Sahlin tog sin utgångspunkt i tre värderingar som grund för det framtida socialdemokratiska samhällsbygget, men började med att peka på en förutsättning för att socialdemokratin som parti ska kunna fortsätta att verka:

- Vi måste vara en folkrörelse, vi måste både ha folk och vara i rörelse. Vi behöver fundera över hur det ska gå till att återkomma till att vara denna folkrörelse, hur vi kan ha tentaklerna ute och lyssna på folk, samtidigt som vi också måste våga påverka opinionen med våra idéer - och alltid vara i opposition mot orättvisor.

Mona Sahlin konstaterade att socialdemokratin behöver också andra debattfora än det egna partiets interna, komma ut och nå andra rörelser, till exempel miljörörelsen och kvinnorörelsen.

Därpå redovisade Mona Sahlin de tre värderingsområden hon valt ut:

• Arbete och välfärd. Vi behöver formulera/motivera det stora uppdraget. Meningen med den socialdemokratiska ideologin är att leva efter den klassiska formeln ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Annars får vi ett samhälle där attityden är att ”du sköter dig”, ”du sköter din egen vård” istället för att ständigt fråga oss vad det är som binder samman familjen i Rinkeby med familjen i Bromma. Båda ska kunna lita på att samhället finns där när de behöver det. Om man blir fattigare i Rinkeby så blir man samtidigt otryggare i Bromma. Därför är det radikalt och rätt att kräva att vi har höga tak i socialförsäkringarna. Och vi måste ha målet arbete åt alla, inte arbete åt ganska många.

• Människan är målet. Vi bekämpar allt som förhindrar att människor kan leva ett värdigt liv. Se på resan som partiet gjort, från att enbart har tänkt i termer av klass. Nu får vi inte släppa vår strategi att se jämlikhetspolitiken i perspektiven klass, kön, etnicitet och sexuell läggning.

Politiken ska omfatta kampen för både kroppen och själen, kunna se ungdomars förtvivlan, motverka sexifieringen av det offentliga rummet, få tillvaron att gå ihop bort från stressen och ge människor chans att påverka sin vardag.

• Alla folks frihet, hela världens fred. Engagemanget formulerat i denna SSU-paroll från 60-talet måste vi återerövra. Vi måste inse att EU finns, att det är en politisk nivå vi måste verka på och använda, inte minst för att möta globaliseringens utmaningar, till exempel världens kamp mot aids och andra sjukdomar som drabbar de fattigaste.

Parodiskt

2006-12-11T13:34:00.000+01:00

Det har varit glest med uppdateringar här på Val 2010, eftersom så mycket som skrivs i pressen om partiernas framtid enbart består i spekulationer - och dessutom ofta okunniga sådana.

Men idag finns saker att notera.

Aktuellt i Politiken har sammanställt hur de socialdemokratiska partidistrikten ställer sig inför val av ny partiledare. Margot Wallström leder stort, före Carin Jämtin. Men man frågar sig vad en sån sammanställning är värd efter dagens andra nyheter.

Margot Wallström har nu sagt nej, både till valberedningens ordförande, och till partiets medlemmar.

Göteborgs-Posten skriver:

- Nu är hon alldeles säker. Hon har gått igenom en process och fått det bekräftat för sig själv att hon inte vill kandidera som partiledare, säger Lena Hjelm-Wallén till gp.se.

I förra veckan träffades de båda på det Europeiska socialdemokratiska partiets kongress i portugisiska Porto. Hjelm-Wallén är inte förvånad över hennes definitiva besked.

- Nej, det har varit min känsla och mitt intryck hela hösten. Margot och jag känner ju varandra väldigt väl, säger Hjelm-Wallén.

- Hon är klar på att hon verkligen inte vill. Hennes motiv är väl övertänkta. Men, trots hennes besked så skall valberedningen ha ett möte med henne, säger den socialdemokratiska valberedningens ordförande som på fredag skall lyssna till vad partidistrikten har att säga i partiledarfrågan.

Vilket ju är en upprepning av vad som framkommer i Aktuellt i Politikens intervju med Wallström:

AiPs rapportering av s-föreningarnas och partidistriktens nomineringar av nästa partiordförande har visat att Margot Wallström de facto blir socialdemokraternas nästa partiordförande – om hon säger ja. På Casa Mara slår hon återigen fast att hennes nej är ett nej.

– Alla nomineringar värmer mitt socialdemokratiska hjärta. Att man tror mig om den uppgiften och att många verkar fästa sådana förhoppningar vid mig.

– Samtidigt blir det något som man kan ligga sömnlös för eftersom jag inte ser mig själv som partiledare och inte vill kandidera, så är det bara. Och jag har varit tydlig från början – mån om att inte inge falska förväntningar. Det är otroligt fint att få en sådan uppskattning men jag hoppas att de partivänner som har nominerat mig också kan förstå och respektera mitt ställningstagande, säger Margot Wallström.

Det är ord som känns ärliga och samtidigt väl avvägda.

– Det brukar sägas ”att när partiet kallar så ska man ställa upp”. Min tanke blir då att jag kan bidra på andra sätt, fortsätter Margot Wallström.

Sättet att ”säga det” blev alltså en intervju på Casa Mara. Men frågan är varför hon inte har kommit med beskedet tidigare, via partiets hemsida eller just partitidningen?

– Jag har varit helt konsekvent i allt jag har sagt och har i artiklar, intervjuer och pressmeddelanden under en längre tid sagt att jag inte står till förfogande. Sedan har en del påpekat att valberedningen inte ska utesluta någon innan en person får frågan, andra menar att det här ska vara partiets process och inte medias. Men nu har förväntningarna byggts på ytterligare igen. Många riskerar att bli onödigt besvikna om jag inte klargör det här, samtidigt som förväntningarna är helt orealistiska.

Och då riktas naturligtvis blickarna mot Carin Jämtin. Men idag rapporterar TT att hon också säger nej.

Stockholms arbetarekommun har valt att ta fram tre kandidater, Margot Wallström, Carin Jämtin och Mona Sahlin, utan inbördes rangordning som tänkbara efterträdare till partiledarposten efter Göran Persson. Det sade distriktets ordförande Bosse Ringholm på en presskonferens.

Direkt efter Ringholms anförande sade Carin Jämtin att hon säger nej till att bli partiledare och att hon vill stanna i Stockholm som oppositionsborgarråd.

Den här nomineringsprocessen börjar bli parodisk.

Men det är naturligtvis intet mot hur partiet kommer att se ut med Mona Sahlin som ledare.

Leijonborg står på sig

2006-12-04T12:25:00.000+01:00

I sitt senaste nyhetsbrev skriver Lars Leijonborg om hur han förhåller sig till den allmänna diskussion om Folkpartiets framtid som tycks föras i snart sagt varje spalt. Men Leijonborg, som ju är gammal i gemet, tycker uppenbarligen inte att opinionsstormen är något särskilt, utan försöker bara borsta av sig den värsta resesmutsen innan han stakar ut nya djärva mål.

I veckobrevet skriver han att han fått känslan "att intrånget som faktor som påverkar folkpartiet sakta men säkert klingar av". Vilket jag betvivlar att journalist- och ledarskribentskåren håller med om.

I vilket fall kan man med utgångspunkt från Leijonborgs egna ord göra antagandet att Folkpartiet inte ser ut att vilja flytta sin position på ett tag, trots såna tecken i skyn som att socilliberala Erik Ullenhag blivit partisekreterare och socialliberala Frida Johansson Metso blivit ungdomsförbundsordförande. Men ingen vet förstås hur läget ser ut om två år.

Ur nyhetsbrevet:

Läget

I fredags sammanträdde folkpartiets partiråd. Det kändes väldigt bra. Det blev som vi hade hoppats när vi bestämde oss för att kalla in det för, vad som nu känns, väldigt länge sedan. Det blev ett bokslut över valrörelsen och en nystart inför framtiden. Visserligen är det rättsliga efterspelet av dataintrånget inte över och behandlingen av etikkommissionens rapport återstår. Men känslan är ändå att intrånget som faktor som påverkar folkpartiet sakta men säkert klingar av.

När nu polisutredningen om dataintrånget med sina flera hundra sidor är offentlig och vår egen utredning som utförts av advokat Peter Danowsky också är klar kan konstateras att det jag sade före valet, att folkpartiet redan på tisdagseftermiddagen den 5 september presenterade "huvudbilden", stämmer.

Jag läste härom dagen igenom vårt tvåsidiga pressmeddelande från den dagen och kunde konstatera att den texten i stort sett står sig idag. Redan i första stycket påpekas att socialdemokraterna försöker utnyttja händelsen maximalt i sin valrörelse. Den aspekten har verkligen bekräftats. Som TV 4 rapporterat var deras polisanmälan redigerad så att den bättre in i det politiska mönster de önskade sätta. Och när man går igenom det material som Jodenius skickade över - vilket medarbetar på folkpartiet gjort i samband med att det överlämnats till polisen - är det till största delen totalt ointressant. En medarbetare har genom att använda sökverktyg på nätet kunde påvisa att flera av dokumenten fanns tillgängliga på öppna källor när Jodenius trodde att han hittade något hemligt. Jag har vädjat till socialdemokraterna att offentliggöra materialet, för då kommer det att visa sig för allmänheten att den första upphetsningen byggde på svag grund. Det förtar naturligtvis inte det faktum att medarbetare inom folkpartiet och ungdomsförbundet har agerat felaktigt, men det är viktigt med perspektiv.

Regeringens opinionsstöd har gått ner. Det var mycket väntat. Vi var tidigt under Alliansens samarbete överens om strategin att genomföra de viktigaste nödvändiga reformerna i början av perioden, dels för att de positiva effekterna av dem ska ha lång tid på sig att verka, dels för att vi ska ha god tid på oss att reparera eventuella opinionsmässiga skadeverkningar.

På partirådet lanserades ett projekt för ett sammanhållet idéutvecklingsarbete i folkpartiet kallat "Vision 2014". Tre arbetsgrupper lanserades. Det kommer att komma några till. Direktiven till grupperna och tankarna kring projektet framgår av ett dokument som jag bifogar.

Sammanfattningsvis tycker jag läget är ganska bra, både för regeringen och för folkpartiet. Vi visste att det skulle gå att piska upp en negativ stämning mot våra förslag på a-kasseområdet men tror att det är en riktig väg att gå att skärpa upp kraven på när a-kasseersättning ska utgå och öka andelen egenfinansiering. För folkpartiet blir det möjligen ”sämre innan det blir bättre” eftersom dataskandalen kommer att leva i massmedia ett tag till, men på lite längre sikt är jag mycket optimistisk också om folkpartiets möjligheter att vinna ökat stöd.

Aftonbladet drar åt vänster

2006-11-23T12:03:00.001+01:00

Aftonbladets ledarredaktion, genom Olle Svenning, väljer idag sida i kampen om hur Socialdemokratins ska utvecklas efter Göran Persson. Aftonbladet förespråkar en vänsterlinje, personifierad av Carin Jämtin.

Välj Jämtin

Hon kan leda s förnyelseprocess

Carin Jämtin bör bli ny socialdemokratisk partiledare. Hon kan, som Aftonbladet uppfattar det, leda den förnyelseprocess som partiet måste genomgå både som en följd av det svåra valnederlaget och av den ideologiska villrådighet som orsakade förlusten.

Jämtin är 42 år och har därmed förutsättningar att leda socialdemokratin för en längre period. Den relativa stabiliteten och styrkan hos socialdemokratin beror till en del på den kontinuitet ett långvarigt ledarskap skapat.

Carin Jämtin har haft centrala uppgifter inom socialdemokratin och varit minister, men är inte alltför förbunden med den politiska ledning som underkänts av väljarna.

Hennes förflutna inom arbetarrörelsen innefattar såväl förtroendeposter inom SSU som ansvar för den omfattande biståndsverksamheten inom Olof Palmes internationella centrum.

Inom fackföreningsrörelsen, som förhåller sig neutral i partiledarfrågan, finns påtaglig välvilja till Jämtin.

Socialt svarar hon väl mot Rörelsens ibland stränga eller rentav puritanska krav. Hon har egen erfarenhet av att leva i förortsområde, betydelsefullt också av det skälet att socialdemokratin där måste forma en ny politik. Valförlusterna var nämligen mycket stora i just förorterna.

Jämtin har också bott sammanhängande perioder i Afrika. Lokalt och globalt.

Inom socialdemokratin finns starkt stöd för att en kvinna ska bli ny partiledare och partiet har flera starka kandidater. Förutsättningarna för ett nära samarbete dem emellan måste vara goda.

Carin Jämtins praktik och erfarenhet har till betydande del varit förlagda till den internationella politiken, periodvis placerad en aning diskret och i utkanten av socialdemokratin. Med Jämtin, som ledare, kan partiet knyta an till den solidaritetstradition som främst förknippas med Olof Palme och med tiden också med Anna Lindh.

Jodå, Mauderniseringen fortsätter

2006-11-20T15:31:00.000+01:00

Centerpartiet ska sätta upp klara mål att uppfylla inför valet till EU-parlamentet 2009 och riksdagsvalet 2010, sade idag Maud Olofsson när partiet samlade sitt förtroenderåd. Dubbelt så stort ska väljarstödet bli. En vass udd ska också riktas mot Sverigedemokraterna genom att centern ska fortsätta argumentera för en öppenhet för människor som vill komma hit och arbeta, och för alla människors lika rätt och värde.

Ekot berättar närmare:

– På samma sätt som vi tog fajten när det gäller övergångsreglerna på temat allas lika rätt och värde, så måste vi ta fajten idag också. När man kollektivt börjar anklaga vissa grupper för att inte behövas eller inte bidra eller på annat sätt utrycker åsikter som jag tycker är acceptabla. säger Maud Olofsson.
Det är Sverigedemokraternas frammarsch i valet som oroar. Där tänker nu centerpartiet synas och höras.
Centern vill ha ett öppnare och mer välkomnande klimat. Man vill att alla som vill och kan arbeta ska få möjlighet att komma till Sverige. Men det blir en hård debatt, tror Maud Olofsson.
Centern ska också ta fram en tydligare politik för arbetslivet och inte bara prata så mycket företagande, säger partiledaren.

Idag sätter också centerpartiet upp en rad mål, som partiet ska infria till nästa val, dels till EU-parlamentsvalet 2009 och till nästa riksdagsval år 2010.
Centern ska behålla regeringsmakten och partiet ska bli dubbelt så stort, ett 16-procentsparti. Man ska också ha jämställda listor, både vad det gäller kön, härkomst och sexuell läggning.
Med tuffa mål ska partiet fortsätta framåt, säger Maud Olofsson.
– Jag kan se att vid tidigare regeringsperioder så har vi hamnat i en förvaltande roll och idéutvecklingen har hamnat på efterkälken. Vi är jätteglada över den här regeringen, men vi ser att vi inte kommer att få igenom allt. Då måste vi fortsätta med idéutvecklingen. Ett parti som inte jobbar med det stannar av i sin egen utveckling.

Olofssons uttalande kan inte tolkas som annat än att partiet ska fortsätta på den väg som blev tydlig för väljarna för ett par år sedan, och som skämtsamt kallas Mauderniseringen. Detta torde lätta de unga centerpolitiker som på DN Debatt den 14 november uttryckte oro för ett avstannade i utvecklingsarbetet.

Bortser man från alliansens samlade dragningskraft finns det flera orsaker till centerpartiets framryckning. Maud Olofssons tydlighet och målmedvetenhet som partiledare är en viktig faktor. Genom Maud kunde fler och helt nya väljare plötsligt känna identifikation med centerpartiet. En annan anledning är att det politiska budskapet var mycket mer konsekvent än vad som var fallet de senaste valrörelserna. Detta beror i sin tur på att partiet under förra mandatperioden medvetet profilerade sig i frågor där man förut varit svag och rent av obetydlig. Vårt EU-engagemang, våra ståndpunkter i frågor som rör minoriteters rättigheter och vår ambition att lyfta den konstitutionella debatten i Sverige har kommit fram på ett helt annat sätt än förr. Det är därför ingen slump att borgerliga ledarsidor i dag ser oss som det mest liberala alternativet i svensk politik.

Även om nuvarande partiledning skall ha all heder av framgången är det viktigt att komma ihåg att centerpartiets förnyelsearbete pågått under en lång period. Det växte fram ur den interna opposition som uppstod under Olof Johanssons sista år som partiledare. I takt med att samarbetet med socialdemokratin kring budgetsaneringen breddades och till sist kom att överskugga all verksamhet i partiet, uppstod en revanschlusta bland yngre och mer frisinnade partiaktiva att ge centerns ideologiska arv upprättelse.

Startskottet blev till sist den interna analys som genomfördes efter katastrofvalet 1998, där såväl en idépolitisk renovering som ett villkorslöst återinträde i det borgerliga blocket gavs högsta prioritet. Förnyelsen kom att kretsa kring arbetet med ett nytt idéprogram som tydligt formulerade centerpartiets liberala värderingar, även om ordet aldrig kom att nämnas där. Processen ledde till en ideologisk diskussion på bredden som inte förekommit på decennier i centerpartiet. Men den strid mot den globaliseringskritiska falangen av rörelsen som följde var mödosam, vilket bland andra Lennart Daléus fick erfara. Likaså har vägen framåt krävt att partiets företrädare stått upp för nya inriktningar. Maud är inte den enda hjälten. Förre riksdagsledamoten Rolf Kenneryd förnyade nästan på egen hand centerns skattepolitik efter att den sönderpräglats av s-samarbetet. Partiets Europapolitik skulle inte ha varit vad den är i dag om inte Daléus och Karl Erik Olsson gått i bräschen för EU och samarbetets möjligheter. Och under förra mandatperioden visade Birgitta Carlsson på mod och ideologisk magkänsla när hon fick partiet med sig i kampen mot övergångsreglerna.

Förnyelsearbetet är alldeles för viktigt för att det skall avstanna nu, efter en betydande valframgång. Vi är övertygade om att centerpartiet har en potential att få ett väljarstöd på omkring 15-20 procent. Det är därför angeläget att partiledningen vågar fortsätta på den inslagna vägen. I det perspektivet kan utfallet i regeringsförhandlingarna ses som något av en besvikelse. Trots sin storlek som näst största regeringsparti, tillföll statsrådsposterna enbart politikområden som sedan länge intimt förknippas med centerpartiet.

Vi tror dock att nuvarande regeringskonstellation stärker förutsättningarna för en fortsatt idéutveckling. I och med att greppet redan är säkrat om de traditionellt sett bästa grenarna - företagande, miljö och regional utveckling - har partiet alla chanser i världen att bredda sin profilering på andra områden. Detta är också en förutsättning för att vi skall kunna växa som politisk kraft. Mycket litet tyder på att de storstadsväljare som nu börjat återvända blir kvar om uthålligt jordbruk och regelförenkling blir de enda huvudnumren de kommande åren.

Vi ser att det finns ett behov att utveckla partiets politik när det gäller förnyelsen av välfärden. Centerpartiet skall fortsätta visa prov på mod och nytänkande som i fallet med förslaget om ungdomsavtal på arbetsmarknaden. Partiets profil i frihets- och integritetsfrågor måste upprätthållas och stärkas, liksom vad gäller öppenhet mot EU och omvärlden.

Nu väntar vi bara på lanseringen av tankesmedjan.

Kremlologi

2006-11-18T16:00:00.000+01:00

Vem trodde att kunskaper i kremlologi skulle bli användbara efter Sovjetimperiets fall? Den skolningen kommer nu i vilket fall väl till pass när det gäller att uttolka socialdemokratins framtid. Detta hindrar dock inte kvällspressen från att kraftigt förenkla verklighetsbilden.

Aftonbladet beskriver det socialdemokratiska arbetet med att hitta en ny partiledare som om det vore en falangstrid mellan dem som vill se Margot Wallström som ny ledare och dem som vill ha Pär Nuder. Partietablissemanget, menar Aftonbladet, stöder Nuder.

Bakom den förre finansministern Pär Nuder sägs bland annat Göran Perssons gäng stå.

Det är personer som haft maktpositioner under den tidigare statsministerns ledarskap och som nu ingår i socialdemokraternas nyupprättade oppositionskansli i Gamla stan.

Kansliet leds i praktiken av Pär Nuder, som nu är partiets ekonomisk politiske talesman i riksdagen.

- Att gänget runt Persson vill ha Nuder gör ju i praktiken att det blir så i riksdagsgruppen också, säger en person som Aftonbladet talat med.

Den senaste tiden har kravet på att nästa partiledare måste sitta i riksdagen blivit allt tydligare.

- Jag förstår inte det, man vinner inga val i riksdagen, säger Ilmar Reepalu, kommunalråd (s) i Malmö.

Flera som Aftonbladet talat med antyder att kravet är regisserat av klicken runt Nuder.

- Det har verkligen retat upp personerna bakom Wallström eftersom det diskvalificerar henne, säger en person med stor insyn i partiarbetet.

De som vill ha EU-kommissionären Margot Wallström menar att partiets viktigaste arbete de närmaste åren sker internt och att kravet på en plats i riksdagen då faller.

Att i stället förnya partiet, värva medlemmar och utbilda partiföreträdarna i viktiga framtidsfrågor är A och O.

- Med Nuder blir det mesta sig likt. Samma personer i den innersta kretsen och samma politiska linje som under Persson. Nu krävs förändring och då behövs en fräsch person i ledningen, säger en källa.

Bakom Margot Wallström står spridda grupper. Även här finns företrädare med tunga poster, främst utanför makteliten i Stockholm.

Flera som Aftonbladet talat med säger att jobbet som nästa s-ledare är hennes - om hon vill ha det.

- Men hon kommer inte att säga att hon är intresserad förrän hon vet att hon har ett hundraprocentigt stöd, säger en socialdemokrat.

Men att Wallström skulle bli partiledare är ett utslag av önsketänkande. Hon är snarast den enskilda person som tydligast markerat att hon inte vill.

Istället kanske man ska vända blickarna mot dem som mer oblygt (med s-mått mätt) markerar intresse för posten. Då blir falangstridsliknelsen svårare - även om man kan se ett visst in
slag av ideologiska motsättningar mellan lägren. Mot Nuder, som i någon mån kanske kan beskrivas som ett högeralternativ, ställs då Carin Jämtin, som är mer uttalat vänster.

Efter att hon deklarerat att hon vill behålla sin riksdagsplats trots att hon blivit oppositionsborgarråd i Stockholms stad betraktas hon nu öppet som kandidat till partiledarposten.

Aftonbladets politiska kommentator Lena Mellin skrev att Jämtins stol i riksdagen bara kunde tolkas på två sätt.

En förklaring kan vara att hon vill ha ryggen fri. Stockholms socialdemokrater är upptagna i ständiga strider, en kniv i ryggen kan komma när som helst. Att ha reträtten klar kan kännas tryggt.

En annan möjlighet är att Carin Jämtin vill efterträda Göran Persson som socialdemokraternas partiledare. Hon är en av dem som nämns i spekulationerna och har starkt stöd i vissa delar av partiet.

Den valberedning som tillsattes för ett par veckor sedan håller som bäst på att fundera över kravprofilen på den nye partiledaren. Ett som ofta nämns är en riksdagsplats.

Till dessa namn läggs Mona Sahlin, som kanske kan betraktas som ett andranamn för dem som egentligen vill ha Nuder men viker sig för kravet att ledaren måste vara kvinna. En debattartikel i Expressen där Sahlin argumenterar för Hillary Clinton som USAs nästa president tolkas som att Sahlin talar i eget intresse.

Widar Andersson, politisk chefredaktör på Folkbladet, tycker dock att Sahlin kunde varit tydligare:

Under rubriken "Äntligen en kvinna som vill ha makt" skriver Mona Sahlin om sina förhoppningar på Hillary Clinton som presidentkandidat i USA.

Alla vi som har förhoppningar på Mona Sahlin som statsministerkandidat i nästa svenska val, hur ser våra chanser ut?

Vill du ha makt Mona så tror jag att vi är ganska många som gärna ser att du får chansen att ta den.

Och jag kan bara hålla med. Den här bloggens tillvaro skulle bli betydligt enklare om bara ett uns av det socialdemokratiska eftervalsarbetet kunde ske öppet.

Pagrotsky drar åt höger

2006-11-13T16:19:00.000+01:00

Man undrar förstås hur mycket bloggar förre kultur- och handelsministern Leif Pagrotsky läser. I bloggosfären har ju debatterats, betydligt oftare än i finmedia, om en socialdemokratisk vänstersväng efter valnederlaget. Och vad som skulle kunna vara alternativet till det.

Exempelvis varnar socialdemokratiska statsvetardoktorn Stig-Björn Ljunggren för nedkörning i vänsterdiket (ingen permalänk, 2006-11-09, kl 19.00):

Träffade några fackliga kamrater och diskuterade det politiska läget.

Jag ger det jag kallar för "scenario 1: Det går åt pipsvängen för Alliansen" 60 procents chans och då gör det inget om (s) som de nu är på väg att göra, köra ner i vänsterdiket och vifta med röda fanor och ropa Kamp! Kamp! Kamp!

Då kommer såssarna tillbaka 2010 med ett svulstigt oppositionsprogram,som dock med hänvisning till de statsfinansiella förutsättningarna efter det borgerliga moraset läggs på is.

Business as usual, med andra ord...

Däremot ger jag 40 procents chans för "scenario 2: En borgerlig hegemoni". Och då innebär arbetarrörelsens vänstersväng att de ställer sig offside fram till(minst) 2014.

Jag tror att den ganska surmulna, deprimerade och håglösa socialdemokrati som nu uppträder, med nervösa människor som inte har ett liv utanför den offentligsubventionerade partistiska tillvaron, inte har så mycket att komma med inför framtiden.

Det måste bli facket som visar vägen. Men deras problem är att de samtidigt måste ta strid för sina medlemmar 2007, för att motivera sin existens, när Alliansen gör attacker mot deras hjärteland.

Det enklaste blir därför att sitta på kanten och vifta med plakat, gå med protestlistor och tjuta som klöverstinna kritter.

Konsekvent läsvärde socialdemokratiska bloggaren Jonas Morian har försökt komma med tips till valanalysgruppen:

Socialdemokratin har gjort sitt sämsta val sedan 1914, i hög grad på grund av att vi inte hade en politik för jobb som verkade trovärdig i väljarnas ögon. Då vore det kanske mer konstruktivt att förutsättningslöst kika på den politik som de facto vunnit väljarnas förtroende än att gå ut i protestaktioner emot den.

Folkpartisten Johan Ingerö, som alltid tycks kunna komma med en egen analytisk vinkel på ett aktuellt politiskt problem, späder på bilden:

Så när den så kallade arbetarrörelsens politiska gren saknar ledare blir det istället den fackliga grenen som tar för sig. Därför har partiet efter valet intresserat sig mer för hur det ska nå ut till sin bas, snarare än hur den ska kunna vinna någon slags trovärdighet utanför LO-kollektivet. Just nu är det de fackliga intressena, och endast de fackliga intressena, som styr skutan.

Det är naturligtvis ingen slump att orosmolnen nu börjar hopa sig över avtalsrörelsen. LO spänner musklerna dels mot det egna partiet och dels mot den nya regeringen.

Men, Pagrotsky hinner nog inte läsa så mycket bloggar. Jag antar att han som andra bedömare sett vartåt partiet drar, och ur sin relativa högerposition bestämt sig för att streta emot i dragkampen.

I SVTs morgonprogram Gomorron Sverige liknade imorse Leif Pagrotsky sitt parti vid en sekt.

-De interna stridigheterna och slutenheten var en stark bidragande faktor till att socialdemokraterna förlorade valet, sade Leif Pagrotsky. Framförallt missade vi medelklassen och storstädernas väljare.
Någon direkt lösning för att vinna tillbaka väljarna vid 2010 års val finns inte, menar Leif Pagrotsky. Däremot måste den socialdemokratiska politiken förtydligas och renodlas.

-För att 2010 vara i en position att vi kan driva en bra politik måste vi vara mer lyhörda och mindre auktoritära. Vår organisation får inte vara så sträng, så sektbetonad och upptagen av interna bekymmer utan i stället lyssna utåt i samhället, säger Pagrotsky.
I debatten i SVT:s Gomorron fortsatte Pagrotsky att döma det egna partiet:
- Nya ideér har mötts med aggressivitet i stället för med uppmuntran. Och nya grupper har inte känt sig välkomna.

Så starka ord har inte tidigare hörts i socialdemokraternas eftervalsdebatt. Pressen jublar (Ab, Exp, DN) I Svenska Dagbladet avslöjas hur det kom sig att kritiken kommer nu från Pagrotsky:

Har du fått några kommentarer från dina partikamrater?

– Nej, inte än, men det kommer säkert. Vi bör diskutera hur vi hittar tillbaka till väljarna. Jag fick frågan och då svarade jag. Ingen har frågat mig förut, säger Leif Pagrotsky till SvD.se

Ska bli kul att se om orden ger någon effekt.

Migrationspolitiken tydliggjord

2006-11-13T15:51:00.000+01:00

Karin Johansson på Sydsvenska Dagbladet har trogen sin begåvning intervjuat migrationsminister Tobias Billström om något annat än tv-licenser. Billströms svar är intressanta på många sätt, inte minst eftersom de är som ägnade att parera Sverigedemokraternas framgångar.

Han är bekymrad över asylströmmarna från Irak, och hävdar att det är den tillfälliga asyllagen som trädde i kraft i våras som banade väg för de nya flyktingarna.

– Människor har tyvärr fått intrycket att det är lättare att få asyl i Sverige, trots att vi inte har en annan syn på skyddsgrunderna. Därför vill jag skicka ut en tydlig signal om att vi har exakt samma lagstiftning som vi hade tidigare. Och vi kommer inte att göra avkall på detta. Vi kommer inte så länge som jag är migrationsminister att utfärda några generella amnestier eller tillfälliga asyllagstiftningar.

Sverige är inte det enda landet i Europa som märker av ökande flyktingströmmar. För människor som lever i ekonomisk misär i västra Afrika har spanska Kanarieöarna blivit porten till Europa. Många, många når aldrig målet.

Om några veckor deltar Tobias Billström i ett stort möte i Libyen mellan EU:s migrationsministrar och de afrikanska ländernas samarbetsorganisation. Några veckor senare hålls ett europeiskt ministerråd om migrationsfrågorna.

– Nu måste vi börja agera, säger Tobias Billström, som vill se biståndssatsningar på bred front.

– Vi måste på europeisk nivå rikta in oss på att hjälpa de länder där flyktingarna kommer ifrån. För det är ekonomisk misär som driver fram flyktingströmmarna över Medelhavet och över Atlanten.

Stora flyktingströmmar till Sverige blir också ett hot mot ett av Tobias Billströms främsta mål för migrationspolitiken på nationell nivå: Att korta handläggningstiderna för asylsökande.

– Idag klarar vi inte sexmånadersgränsen. Men det är inte sex månader som ska vara målet, utan tre månader. Jag har ambitionen att jobba stenhårt för att nå det målet under mandatperioden.

Regeringen vill att betydligt färre ska beviljas asyl av humanitära skäl, eller synnerligen ömmande skäl, som det heter numera.

– Den andelen måste minska dramatiskt, säger Tobias Billström.

– Många människor som hör uttrycket humanitära skäl tycker att det låter jättebra. Men det innebär egentligen att människor som har suttit fast i asylprocessen i flera år eller många år släpps in för att de är i ett sådant tillstånd fysiskt och psykiskt att de inte kan avvisas. Det måste vi bort från.

Som riksdagsledamot krävde Tobias Billström obligatoriska dna-test i samband med anhöriginvandring, för att kontrollera att människorna i en familj verkligen är släkt med varandra. Det är en fråga som han tar med sig in i regeringen.

Idag kan dna-tester göras, men bara på frivillig basis.

– Jag är inte främmande för en diskussion om att ändra lagen på det här området. Definitivt inte, säger han.

Han tycker att det är för tidigt att säga om dna-testerna ska vara obligatoriska eller om tvångstester bara ska genomföras i vissa specifika fall.

– Men det absolut viktigaste är att barnens bästa står i första rummet. Jag tycker inte att man ska acceptera skenäktenskap och att människor väljer att komma till Sverige under falska förespeglingar.

Problemet med Sverigedemokraternas framgångar är dock att de sannolikt beror på ett upplevt problem snarare än av faktiska politiska åtgärder. Att väljarnas missnöje kanske rentav är oberoende av flyktingströmmens faktiska storlek.

Unga borgerliga tankesmedjan Captus publicerade en eftervalsanalys där Tino Sanandaji försökte sätta sverigedemokratiska valframgångar i samband med andelen invandrare per valkrets - men fann ingen koppling. Möjligen var andelen brott per invånare en faktor, menade Captus (pdf).

Ett påstående som har gjorts efter valet är att Sverigedemokraterna lyckats väl i områden med få invandrare. Grafen nedan, som visar andel utrikes födda samt röster för Sverigedemokraterna tyder på att så inte är fallet. Det är heller inte så att Sverigedemokraterna har klarat sig bättre i kommuner med många utrikes födda. Det tycks helt enkelt inte finnas någon stark relation mellan andel utrikes födda samt röster för Sverigedemokraterna. Inte heller genomsnittlig inkomst för kommunens invånare eller valdeltagande har ett statistiskt samband med röster på partiet. Däremot kan vi se en viss relation mellan brottslighet i kommunerna och röster på Sverigedemokraterna vilket framgår av figurerna nedan.

Möjligtvis kan en effektiv politisk respons mot Sverigedemokraterna som inte innebär att man tar efter deras främlingsfientliga politik vara mer fokus på brottsbekämpning.

Ny partisekreterare i centern

2006-11-10T12:43:00.000+01:00

Centerpartiets nye partisekreterare heter, erfar Ekot, Anders Flanking. Han presenterar sig själv på sin hemsida:

Jag är pappa till tre ungdomar, 13 (tvillingar) och 15 år. Dessutom har jag ett bonusbarn från Kina (4år). Att vara pappa är mitt livs viktigaste och skojigaste uppgift. Så klart att det också påverkar hur jag vill att vårt Göteborg och samhället i övrigt skall se ut. Jag gick en gång med i ungdomsförbundet för att jag tyckte att det var centerpartiet , som var bäst på miljöpolitik och att man ville flytta ut makten nära medborgarna. För mig gäller det fortfarande - centerpartiet är ett grönt borgerligt parti. Det passar i alla fall för mig. Idag känner jag väldigt mycket för ungdomars frågor. Det är inte så konstigt när man har tre tonåringar. Då blir frågor om skolan och ungdomars vardag viktiga.

Vad har du gjort och vad gör du?

jag har från början gått tre år på gymnasiet, fortsatt på officersutbildning i Stockholm , är numera reservofficer. När jag var 28 år började jag plugga på Göteborgs Universitet och läste på personallinjen med inriktning på ekonomi och organisation (100 poäng) Jag har också läst statskunskap.

Mellan 1989 och 1998 var jag kommunstyrelsens ordförande och kommunalråd i Skövde. När jag var 40 ville jag göra något annat och lämnade alla offentligt valda uppdrag. Jag ville inte fastna i heltidspolitiken och jag ville få mer tid med våra barn.
Jag jobbade först i 2,5 år i ett privat tjänsteföretag som konsult och därefter som projektchef för ett samverkansprojekt i tillväxtfrågor. Jag har suttit i bolagsstyrelser- ett större försäkringsbolag och ett litet tjänsteföretag.Detta gör också att jag är särskilt intresserad av samhällsekonomi och näringslivsfrågor.

Under 1990-talet satt jag också i Centerpartiets partistyrelse.Idag är jag ordförande i Centerpartiets valberedning (riket) och vice ordförande i Centerpartiets gemensamma styrelse i Västra Götaland.

Efter att Centerpartiet har ökat från cirka 4500 röster 2002 till ca 8300 2006 i kommunvalet så har jag fått förtroendet att sitta i Kommunfullmäktige från och med den 1/11 2006. Dessutom blev jag ersättare i Regionfullmäktige.

Jag är också utsedd av Riksdagen att vara Riksbanksfullmäktig.

Trots dessa uppdrag är jag fortfarande förtroendevald på fritid och har kvar mitt arbete.

Var bor du?

Sedan 2000 på Styrsö, före det bodde vi i centrala Göteborg.

Hur gammal är du?

49

Vad är du intresserad av?

Att vara med våra barn, resa,litteratur, historia, röra mig ute i vår natur,skidåkning. Försöker fixa med huset efter bästa förmåga- en ny och spännande erfarenhet.Älskar att leva nära havet.

Uppdatering:

Flankings första uttalanden pekar på en fortsatt tydlig marknadsliberal, alliansvänlig, kort sagt Mauderniserad, centerpartistisk linje.

I Dagens Nyheter:

Anders Flanking menar att det är den senaste periodens förnyelse av partiet som har vänt trenden.

Knivar ersätter förnyelse

2006-10-31T13:31:00.000+01:00

Den som vill begripa vart Socialdemokraterna är på väg efter valförlusten har det inte lätt. Alla de tyngsta av de etablerade partiföreträdarna markerar att någon omsvängning av politiken inte är nödvändig, samtidigt som det faktiskt förekommer en ganska omfattande debatt om detsamma.

Tendenserna i partiets toppskikt pekar mot att Socialdemokraterna väljer att inte reformera sin politik. Några exempel:

Den socialdemokratiska budgetmotionen är i stort en replik av partiets valmanifest, konstaterar partiorganet Aktuellt i Politikens chefredaktör Eric Sundström.

I fredags presenterade s sitt budgetalternativ, en motion som helt bygger på valmanifestet. En genomläsning i efterhand ger en dyster känsla.

Den person som utsetts att leda arbetet att hitta Göran Perssons efterträdare, Lena Hjelm Wallén, fastslår i en intervju i Fokus att den förda politiken inte ska ändras på något mer genomgripande sätt, till skillnad från Moderaternas lyckade reformering.

Jag tycker inte att vi som parti är i samma situation som moderaterna var när de gjorde den förändringen.

Vi har ingen debatt i partiet om att vi i grunden behöver göra om vår politik och nästan bli ett annat parti.

Hos moderaterna utgick allt från den nya partiledaren. Det är främmande för vårt parti, där kongress faktiskt betyder beslut. Det kan inte bara komma in en partiledare som gör om allting hos oss.

I Ekots lördagsintervju menar förre finansministern Pär Nuder att valförlusten inte behöver medföra några större förändringar i partitoppen.

En ny partiledare ska nu vaskas fram av en valberedning, men därutöver anser inte Pär Nuder att valnederlaget behöver resultera i några stora personförändringar i den högsta socialdemokratiska ledningen. Själv vill Nuder fortsätta i högsta ledningen. Han säger sig inte ha några ambitioner att bli partiordförande...

I samma intervju rackar Nuder ner på unga kvinnliga ledarskribenten Nisha Besara på Aftonbladet, som dristat sig till att framföra kritik mot partitoppen i en artikel i Arena.

Puerilt, säger Nuder...

Berit Andnor, som är satt att leda eftervalsanalysarbetet säger till Aktuellt i Politiken att analysgruppen inte ska bli ett verktyg för den som vill förändra politikens inriktning.

Det får inte bli ett forum för de enkla lösningarna där vi börjar skylla på enskilda individer eller där vissa försöker vrida politiken i den ena eller andra riktningen för sina egna syften.

I en stor intervju i Aktuellt i Politiken vidhåller Göran Persson att den förda politiken bör fortsättas (själv planerar han att köpa DVD-boxen med Vita Husets samlade avsnitt. Tydligen har en statsminister inte tid att följa ens den bästa och mest relevanta populärkulturella skildringen av det egna arbetet - sorgligt) .

Det är inte i politiken som jag tror att vi har så mycket brister. Däremot i sättet vi förde kampanj, sättet vi bearbetade media, och att vi aldrig riktigt fick upp de borgerliga i hörnet.

Sammantaget ger dessa uttalanden från partitoppen bilden av ett parti som inte vill förändra sig. Uttalandena från Hjelm-Wallén och Andnor kan dessutom tolkas som att Göran Perssons efterträdare inte har något mandat att ändra politik.

Ändå fortgår debatten på andra håll i rörelsen:

Förre folkhälsoministern har påpekat på DN Debatt att partiets misslyckade jobbpolitik inför valet skrämt bort väljare både till högerblocket och till brunvänstern:

Tänk om socialdemokratin fått gå till val med en arbetslöshet på 3-3,5 procent. Då hade man kunnat promenera genom valrörelsen!

Arbetslösheten är också förklaringen till Sverigedemokraternas framgångar. När arbetslöshet och utanförskap etableras, då kryper fascismen in. Då kan man ställa unga arbetare som har svårt att få jobb och pensionärer med för lite i pensionskuvertet mot invandrarna och exploatera det politiskt. Genom att skapa en bild av att hundratusentals invandrare lever på bidrag utan att jobba, samtidigt som svenska pensionärer och arbetare lever på fattigdomsgränsen, spelar man ut svenskar och invandrare mot varandra.

När alliansens retorik dessutom utgick ifrån motsättningen mellan dem som "jobbar" och dem som "inte jobbar", var det lätt för Sverigedemokraterna att ta den motsättningen ett steg längre och fråga: vem är det som inte jobbar? Jo, invandrarna!

Det finns nu två stora uppgifter för arbetarrörelsen: att trycka tillbaka de främlingsfientliga partierna och att vinna tillbaka den radikala delen av medelklassen. Det gör man inte genom att vända arbetarklassen ryggen, utan genom att tydligare formulera en politik för fler jobb och minskade klyftor.

Att hitta en politik som skapar fler jobb är också huvudsyftet med senaste numret (4/06) av partitidskriften Tiden. Där går LO-ekonomerna till storms mot att arbetarrörelsen övergett arbetslinjen.

Arbetslinjen är en viktig del av sysselsättningspolitiken. Den går ut på att ta till vara varje människas vilja och förmåga att arbeta, hellre än att enbart ge kontantstöd till dem som inte själva finner sin plats på arbetsmarknaden. Vi anser att arbetslinjen består av tre delar:

1. Arbetslinjen handlar om att de som inte kan få ett arbete direkt ska erbjudas alternativ sysselsättning som utbildning eller praktik. Syftet är att stärka humankapitalet, eller förhindra att det minskar. Humankapital är inte bara kunskaper i boklig bemärkelse, utan också yrkeserfarenhet och mentala egenskaper som självförtroende.

2. Arbetslinjen innebär också att det ställs krav på individen. I första hand har man skyldighet att försörja sig själv. För att vara berättigad till ersättning från socialförsäkringarna måste man kunna visa att man är sjuk, eller försöker men inte har kunnat få ett jobb. Den alternativa sysselsättning som erbjuds är också en metod att förhindra att människor frivilligt väljer ledighet framför arbete.

3. Arbetslinjen inkluderar även att det ska löna sig att arbeta. Detta både genom lön och att man genom arbete kvalificerar sig till olika inkomstförsäkringar. Det gäller arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring, föräldraförsäkring och framför allt pensionssystemet utöver garantipensionen. Det är lönsamt att arbeta i Sverige, vilket helt kommit bort i debatten om bidragstagare. Arbetarrörelsen har inte lyckats tydliggöra att huvudorsaken till att Sverige når så högt deltagande i arbetslivet är att det lönar sig att arbeta.

Men jobben kanske inte är allt. Aktive socialdemokraten och professorn i statsvetenskap Ulf Bjereld lägger på sin blogg fram en egen eftervalsanalys, hittills i två delar. Hans lösning på partiets problem är att det måste återvinna medelklassens förtroende, vilket leder in på diskussioner om vilka dessa medelklass-människor är i ett samhälle som sedan länge lagt bakom sig den industriella revolutionen.

I dag talar vi om den kommunikationella revolutionen. Om vi väljer att karaktärisera dagens samhälle som ett informationssamhälle kan vi hävda att den kommunikationella revolutionen handlar om sättet att organisera kunskapsproduktionen. Här pågår en kamp om kunskapens innehåll, om rätten till kunskap och om kunskapens räckvidd.

I denna kamp verkar de informationella producenterna – som Castells kallar dem – eller "den kreativa klassen" som Richard Florida kallar den (jag och Marie Demker använder uttrycket ”fria logotyper”). Det är en grupp som uppgår till 20-25 procent av befolkningen och som växer. Nästa bloggpost om ”Vart går socialdemokratin?” kommer att handla explicit om denna grupp. Och om varför det kanske är med denna grupp som socialdemokraterna måste bygga en allians för att återta makten och därigenom kunna värna de fattiga och de förtryckta genom byggandet av ett jämlikt samhälle.

Det ska bli spännande att se fortsättningen på Bjerelds resonemang, då det nu känns som att där är den enda platsen man kan hitta ett embryo till en strategi både vad gäller politik och kommunikation.

En intressant iakttagelse jag inte kan undgå att göra när jag läser de allra mest självrannsakande texterna om hur partiet sjabblade bort jobbfrågan är att kritikerna egentligen inte föreslår någon förändring av jobbpolitiken, utan snarare föreslår starkare doser. Mer av samma vara, liksom. Och det undrar jag om det är så klokt, egentligen.

Från annat håll kritiseras slutenheten i partiets förnyelsearbete. I Göteborgs-Posten dundrar förra kommunalrådet i Göteborg Kerstin Alnebratt iväg kraftig kritik mot Pär Nuder och de andra i ledningskorridorerna:

För Nuder och andra som rört sig i den absoluta partitoppen och sprungit i Rosenbads korridorer sedan de var tonåringar ligger det dock en viktig poäng i att fortsätta tala om folkrörelsepartiet. Det skapar nämligen legitimitet och trovärdighet som sträcker sig bortom den enskilda personen. Vad de inte verkar inse är att folkrörelsetraditionen ställer krav. Krav på allt från folkbildning till praktiskt förändringsarbete. Framförallt krävs en levande idédebatt med möjlighet att påverka partiets inriktning och politikens utformning. Inget av detta kan sägas prägla arbetarrörelsen idag.

På Aftonbladets ledarsida kräver politiske chefredaktören Olle Svenning större öppenhet i arbetet med att finna Perssons efterträdare, bland annat eftersom smygandet reducerar möjligheten till idédebatt, och därmed i förlängningen skadar den så småningom utvaldes möjligheter att bedriva en egen politik.

Hos de svenska socialdemokraterna härskar ännu en traditionstyngd diskretion. Lena Hjelm-Wallén och hennes medarbetare kartlägger och samtalar, fast avskilt.

Ett tunt, illusoriskt skäl för den ordningen brukar vara att partiet – egentligen – är enat, befriat från ideologiska konflikter. Ett rimligare argument för den organiserade tystnaden kan vara att det riskerar att bli svårt att finna kandidater, villiga att prövas i öppna debatter.

Några starka namn riskerar att falla bort.

Öppenhet, medlemsinflytande och behovet av framtidsdebatter väger betydligt tyngre.

På annan plats i Aftonbladet, nämligen på sin blogg, rasar socialdemokratiska vildbasen Lotta Gröning mot hur partiet hanterar eftervalsanalysen.

Efter att ha hört Berit Andnor kan jag konstatera att får hon hållas då tar hon livet av rörelsen. Hur i helsike kan man sätta till en av de ansvariga att göra valanalysen? Det borde ha varit några tunga namn från landet som lett den gruppen. Eller också Göran Greider och Widar Andersson.

Berit Andnor och kompani är helt fartblinda. De är tillsatta för att rädda sitt eget skinn och sin egan framtida karriär och sina egna höga löner. Makten framför allt. Tänkte partiledningen på rörelsen då skulle rörelsen själv ha fått utse representanter till analysgruppen. Fy fabian vilken skandal.

Gröning har i och för sig en av de lättare vägande rösterna i rörelsen, men det är lätt att tro att hennes besvikelse delas av andra som söker förnyelse i partiet.

I det fördolda antar jag att långa knivar vässas inför slutstriden om makten i partiet. Svenska Dagbladet har redovisat att det tidiga kravet på en kvinnlig efterträdare nu luckrats upp, vilket rycker bort mattan under exempelvis Mona Sahlins fötter, och dolda makthavare drar sannolikt i alla tillgängliga trådar. På sin blogg levererar exempelvis partiäldsten Enn Kokk en läcker dolkstöt:

Mona Sahlin, som tycks återkomma som en av de mer seriösa kandidaterna, har en hel del av den personliga utstrålning, som Pär Nuder saknar.
Men politiskt är hon ett osäkert kort. Som SSUare var hon snarast traditionalist, men sen har hon mer och mer lierat sig med förnyarna (som ju numera återfinns i partiet). Mitt intryck av henne - jag har jobbat nära henne under hennes tid som partisekreterare - är att hon agerar mer efter vart hon känner att vinden blåser än efter djupt grundad övertygelse och framför allt kunskap. De gånger hon bad mig om underlag för något, ville hon aldrig läsa några vidlyftiga papper, som hon själv måste tolka; nej, korta sammanfattningar skulle det vara. Hon var ganska lat. Hon la sig praktiskt taget aldrig i vad jag som ansvarig funktionär tog upp på VU- och partistyrelsedagordningarna (vilket ju var kul för mig) utan skrev bara raskt sin namteckning på kallelsepapperet.

Och hon var fruktansvärt oberäknelig. Det hände, att ombudsmän slog vad om hurudivda hon skulle komma till ett utlovat möte eller inte. Jag har rikliga egna erfarenheter av det här. En gång bad hon mig, någon timme innan planet skulle gå, meddela återbud till ett stort kvinnomöte i parlamentet i Riga. Från de nordiska partisekreterarmötena skolkade hon ofta; jag fick åka ensam. En gång tog den danske partisekreteraren mig åt sidan och sa ungefär: “Enn, det här är ingen kritik mot dig. Vi uppskattar allihop dina analyser av vad som sker i svensk politik. Men vi kan ju inte ha mängder av nordiska partisekreterarmöten, där den svenska partisekreteraren inte deltar.”

Med det här vill jag säga, att det personliga slarv, som fällde henne förra gången, är bara förnamnet.

Jag antar, givet redovisningen ovan, att vi den närmaste tiden kommer att se mer av sådant. Fler knivstick. Och mindre av förnyelse.

Förnyelsen kanske kommer på längre sikt, dock. I november lanserar rörelsen sin nya tankesmedja.

Mittmoderaternas seger

2006-10-16T16:51:00.000+02:00

Den idédebatt som jag hoppats på har sannerligen drunknat i flödet av skandalnyheter om statsrådsaffärer. Med Cecilia Stegö Chilò och Maria Borelius försvinner förhoppningsvis de svarta rubrikerna.

Tråkigt nog för oss som gillar idédebatt så förlorar regeringen med dessa namn också de enda rösterna som i Rosenbad skulle kunnat ifrågasätta den omfattande välfärdsstatens hegemoni.

Stegö, exempelvis, är visionär mer än politiker. Som chef för marknadsliberala tankesmedjan Timbro har hon skyfflat mer idologiskt kol i pannan än man kan hitta i borgerlighetens samlade mentala gruvgångar. Hennes arbete har haft ifrågasättandet som utgångspunkt, till skillnad från upplägget som Fredrik Reinfeldt haft när han omfamnat den politiska mitten.

Med Stegö och Borelius satta på bänken cementeras Moderaternas spel på mittfältet. Detta försvårar för oppositionen att gå till offensiv, men gör också att avståndet till mål blir betydligt längre för regeringspartierna.

Att det blev Lars Leijonborg som tillfälligt fick hantera kulturfrågorna efter Stegös avgång rymmer all den tydlighet som man kan begära av en symbolhandling.

Väljarna kan sitta lugnt framför tv-apparaterna. Ingenting viktigt kommer att förändras under mandatperioden. 2010 står valet mellan två läger kompetenta förvaltare av den socialdemokratiska välfärdsmodellen, precis som i år.

Idéutvecklingen kommer att ske på annan plats.

Ny s-ledare i Stockholm

2006-10-10T20:03:00.000+02:00

Stockholms socialdemokraters ledare Annika Billström tvingas bort, till förmån för avgångne ministern Carin Jämtin. Bredvid Jämtin kommer Roger Mogert att stå. Den enda som reserverade sig mot beslutet i Stockholms arbetarekommuns styrelse var - Annika Billström.

Ska man vinna Sverige, så nästan måste man vinna Stockholm. Och då går det inte att ha ett uppenbart sänke som ledare. Huvudstadens sossar kommer nu att ledas av ett namn som inte belastas av svekdebatter och som har glans från regeringsarbetet på en tillräckligt diffus ideologisk fråga (bistånd) för att inte skrämma bort någon.

Dagens Nyheter:

En enig styrelse i arbetarekommunen röstade på tisdagskvällen bort Annika Billström.

- Den senaste tiden har det framkommit att Carin har ett brett stöd från många håll. Hon ger uttryck för förnyelse, som våra medlemmar har förespråkat att vi behöver, säger Bosse Ringholm, ordförande i Stockholms arbetarkommun.

- Med Carin Jämtin och Roger Mogert får vi en bra kombination med en person som står för förnyelsen, och en som är erfaren i kommunfullmäktigearbetet.

Ekot:

S-styrelsen var enig i beslutet förutom Annika Billström som reserverade sig, enligt Bosse Ringholm, ordförande i arbetarekommunen.

Dagens Nyheters analys av Gunnar Jonsson:

Ett nytt ansikte som Carin Jämtin är en början. Hon fick goda betyg som biståndsminister. Hon är obefläckad av partifejden. Relationen mellan henne och arbetarekommunen bygger också på ömsesidig nytta. Jämtin behöver bredda sig innan hon på allvar kan komma i fråga som socialdemokratisk partiledare.

Roger Mogert bidrar med erfarenhet från Stadshuset och många supportrar i partiet. Men att byta personal räcker näppeligen.

Att socialdemokratin förlorade riksdagsvalet berodde mest på Storstockholm. Regeringens storstadspolitik lyckades ingen upptäcka. Höga skatter är mindre populärt här än i Norrland, och integrationen fungerar knackigt. Något mer än skattefinansierade "gratisdagis" måste dock även Stockholms socialdemokrater hitta på.

På webben har Stockholms ledarskifte diskuterats en längre tid. Exempelvis Magnus Ljungkvist har haft en föredömlig nyhetsrapportering. Analys, ur ett borgerligt perspektiv, har man kunnat hitta hos folkpartisten Johan Ingerö:

Jag är inte rätt man att bedöma trovärdigheten i de uppgifter som säger att det blir Carin Jämtin som efterträder Annika Billström i Stockholms stadshus, men om så blir fallet går det knappast att tolka som något annat än en vänstergir.

Återstår att se hur väljarna reagerar på detta. Två scenarier är tänkbara:

* Klassiska socialdemokrater blir mer motiverade att ta nya tag, när "kälkborgerliga" Billström är ur vägen.

* Medelväljaren som räknar sig själv till mitten reagerar negativt och röstar borgerligt 2010.

I mina ögon är det andra alternativet det mest troliga.

Om valet av Jämtin signalerar en vänstersväng (vilket jag är osäker på att det gör; i inrikesfrågor tror jag att Jämtin uppfattas som luddig snarare än ideologisk) så är loppet nu ännu mer kört för Socialdemokraterna i Stockholm, förutsatt att borgarna inte gör bort sig och sabbar ekonomin eller nåt.

Men om valet inte signalerar nåt särskilt, så tänds kanske ett hopp för sossarna. I brist på trängselfrågan, som ju borgarna stal häromveckan, eller andra idéer, så måste partiet ha en fräsch och karismatisk person som utstrålar något slags diffus förnyelse. Och det låter ju som Carin Jämtin.

Men det är svårt att tro att det ska räcka med enbart en ny ledare. En ny idé kan nog vara bra att ha. Om den inte kommer, så behåller borgerligheten Stockholm - och landet - 2010.

Sossarnas mediestrategi avlägsen

2006-10-10T15:59:00.000+02:00

TT intervjuar Socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog med anledning av den mediepolitiska utredningsgrupp som partiet tillsatte i helgen. Gruppen lider knappast av tidspress, om man får tro Ulvskog. Målet tycks snarare vara långsiktigt.

Sydsvenskan:

- Vi kommer att vara väldigt öppna, vi kommer att vara praktiker, vi kommer att vara inställda på att försöka ta tag i de möjligheter som yppar sig och också föra en diskussion med andra som är intresserade av att vi har mer av ägarmångfald på mediemarknaden, säger Marita Ulvskog.

I den mediepolitiska gruppen ingår också LO:s avtalssekreterare Erland Olausson och partikassören Tommy Ohlström. Gruppen har ett brett mandat och kan, enligt Ulvskog, föreslå "väldigt konkreta saker" till det verkställande utskottet och partistyrelsen.
Till skillnad från tidigare mediepolitiska grupper handlar det denna gång inte om att analysera och diskutera mediefrågor.

- Nu är vi bortom det, säger Marita Ulvskog.

Att partikassören finns med i gruppen ska inte tolkas som att socialdemokraterna är beredda att satsa pengar på ett medieprojekt, säger Ulvskog. Sammansättningen ska i stället markera att det är praktiskt sinnade personer som ska sköta arbetet. Ulvskog är journalist i botten och tidigare kulturminister och Olausson sitter i Aftonbladets styrelse.

Gruppen har ingen tidsplan för sitt arbete, men Ulvskog tycker att det är rimligt att den rapporterar till nästa partikongress 2009.

Ny partisekreterare i Fp

2006-10-10T14:08:00.000+02:00

Ny partisekreterare i Folkpartiet blir Erik Ullenhag, meddelar Folkpartiet idag.

Folkpartiets partistyrelse har utsett Erik Ullenhag till ny partisekreterare.

Erik Ullenhag har tidigare varit riksdagsledamot och vårdtalesman för folkpartiet. Innan riksdagsuppdraget arbetade han på Utrikesdepartementet. Ullenhag är från Uppsala, är jurist och har tidigare tjänstgjort som tingsnotarie.

– Folkpartiet står inför intensiva år. Jag ser som min uppgift att utveckla vår organisation och vår politik samtidigt som vi ingår i en alliansregering. Det kommer att bli en spännande utmaning både för mig och för folkpartiet. Målsättningen är att få ett fortsatt mandat från väljarna även efter 2010, men med ett starkare folkparti, säger Erik Ullenhag.

Ullenhag är inte vem som helst. Smart, ung, slipad debattör, profilerad i partiets mjukare frågor, och tillräckligt driven och självsäker för att våga protestera när ledningen inte gör som han vill.

Utnämningen av Ullenhag borde betyda att Folkpartiet tar ett steg tillbaks mot den så kallade snällismen som var förhärskande under Bengt Westerbergs tid, vilken Johan Jakobsson, saligt vare hans namn, och Lars Leijonborg övergav. Den borde också kunne ge upphov till en del interna slitningar, då Ullenhag kommit på kant med partiets mer hårdföra kravställar-falang tidigare.

Ser vi uppkomsten av ett dubbelkommando i Folkpartiet? Tja, det heter ju "att varar liberal är att vara kluven". Å andra sidan har partiet innehållit denna tudelning under hela sin livstid.

Kanske är utnämningen för Leijonborg och styrelsen ett sätt att lugna den sk socialliberala delen av partiet, nu när hårdingarna Jan Björklund och Nyamko Sabuni fått ministerposter.

SvD uppmärksammar bloggen

2006-10-10T14:05:00.000+02:00

Svenska Dagbladet har en kort intervju med mig om Val 2010.

Är det inte lite väl tidigt att ta sikte på nästa val redan nu?

- Nej, det tycker jag inte. Årets valrörelse bjöd på stora ideologiska förflyttningar, framför allt hos moderaterna men även för centern. Min gissning är att dessa förflyttningar kommer att fortsätta och bli ännu större och då är det min avsikt att följa den här utvecklingen från start.

Valanalysgruppen (s)

2006-10-09T18:59:00.000+02:00

Socialdemokraternas grupp för eftervalsanalys är nu utsedd. Gruppen leds av Berit Andnor.

Partiorganet Aktuellt i Politiken berättar:

Den viktiga valanalysgruppen, som ska lämna en förklaring till varför det gick som det gick i valet, fick sin sammansättning klar under partistyrelsemötet. Gruppen leds av förra socialministern Berit Andnor. Övriga ledamöter är Mattias Väpse, Annelie Hulthén, Ella Niia, Karl Petersen, Lena Mikko, Christina Zedell, Mats Johansson, Ingrid Lennerwald, Monika Theodorsson, Tomas Rudin, Sven-Erik Österberg samt Adrian Kaba.

AiP rapporterar för övrigt också om ett annat partistyrelsebeslut från helgen, som kanske kommer att ha betydelse för socialdemokraternas opinionsbildning inför valet 2010:

Vid partikongressen 2001 tillsattes en mediepolitisk arbetsgrupp med dåvarande partisekreteraren Lars Stjernkvist som ordförande.

Partistyrelsen beslutade i helgen att en ny mediepolitisk arbetsgrupp ska tillsättas. Arbetsgruppen får till uppgift att följa utvecklingen på mediemarknaden mot bakgrund av mediernas betydelse för demokratin. Gruppens huvudsakliga uppdrag är att arbeta för att ge arbetarrörelsen en starkare opinionsbildande ställning.

Gruppen består av Marita Ulvskog, partisekreterare och gruppens ordförande, Erland Olausson, vice ordförande LO, Tommy Ohlström, partikassör.

Är det tidningsuppköp på gång?

(ps: Jonas Morian kommenterar valanalysgruppen, så klart.)

Ingen skuggregering, men ändå

2006-10-09T18:24:00.000+02:00

I helgen utsåg Socialdemokraterna det som pressen kallar skuggregering, men som i ärlighetens namn är gruppledare i riksdagsutskotten (här är pressmeddelandet). Samtidigt beslöts att Berit Andnor ska leda den grupp som ska analysera valnederlaget.

Dagens Nyheter noterar att några avgångna ministrar får nya uppgifter:

Berit Andnor, förut socialminister, blir nu socialdemokraternas första namn i KU, riksdagens konstitutionsutskott. Därmed blir hon sannolikt KU-ordförande, eftersom det största oppositionspartiet brukar få den posten. Berit Andnor ska dessutom leda den grupp som ska analysera orsakerna till det socialdemokratiska valnederlaget.

Förre talmannen Björn von Sydow hade tippats till KU, men blir nu i stället ledare för s-delegationen till Europarådet.

- Han vill landa lite och fundera över vad han ska göra, säger Britt Bohlin Olsson.

Ulrica Messing tar hand om försvarsutskottet. I regeringen hade hon ansvar för infrastrukturfrågor.

Mona Sahlin tar hand om socialutskottet. Hon var tidigare samhällsbyggnadsminister med ansvar för bland annat energifrågor.

Svenska Dagbladet förvånas över att några namn saknas.

Bland gruppledarna i de nya utskotten är det frånvaron av vissa namn som väcker störst förvåning. De tre tidigare ministrarna Leif Pagrotsky, Ibrahim Baylan och Carin Jämtin har alla förlorat chefsskapet över sina ansvarsområden.

Britt Bohlin Olsson anser att Carin Jämtin och Ibrahim Baylan måste få bli varma i kläderna först. De har aldrig arbetat i riksdagen och ska nu få ägna sig åt politik i stället för formfrågor.

Leif Pagrotsky blir vice ordförande i Riksbanken och suppleant i EU-nämnden.

Utmärkte socialdemokratiska bloggaren Jonas Morian dansar inte av entusiasm, men är ändå förhållandevis nöjd över konstellationen.

Häromdagen skrev jag att det är tveksamt om det viktiga socialdemokratiska opposionionsarbetet innan den nya partiledningen väljs, ska ledas av kretsen kring Göran Persson. Denna grupp ett stort ansvar för valresultatet, och därför är det viktigt att s-gruppledarna i riksdagens utskott består av personer som förmår att göra en självkritisk analys och inse behovet av förnyelse.

Jag ser nu att Urban Ahlin fått i uppdrag att ta hand om utrikesfrågorna, vilket är väldigt glädjande. Och i utbildningsutskottet är det Marie Granlund som nu får vara partiets taleskvinna. Ulrica Messing får ta över försvarsfrågorna, medan Thomas Bodström, Tomas Östros och Pär Nuder får behålla sina ansvarsområden – i tur och ordning justitieutskottet, näringsutskottet och finansutskottet.

Två av mina gamla bekanta från SSU-tiden, Carina Moberg och Anders Ygeman, blir s-gruppledare civilutskottet (bostäder etc) respektive miljö- och jordbruksutskottet. Carina minns jag som väldigt engagerad i just bostadspolitiken, så det känns som ett utmärkt val. "Ygis" är däremot stockholmare i kvadrat, och det känns som att han har en del att plugga in vad det gäller jordbrukspolitiken. Vidare axlar Sven-Erik Österberg ansvaret för arbetsmarknadsutskottet, Berit Andnor blir sannolikt KU-ordförande, Margareta Israelsson tar kulturutskottet, Lars Johansson skatteutskottet, Tomas Eneroth socialförsäkringsutskottet, Mona Sahlin socialutskottet, Anders Karlsson trafikutskottet, samt Susanne Eberstein EU-nämnden.

Och jo, Göran Persson får titeln gruppordförande och blir därmed överordnad Britt Bohlin Olsson, som är gruppledare för s-riksdagsgruppen.

En viss förnyelse således. Alltid något. Jag håller nu tummarna för att det utlovade aktiva oppinionsarbetet kommer igång på allvar.

Är då dessa val viktiga? Naturligtvis är starka personligheter en grundförutsättning för att kunna bedriva en kraftfull oppositionspolitik. Men att Socialdemokraterna kan vara röststarka är det ingen som betvivlar. Förmågan, däremot, att tänka nytt, är omstridd. Själv tvivlar jag på att förnyelsen av socialdemokratins tankegods kommer att kommer att ha någon upphovsman i kammaren. Namnen ovan borgar naturligtvis för högljudd kritik, men knappast för nytänkande sådan.

Ny moderat kommunikationschef

2006-10-09T18:09:00.000+02:00

Moderaterna har utsett efterträdaren till Per Schlingmann, som ju lämnade posten som kommunikationschef för att bli partisekreterare. Den nye kommer från kommunikationsbyrån JKL och heter Pär Henriksson.

Resumé berättar:

Pär Henriksson var tjänstledig från JKL under valrörelsens sista månad och arbetade som kommunikationsrådgivare på moderaternas riksdagskansli och riksorganisation. Nu tar han steget över helt och blir kommunikationschef för partiet.

Henriksson har, bortsett från moderatanknutna jobb, ett förflutet som kommunikationsrådgivare åt Svenskt Näringsliv, och har liksom Per Schlingmann jobbat både på Rikta Kommunikation och Spider Relations.

Det är nog ingen vild gissning att Henriksson kommer att fortsätta på den redan av Schlingmann inslagna vägen.

(ps: Pär Henriksson hade i för ett par år sedan också en blogg, Södertankar, som idag tycks ligga i träda, eller vara kidnappad...)

Ny regering

2006-10-06T11:59:00.000+02:00

Jag vill gotta mig en smula, eftersom bloggens tidigare resonemang om statsrådsfördelning i migrations- och integrationsfrågor visade sig vara helt rätt, nu när den nya regeringen utsetts.

Jag har på min huvudblogg skrivit om mina första reaktioner på regeringsbildningen, men vill här fylla på med en iakktagelse om vad detta egentligen betyder på lång sikt, med några få ord.

Att alliansens regeringspolitik kommer att stå under moderat kontroll är nu helt uppenbart. De personer som skapade "de nya moderaterna" är från och med idag ministrar. Fredrik Reinfeldt förstås statsminister, chefekonomen och kanslichefen Anders Borg finansminister, och förre partisekreteraren Sven-Otto Littorin arbetsmarknadsminister. Den moderata dominansen av finansdepartementet kommer att innebära att mittenpolitiken, som Moderaterna dominerat i valrörelsen, kommer att vara fortsatt signum.

De borgerliga partierna har alla fått kontroll över departementen i hjärtefrågorna (bortsett kanske från biståndet som hamnade hos Moderaterna istället för hos Folkpartiet eller Kristdemokraterna), vilket gör det naturligt att just dessa frågor kommer att fortsätta vara profilfrågor.

Regeringen, som kan verka utmanande och otippad, har ett enda stort mandat, och det är att skaffa nya jobb. För detta tycks regeringen särskilt väl utrustad.

Min gissning är att alliansen som går till val 2010 kommer att framstå som ganska lik den allians vi sett segra 2006. Lyckas de med jobben har de dessutom stor chans till förlängning av kontraktet.

Åsbrink chockar

2006-10-06T01:30:00.000+02:00

Förre finansministern Erik Åsbrink lyckas leverera det som ingen socialdemokrat före honom varit i närheten av under eftervalsdebatten. Åsbrink lägger upp tolv punkter att tänka på om partiet vill ha en politik som skapar fler jobb.

Det är nästan komiskt. Så sent som i förrgår skrev liberale bloggaren och nationalekonomen Andreas Bergh att, jodå, sossarna vet alla vad som måste göras. Det saknas inte nya tankar om jobben. Det är bara så att i socialdemokratin kan man inte säga vad som helst. Ungefär.

Idag kliver Erik Åsbrink ut på banan och skriver det onämnbara på DN debatt.

Ett viktigt ställningstagande gäller hur man besvarar frågan: Är det bättre att inte ha ett arbete än att ha ett dåligt arbete? Frågan är naturligtvis starkt förenklad. Självklart finns det arbetsvillkor som aldrig kan accepteras i ett civiliserat samhälle. Men om å andra sidan kraven på ersättning och övriga villkor sätts alltför högt, kommer många människor att slås ut från arbetsmarknaden eller aldrig få tillträde till den. Det gäller inte minst många ungdomar och invandrare.

Att ha ett arbete är avgörande för den egna försörjningen och självkänslan. Att komma in på arbetsmarknaden, även om det inte är ett toppjobb, bör förenas med aktiva insatser som möjliggör utveckling och förkovran. I så fall är alternativet att stängas ute nästan alltid sämre.

En socialdemokratisk politik som är inriktad på arbete kan i vissa fall innebära att ompröva de egna ståndpunkterna, i andra fall innebära att slå vakt om etablerade uppfattningar. Här följer en 12-punktslista med förslag till en samlad politik inriktad på arbete.

1. Arbetslinjen ska vara en ledstjärna för politiken. Markera att sysselsättningsmålet är viktigare än arbetslöshetsmålet.

2. Säg nej till vårdnadsbidrag, som är en kvinnofälla.

3. Inom skattepolitiken - prioritera sänkt skatt på arbete. Det är bättre än att sänka/slopa fastighetsskatten. Det är också bättre än att differentiera arbetsgivaravgifterna, som innebär att vissa branscher/yrken diskrimineras jämfört med andra.

4. Verka för att minska marginaleffekter och fattigdomsfällor i såväl skatte- som transfereringssystemen.

5. Alla människor ska erbjudas en god utbildning. Avvisa krav på tidig utsortering av en del elever som endast erbjuds en snäv yrkesutbildning i stället för att vara brett anställningsbara. Säkerställ att den högre utbildningen når alla delar av landet.

6. Sätt höga mål för att stärka Sveriges ställning som en ledande forskningsnation. Öka statens insatser. Kraftsamla den akademiska forskningen till de ledande universiteten och högskolorna. Samverka med näringslivet.

7. Markera att a-kassan ska vara en omställningsförsäkring, inte en långvarig försörjning.

8. Bejaka en ökad konkurrens och mångfald, inte minst inom tjänstesektorn. På centrala välfärdsområden ska tjänsterna vara skattefinansierade. Utförandet kan ske av olika aktörer som konkurrerar med varandra. De ska styras med tydliga regler och en effektiv tillsyn.

9. Modernisera och effektivisera Ams. Överbelasta inte arbetsmarknadspolitiken med alltför många uppgifter.

10. Se över arbetsrätten i syfte att underlätta inträde för nya grupper på arbetsmarknaden.

11. Stimulera arbetskraftsinvandring (vid sidan av en generös flyktingpolitik). Den bör i hög grad inriktas på människor med god utbildning, riskkapital, entreprenörsanda och kulturengagemang.

12. Förbättra integrationspolitiken och påskynda invandrarnas inträde på arbetsmarknaden.

Nu snackar ni. Sänkt skatt på arbete, översyn av arbetsrätten, arbetskraftsinvandring. Ett program som attackerar moderata chefekonomen Anders Borg bakifrån, så att säga.

Men det kommer inte att hända. Inte under den här mandatperioden i alla fall. Vad skulle LO säga? Vad skulle vänstern säga?

Men det känns ju onekligen befriande att handsken kastats. Nu kanske det blir idédebatt.

Schlingmanns list

2006-10-05T20:11:00.000+02:00

Den definitiva intervjun med Moderaternas nye partisekreterare publicerades idag i reklambranschtidningen Resumé. Schlingmann säger där att politik till hälften är kommunikation, och att Moderaterna ska vara ett parti i ständig förändring. Jag undrar om det är möjligt i regeringsställning.

Resumés stjärnreporter Claes de Faire, själv med förflutet inom moderat kampanjarbete, ställer helt rätt frågor och får sensationella svar, som ger en god bild av hur Moderaterna kommer att arbeta inför valet 2010.

Artikeln täcker ett helt uppslag och finns bara på papper, tyvärr, men jag ska återge tre centrala frågor och svar.

Hur mycket i politik är kommunikation?
- Jag säger att ett politiskt parti är två delar. Att utveckla politiken och att kommunicera politiken.
50-50?
- Ja.

- - - - - - -

Moderaterna har aldrig gjort ett sådant här bra val i modern tid. Hur kommer ni att rida vidare på framgångsvågen?
- Vi kommer att vara väldigt aktiva. För att vinna valet 2010 krävs flera saker. Det krävs att vi levererar i regeringsarbetet, att vi håller ihop och utvecklar alliansen, men det kräver också att vi fortsätter att utveckla moderaterna. Väljarna ska 2010 uppleva att moderaterna är ett parti som fortsätter att utvecklas. Jag tycker att moderaterna ska uppfattas som ett parti i ständig förändring. Med det menar jag ett parti som förändras i takt med att samhället förändras.

- - - - - - -

Förändring är ett egenvärde i sig?
- Absolut.

Jag noterar att det inte ges någon som helst antydan om i vilken riktning förändring kan ske - och tolkar det som en övergång till total pragmatism. Dogmatiskt lagda partigängare har i och för sig visat sig vara obrottsligt lojala i medgången till regeringsmakten, men det är svårt för mig att tro att det inte kommer att uppstå komplikationer för en partiledning som vill förändra sin politik varje dag, som ett självändamål.

Samtidigt är det ju uppenbart att förändring är en snabb väg till rubrikerna.

(Josefin Deiving berättar för övrigt i ett läsvärt inlägg inifrån Stockholms arbetarekommun att även Socialdemokraterna insett att "som media är uppbyggt skriver man inte om ”gamm-heter” (i motsats till nyheter) som kommunsekreterare Tomas Rudin uttryckte det.")

Ett andra frågetecken reses av det faktum att det måste vara en ganska svår sak att ständigt förändra ett parti i regeringsställning. I koalition, dessutom.

Men nu vet vi i alla fall hur det är tänkt.

(Passar på att tacka Andreas Bergh för att jag fick upp ögonen för Josefin Deivings blogg Varför)

Eftervalsanalys Sd

2006-10-05T12:20:00.000+02:00

Även de som på ett mer välkomnande sätt bryr sig om Sverigedemokraterna ägnar sig nu åt eftervalsanalys. Två tidigare partisekreterare/partiorganisatörer filosoferar öppet om vad som kunde gjorts bättre, givet att målet var riksdagsmandat.

Jan Milld, tidigare partisekreterare, skriver på sin webbtidskrift Blågula Frågor att partiet kunde varit mer offensivt i invandringsfrågor istället för att försöka framstå som så ofarliga och rumsrena som möjligt.

Men ligger misslyckandet till någon del hos SD? Hade partiet kunnat agera annorlunda och bättre?

Svar: ja!

På SD:s årsmöte 2005 antogs ett åtgärdsmanifest i 33 punkter, med konkreta krav på hur kursen kunde läggas om kring invandrings- och integrationspolitiken. Detta har partiledningen sedan stoppat undan, och det var inte så att man "glömde" det, det var inte ett olycksfall i arbetet. Nej, det handlade om en uttalad strategi.

Kärnan i den strategin var att minska motståndarnas träffyta på SD, att erbjuda minimal grund för kritik. I botten på detta strategival låg erfarenheter av att inte få chansen att bemöta angrepp, och presentera SD:s argument.

Till en del är denna bedömning riktig. Förvisso skulle åtgärdsmanifestet väcka att ramaskri bland de politiskt korrekta. Saken är dock att vad majoriteten av väljarna tycker kan SD bortse från - dessa väljare skulle ändå under inga omständigheter överväga att lägga sin röst på SD. Hos de återstående skulle däremot förtroendet för SD öka, om partiet visade att det verkligen tog strid och hade genomtänkta åtgärdsförslag i frågan.

Genom att lyfta fram åtgärdsmanifestet skulle SD ha kunnat punktera den grundläggande strategin hos pk-partierna och media. Man skulle ha tvingat upp sakfrågan - massinvandringen och dess förödande konsekvens för vårt samhälle - på bordet. Man skulle ha satt stopp för förtigandet.

Och förmodligen klarat 4%-spärren.

Den tidigare partiorganisatören Tommy Funebo menar dock på sin sverigedemokrats-granskande Objektiv SD-blogg att partiet förvisso hade en chans att lyfta när justitieministern lät släcka ned partiets hemsida, men att den chansen försattes, och att partiledningen gjorde rätt som talade med små bokstäver i valrörelsen.

Det är inte så enkelt att Sesams dörrar öppnar sig, bara för att man går ut med ett politiskt program som de flesta uppfattar som fascistiskt. Jag är övertygad om att Åkesson gjorde rätt i detta avseende. Att ligga lågt och inte erbjuda några "träffytor" visade sig vara rätt, när nu den allmänna opinionen under slutet av valkampanjen oväntat nog släppte fram helt nya attityder gentemot Sd. Man behövde bara flyta med.

Personligen tror jag att Sverigedemokraternas framgångar närapå enbart härrör från vad riksdagspartierna gör dåligt, nu när partinamnet väl är etablerat. De kan ställa upp hur många hustrumisshandlare som helst på listorna 2010 utan att påverka sitt valresultat. Det som påverkar är hur riksdagspartierna klarar av att formulera en debatt om de allvarliga frågor om integration, trygghet och identitet (rakare uttryckt: invandring, brottslighet och islam) som stora väljargrupper oroas över.

Tyvärr talar historien emot att partierna kan lyckas med det.

Uppdatering:

Att partierna inte klarar av att debattera frågorna betyder naturligtvis inte att det saknas förnuftiga människor som yttrar sig. Plötsligt kanske det lossnar och vi får ett offentligt samtal. I dagens Sydsvenska Dagbladet kommenterar författaren Fredrik Ekelund helt lysande Sverigedemokraternas framgångar i valet. Obligatorisk läsning, för jag citerar bara slutklämmen:

Det är inga "fascister" och "monster" som lyft sd i Malmö och Landskrona. Det är till stor utsträckning vanlig, strävsam arbetarklass som fått nog, eller "fått nock", för att säga det på ren malmöitiska, av integrationens baksida, den som aldrig debatteras på kultursidorna. Tar vi inte denna oro på allvar utan låtsas som att gängen inte finns (Kadhammar), att det är löjligt att oroa sig för islam (Svenning) eller bara tittar på situationen från ett sociologiskt von oben-perspektiv (Fryklund) - då kan Sverigedemokraterna redan nu inteckna ännu fler mandat i nästa val, både kommunalt och i riksdagen.

Persson utan analys

2006-10-05T01:09:00.000+02:00

Valets förlorare, avgående statsminister Göran Persson, talar nu ut. Men det är ingen eftervalsanalys som kommer i hans artikel på DN debatt. Det är mer som ett gammalt sommartal från Björkvik, späckat med nya siffror.

Allt står rätt till i svensk ekonomi, är huvudbudskapet. Och borgarna kommer till dukat bord. Undermeningen är att socialdemokratin gjort allt rätt. Och syftet är att skriva historia så att borgerligheten inte ska kunna tillgodogöra sig en enda procents tillväxt på den yttersta dagen 2010.

Vi som längtar efter idédebatt får vänta på senare tillfällen (Figges film kanske blir första tillfället då vi får se hur tankegångarna egentligen gått).

Den regering som i dag tillträder har bättre förutsättningar än någon tidigare svensk regering i modern tid. På den borgerliga regeringen vilar ett tungt ansvar. Det är inte utan oro vi nu lämnar över rodret. Tidigare borgerliga regeringars vanskötsel av Sverige förskräcker. Den valrörelse som vi har bakom oss, där löftena om både utgiftsökningar och stora skattesänkningar duggade tätt från högeralliansen, oroar också.

Men jag hoppas, för Sveriges och medborgarnas skull, att mina farhågor är obefogade. Jag förväntar mig att den borgerliga regeringen - med moderaterna i spetsen - känner ett ansvar för att lämna över ett lika välskött land till nästa regering, senast i 2010 års val.

Rojas avgår

2006-10-04T13:24:00.000+02:00

Så fort Mauricio Rojas avgick som Folkpartiets talesman i integrationsfrågor startade spekulationerna. Jag är inte sämre än någon annan.

Dagens Nyheter har ett intressant antagande:

Att han avgår mindre än tre dygn innan den borgerliga ministerlistan ska presenteras kommer oundvikligen att leda till spekulationer: kanske stod Rojas i vägen för en mindre kontroversiell kandidat till att ansvara för integrationsfrågorna i den nya regeringen.

I Metro tycks en annan spekulation redan vara faktum (enbart på papper):

Rojas får ny roll i ny regering

Mauricio Rojas lämnar integrations- och flyktingfrågorna för att arbeta med globala och internationella frågor. Tyngdpunkten kommer att ligga på fattigdoms- och migrationsfrågor.

- Det känns som att jag har något att bidra med här, säger Mauricio Rojas.

Men beskedet om exakt vad det är Rojas ska göra dröjer tills regeringsbildningen är klar.

Folkpartistiske bloggaren Mathias Sundin understryker Rojas betydelse för den integrationspolitiska debatten, inte minst nu när Sd ruvar i skuggorna, och intygar att åtminstone han själv kommer att fortsätta föra samma politiska linje. Sundins gissningar om anledningen till avhoppet anknyter också till regeringsbildningsfrågan.

Kanske är det så att de andra partierna har haft svårt att acceptera Maurico som integrationsminister på grund av att han är kontroversiell, men att det är en ministerpost som folkpartiet vill och ska ha. Därför får Maurico flytta på sig. Vem vet? Inte jag.

Och jag måste också spekulera. Vad som händer i integrationsfrågorna är av yttersta vikt inför valet 2010.

Jag gissar att Nyamko Sabuni blir minister med en portfölj som antingen innehåller integration eller migration. Sannolikt integration (så får Tobias Billström, pålitiligt moderat i exempelvis flyktingamnestifrågor, försvara gränserna åt Reinfeldt). Och då blir hon per automatik talesman för de frågorna, vilket Mauricio Rojas kanske inte gillar - så han får ett nytt verksamhetsfält.

Blir det så har Leijonborg förhandlat mycket klokt. För Mauricio Rojas är ingen stor kommunikatör, hur nyskapande han än kan vara i idéarbetet. Och om Leijonborg vill försvara integrationen som profilfråga för Folkpartiet gör han det bäst med en ministerpost besatt av en PR-konsult (om jag nu har förstått rätt hur Leijonborg tänker...)

Så skulle i alla fall jag ha gjort.

Uppdatering:

Rapport avslöjar att Rojas avgått vid denna tidpunkt (och inte efter regeringsbildningen) för att förekomma kritik inifrån partiet - kritik från Liberala Invandrarföreningen i Stockholm.

I går fick Rapport tillgång till ett styrelseprotokoll från Liberala invandrarföreningen i Stockholm. Där framgår att en majoritet i styrelsen inte har förtroende för Mauricio Rojas som partiets talesman.

-Jag känner honom och jag vet att han måste ändra sig lite grann, säger föreningens ordförande Mohammad Nori, som en kommentar till protokollet.

Efter intervjun i går tog han kontakt med Mauricio Rojas, som beslutar sig för att tidigarelägga sin avgång. Den skulle egentligen ha offentliggjorts först efter regeringsbildandet.

-I och med att vi fick veta att det här var på gång, då tyckte vi att det var helt onödigt att få fram en debatt om något som inte längre var aktuellt, säger Mauricio Rojas till Rapport.

Ana Maria Nartiav partiets framtoning. Ana Maria Narti, som nu lämnat riksdagen, menar att partiets integrationspolitik i grunden är bra, men att den har förvanskats i debatten.

- Diskussionen var faktiskt inte riktad mot vår politik, utan det var en diskussion riktad mot retoriken hos vissa toppmedlemmar, och det var en helt annan sak, säger hon till Rapport.

Rapport: Som Mauricio Rojas?

-Om du vill...

Att Rojas gjort det svårare att nå ut till invandrade väljare skulle jag tro är en myt. Det påpekas också, exempelvis i Fps pressmeddelande om avgången, att:

Folkpartiet blev 2006, enligt VALU, det första borgerliga parti någonsin som fått ett starkare stöd bland utlandsfödda än bland svenskfödda. Till stor del har vi Mauricio att tacka för det.

Ny partisekreterare i Kd

2006-10-04T12:36:00.000+02:00

Kristdemokraternas nye partisekreterare heter Lennart Sjögren. En doldis på riksplanet, enligt bland annat Ekot, som kommer att få handskas med snäva ekonomiska resurser efter tillbakagången i valet. Men han har en blogg.

DN porträtterar:

- Det ska vara kul att vara kristdemokrat. Det gäller nu att fånga alla de unga som vill engagera sig och är intresserade.

Det säger Lennart Sjögren som har utsetts till ny partisekreterare för kristdemokraterna. Han har tills nu varit oppositionsråd i Gävle och utvecklingschef vid Lantmäteriet.

Lennart Sjögren har suttit i fullmäktige i Gävle sedan partiets framgångsval 1998. Han är 52 år, gift och har tre barn och sitter i styrelsen för den lokala pingstförsamlingen i Gävle.

Lokalt tycks Sjögren ha lyckats synliggöra sig själv och partiet. Arbetarbladets valblogg skrev att Sjögren synts överallt:

Säga vad man vill om kristdemokraternas Lennart Sjögren, men han är onekligen ambitiös som få, ständigt på hugget för att få en bit medieutrymme.

Hans namn var ett av de första jag snappade upp inom lokalpolitiken här i Gävle när jag började på Arbetarbladet. Han verkar ha ungefär samma målsättning som coca cola, att vi ska se eller höra hans namn minst en gång per dag...

Han tycks haja vad nätet är också. På Lennartsbloggen är eftervalsanalysen redan igång.

S-debatten igång

2006-10-04T12:04:00.000+02:00

Det dröjde nästan två veckor, men nu är socialdemokratins eftervalsdebatt igång på riktigt.

På DN debatt dundrar EU-parlamentarikern och tidigare ledamoten av arbetarepartiets verkställande utskott Jan Andersson om bristen på jobbskapande politik.

För första gången i historien blev arbetslösheten en plusfråga för den borgerliga oppositionen. Strategin att negligera arbetslösheten är svårbegriplig, såvida man inte i partiledningen helt enkelt saknade idéer om hur den jobblösa tillväxten skulle hanteras. Jag börjar tro att så var fallet. De lösningar som till slut valdes handlade inte om att långsiktigt skapa arbetstillfällen utan i stället om att mitt under en brinnande högkonjunktur skapa tillfälliga jobb. Politiken blev inte trovärdig. Den borgerliga alliansen sökte i stället mer långsiktiga lösningar som minskad skatt på arbete och stimulanser för nya jobb i tjänstesektorn. Dessa förslag tilltalade uppenbarligen väljarna mer än den socialdemokratiska politiken.

Lösningen på partiets problem med jobbfrågan finns inte på vänsterkanten, fortsätter Andersson.

Göran Persson gjorde också ett misstag när han bestämde sig för att möta Reinfeldts och moderaternas mittenpolitik genom att föra socialdemokraterna åt vänster. Moderaternas förändring möttes med samma gamla högerspökesargument som Bo Lundgens politik hade mötts. Moderaterna anklagades för att ha en dold agenda. Som symbol och i spetsen för denna flytt från mitten vänsterut satte Persson partisekreteraren Marita Ulvskog. Därmed öppnades möjligheten för moderaterna att vinna över socialdemokratiska mittenväljare.

I Aktuellt i Politiken erkänner Stockholms förra finansborgarråd Annika Billström att partiet saknade en jobbpolitik.

– Det finns aldrig enkla förklaringar till ett nederlag, konstaterar Annika Billström, men en är att vi under valrörelsen inte målade upp en vision om framtiden som attraherade människor. Jag tänker på jobben och välfärden. I stället för att peka på vår egen politik ägnade vi en stor del av valrörelsen åt att försöka mana fram högerspöket. Men Reinfeldt var inget högerspöke som det gick att skrämmas med.

– I och med att vi inte hade en offensiv politik för jobben blev vi systemförsvarare medan alliansen blev systemförändrare.

I Aftonbladet efterlyser blivande prästen och politiska chefredaktören Helle Klein ett helt nytt föryngrat ledarskap.

Det gäng som förlitade sig mer på konjunkturen än på den aktiva politiken kan knappast ha något att tillföra den förnyelseprocess som nu måste till. De som däremot förstår vår tids nya utmaningar måste släppas fram. Moderaterna efter Bo Lundgren förnyade både politiken och organisationen. Högern har gjort sitt generationsskifte. Det är hög tid att socialdemokraterna gör det också. Dags att pigga på sig.

Slående är dock att ingen uttalar exakt hur de nya idéerna om jobbtillväxten ska se ut. Kanske saknas det helt enkelt nya tankar (som Jan Andersson antyder)?

Det är väl därför den samlade arbetarrörelsens främste tänk-tankare Ursula Berge föreslår nya satsningar på idéutveckling i sin debattartikel i Sydsvenskan.

För orsaken till varför socialdemokraterna förlorade valet är inte att de var för dåliga på att locka mittenväljare eller framstod som mer splittrade än andra. Orsaken var att de inte klarade av att synliggöra och driva en politik buren av moderna socialdemokratiska idéer. Och det av det enkla skälet att det inte finns någon modern socialdemokratisk idéutveckling att tala om, och inte har funnits på decennier.

Den retorik och de lösningar som fanns före 1980-talet används än idag. Socialdemokraterna sade att arbetslösheten inte var ett problem när väljarna tyckte det. Man lyckades inte driva en politik för mer jämlikhet utan sällade sig till dem som pratade om det, men inte gjorde så mycket mer. Och man kunde visa upp fina tillväxt- och inflationssiffror, men det var inte det som väljarna ville rösta för. De ville rösta för en idé om framtiden, inte om nutiden.

Det börjar likna något.

Uppdatering:

Den röde Uppsalasossen Peter Gustavsson menar att Jan Anderssons utspel på DN debatt är del i ett pågående socialdemokratiskt inbördeskrig. Blogginlägget Samma gamla inbördeskrig med Jan Andersson är läsvärt, oavsett höger- eller vänsterposition.

Uppdatering 2:

En annan röst i Uppsala, fast betydligt tyngre, tillhör Enn Kokk, legendarisk old-school-sosse. Han sågar också Jan Andersson och fördömer varje antydan till högersväng. Jag citerar en lång bit, men rekommenderar hela texten (missa inte heller Kokks trevliga anteckningar efter Riksmötets öppnande):

Valmanifestet som kom för sent i valrörelsen för att ha avsedd verkan, innehöll förvisso en del klassisk socialdemokratisk reformpolitik, dock utan någon sammanbindande ideologisk röd tråd, har jag själv tidigare konstaterat. Men för att se de här skrivningarna som något slags extremistisk vänstervridning måste man ha en skruv lös! Och att, när valrörelsen i så extrem grad präglades av att regeringen ville ha mandat för att genomföra mer av sin tidigare politik, anklaga Marita Ulvskog för att vara det vänsterspöke, som skrämde bort mittenväljarna, måste ha någon annan bakgrund än analys av verkligheten.
Det har det också. Jan Andersson, själv en riktig EU- och EMU-extremist, hatar människor av Marita Ulvskogs och min sort, sådana som stod på motståndarsidans barrikader när det begav sig och som dessutom vann EMU-omröstningen så att det sjöng om det. Nu, när partiledaren gör sorti, gäller det att få med inte i första hand funktionen partisekreteraren utan, för att tala klarspråk, personen Marita Ulvskog (med de åsikter hon har) i fallet.

I Jan Anderssons artikel finns en antydan om vad det egentligen handlar om: “Vi måste en gång för alla lämna ja- och nejdiskussionen om EU bakom oss och i stället formulera en politik som inte bara handlar om marknad utan också har en tydlig social dimension.” Så är vi där igen, i federalismen.

Följer socialdemokratin Jan Anderssons politiska råd och dessutom, vilket han också föreslår, avbryter samarbetet med vänsterpartiet och miljöpartiet, kommer socialdemokratin, under en stor del av 1900-talet den bärande och samhällsbyggande kraften i svensk demokrati, att slutgiltigt reduceras till en ruin av sitt forna jag, ett litet mittenparti bland många andra.

Kds partisekreterare slutar

2006-10-03T16:35:00.000+02:00

Idag meddelade Kristdemokraterna att partisekreteraren Urban Svensson lämnar sin post.

– Kristdemokraternas partisekreterare Urban Svensson lämnar på egen begäran sin tjänst. Han kommer att starta och driva eget företag.

Det säger Göran Hägglund, Kristdemokraternas partiledare, på tisdagen.

– Urban Svensson har sedan 2002 varit partisekreterare för Kristdemokraterna. Han har under den tiden varit i ledningen för två valrörelser. Han har gjort ett utomordentligt arbete. Under tiden har han dessutom haft ansvar för Kristdemokraternas hela partiorganisation och arbetat hårt med att få den så väl fungerande som den är idag.

– Jag vill nu tacka Urban Svensson för hans insatser och önska honom lycka till i hans fortsatta karriär som företagare. Som partiledare kommer jag inom kort föreslå en ny partisekreterare för partistyrelsen. Vem detta blir meddelas vid ett senare tillfälle.

Urban Svensson kommenterar att han slutar:

– Det har varit fyra fantastiska år som partisekreterare. Partiet har genomgått stora förändringar de senaste åren. Partiet har fått en ny partiledare efter 31 år, Göran Hägglund, som på allvar har slagit igenom och blivit både känd och populär. Även organisatoriskt har partiet ställt om till en ny tid på ett framgångsrikt sätt. Jag vill önska partiet all framgång, särskilt när det gäller medverkan i den nya regeringen.

– Efter fyra år som partisekreterare känner jag att det är dags för nya utmaningar. Jag har fått erbjudande om att arbeta med ett av mina favoritintressen, motorcyklar. I direkt samarbete med generalagenten för Triumph Motorcycles Ltd kommer jag i januari 2007 att öppna ett Triumph Center, ett spännande koncept med nyförsäljning av motorcyklar, verkstad, tillbehör och reservdelar och som kommer att vara beläget i Länna, söder om Stockholm.

Möjlig efterträdare? Stabschefen Jakob Forssmed vore ju ett kul val. Då skulle föryngringen av Kd bli ännu tydligare.

gudmundson tillbaks

2006-10-03T16:19:00.000+02:00

Idag relanserade jag min andra blogg, gudmundson, som varit sovande i nästan två år. Den täcker in ett lite bredare fält än Val 2010. Mycket nöje!

AiP att göra

2006-10-02T15:08:00.000+02:00

Chefredaktören för Socialdemokraternas partiorgan Aktuellt i Politiken, Eric Sundström, formulerar en strategisk att-göra-lista.

Redan nu börjar spelplanen och laguppställningen inför valet 2010 att formeras. Redan nu måste man tänka strategiskt, påverka och forma ett lag som blir en helhet. Våra förslag:

1. Det behövs en ny berättelse om framtiden som utformas av partimedlemmarna. Varför inte ha en första debatt på extrakongressen? Då måste en ”framtidsgrupp” tillsättas nu, så att ett diskussionsunderlag kan skickas ut i partiföreningarna.

2. Ge partiexpeditionerna för Stockholms stad och län ett gemensamt våningsplan på Sveavägen 68 så att de redan nu kan lära sig samarbeta och utveckla en politik för stad och län inför 2010.

3. Före valet tillsattes en grupp som skulle utforma ”en näringspolitik för en fjärde mandatperiod”. För in jobben och globaliseringen ordentligt i gruppens mandat och låt den initiera en diskussion i hela arbetarrörelsen om framtidens arbetsmarknad och näringspolitik.

4. Det är dags att lämna "ja och nej diskussionen" och kickstarta den folkbildningssatsning om EU som är efterlängtad av många. Partiorganisationen skriker för övrigt efter mer internationell politik, så låt även världen ta plats i arbetet.

5. Pete Wehner fick en enda uppgift när han anställdes i Vita Huset: att säga emot och påpeka saker som att en tom stol i en debatt ser illa ut. Dags att anställa en Wehner?

Eftersom Sundström är sjukligt intresserad av och kunnig om partipolitiskt strategiarbete kanske nån i partiet borde lyssna? Bara de låter bli att lyda rådet att köpa tidningar, som figurerat de senaste dagarna, och nu även dyker upp hos Sundström. Nu när de äntligen fått fason på Svenskan vore det trist att se den omvandlas till megafon för Socialdemokraterna.

I väntan på att någon ska greppa vad Eric Sundström säger har politiskt frontarbete inletts av frivilliga krafter på nätet. Ska bli kul att se en showdown mellan Oppositionen och Bloggregeringen.

Liberala lästips

2006-10-02T12:42:00.000+02:00

Utmärkte liberale ledarskribenten Håkan Jacobson sågar på sin blog Jan Guillous fria fantasier om Folkpartiets framtid.

Och det krävs bara en hastig titt i SVT:s valundersökning för att se att det där med siffror inte är Guillous starka gren.

Fp är det parti som tappade minst väljare till sd, kd det enskilda parti som tappade mest. Både s, v och mp tappade var för sig större andel väljare till sd än moderaterna. Flest sd-väljare kom i första hand från andra småpartier, därefter från tidigare blankröstare och soffliggare.

Men det är förstås siffror som inte passar med myterna från 2002.

I den andra delen av den liberala blogosfären spekulerar folkpartistiska stjärnskottet Mathias Sundin om valet 2010.

Sossarna kommer nu röra sig vänsterut, stenhårt attackera de borgerliga ur ett vänsterperspektiv och därmed tappa ytterligare väljare till Alliansen. Det blir en svidande förlust 2010, som möjligen, men inte troligen blir en väckarklocka. Jag tror det behövs ytterligare en valförlust 2014 för att de verkligen ska vakna, välja en ledare ala Tony Blair och kunna återta makten genom att röra sig högerut.

Vilket ju låter lite som ett önsketänkande. I synnerhet som Sundin själv tipsar om en hyfsat inflytelserik sosse, Widar Andersson, som förstått problemet med att gå vänsterut. Vilket ju bevisar att åtminstone några socialdemokrater kan analysera läget.

Det sista liberala lästipset måste bli krönikören, kommunikationskonsulten och folkpartipolitikern Sakine Madon, som i sin blogg avslöjar att hon (precis som hennes ordförande Fredrik Malm ju en gång gjort) sökt som deltagare i dokusåpan Farmen och misslyckats med att komma med.

Jag var nära att komma med i "Farmen" för hundra år sedan. Men det funkar ju att vara c-kändis i gratisblaska också.

Folkpartiets, eller Liberala ungdomsförbundets, kommunikationsstrategi med dokusåporna misslyckades. Och lär inte synas till i nästa valrörelse.

Stockholmsvalet avgjort

2006-10-02T12:11:00.000+02:00

Med den borgerliga uppgörelsen om trängselavgifter avgjordes valet i Stockholms kommun 2010. Trängseln var den enda fråga som vänstern i Stockholm skulle kunna återfå makten med.

Och plötsligt ser vi ett helt nytt Stockholm ta form. På åtta år hinner man med mycket. Då är det inte längre fråga om maktskifte. Det är systemskifte.

Frågan är dock hur långt högerut huvudstaden kan dra resten av landet.

Aftonbladets bisarrovärld

2006-10-02T10:43:00.000+02:00

I den parallella och uppenbarligen något sämre värld där Aftonbladets ledarskribenter tillbringar sina dagar är allt som det alltid varit. Socialdemokratiska väljare har inte bytt block för att de lockats av bättre idéer, tror bladet, utan för att de svindlats av Raj-Rajs fagra löften.

Under förra veckan tog Aftonbladets ledarsida äntligen till orda. Efter ett katastrofval är det ju rimligt att den största socialdemokratiska tidningen vädrar kritik mot det som slog fel, och pekar ut en ny riktning. Men tidningen är helt oförmögen att greppa vad som faktiskt har hänt.

Skribenterna begriper förstås att jobb-frågan varit central i valförlusten. Och att jobben borde funnits med i valmanifestet. Men att utifrån den insikten formulera en vision om hur jobben ska komma, och var jobben ska komma, det tycks vara omöjligt.

Det räcker liksom inte med att säga 'jobb'. Man måste göra det också.

Först ut var Mats Engström, som pekade på Perssons personliga ansvar för valförlusten. Rubriken är oerhört kritisk.

Persson vände demokratin ryggen

Utkastet till valmanifest delades ut vid bordet. Socialdemokraternas verkställande utskott fick läsa det under mötet och komma med snabba synpunkter. Sedan fick ledamöterna lämna in dokumentet igen.

Partistyrelsen fick en ny version den 18 augusti. Ledamöterna hade minimalt med tid att granska texten. Ingen bra förutsättning för eftertanke och demokratisk debatt. Medierna väntade utanför och det var svårt att invända mot hur Göran Perssons spökskrivare formulerade ändringarna.

Om manifestet kunnat diskuteras friare hade kanske jobben fått en mer framträdande plats och valrörelsen gått bättre.

Sossarna borde har pratat om jobben. Visst. Men Engström förtydligar också denna jobbsatsning, utan att för ett ögonblick våga tanken spela fritt. För Engströms jobbförslag är ju per definition den politik som väljarna underkänt.

Hur kunde kretsen kring Göran Persson så länge tro att arbetslösheten skulle minska utan ordentliga statliga satsningar?

Ordentliga statliga satsningar. Det betyder antingen fler anställda i offentlig sektor, eller fler personer i arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Exakt det som väljarna röstade emot.

Även Lena Askling har gjort sin eftervalsanalys. Och efter en fin historisk jämförelse med Gunnar Strängs tid så landar hon i slutsatsen att en ny socialdemokrati måste gå till val på exakt det som man så katastrofalt misslyckats med. Rätten till arbete. Jämlikhet.

Moderaterna och Fredrik Reinfeldt var nära att stjäla socialdemokratins själ i den gångna valrörelsen: Rätten till arbete. Arbete som är grunden för välfärd, jämlikhet, personlig frihet och trygghet.

Det är dags för socialdemokratin att riva av skygglapparna, återerövra allas rätt till arbete och partiets klassiska mål om jämlikhet. Gör en syneförrättning om bristen på jämlikhet i globaliseringens obarmhärtiga strukturomvandling. En kritisk granskning av nya klass-, köns- och inkomstklyftor bland arbetslösa, nya svenskar, socialt utestängda. Fakta finns. Framtiden är gemensam. Vad som behövs är en jämlikhetsreform där alla kommer med.

Men var ska jobben komma, Askling? Hur ska jobben uppstå? Om medborgarna har rätt till arbete måste det offentliga erbjuda detta. Och den modellen underkändes av väljarna.

Vänsterpartiet lovade 200 000 nya jobb i offentlig sektor. Socialdemokraterna kan tredubbla det erbjudandet i nästa val, visst, men problemet är att väljarna inte tror på den lösningen längre.

Något har hänt i befolkningens verklighetsuppfattning. Aftonbladets ledarredaktion har dock sannolikt inte tillgång till verkligheten.

Ändå skriver samma ledarsida obehindrat om hur politiker tidigare gjort för att återta initiativet. Det märkliga är att man inte pläderar för den modellen.

Olle Svenning skriver en runa en socialdemokratisk epok, där vänskapen med Tony Blair får spegla Göran Persson. Men slutsatsen blir som vanligt i Aftonbladet bara en tumme, könsbestämd så klart.

Blair och Persson lämnar ifrån sig två nerslitna partier. Labour, som är hårdast åtgånget, rymmer numera bara 200 000 medlemmar.

I Storbritannien är efterträdaren i praktiken utsedd. Med Gordon Brown blir det lite mindre av samma sak, fram till det utannonserade valnederlaget mot ett vänsterreformerat högerparti.

Perssons gamla parti ställer fram en handfull efterträdarkandidater, alla kvinnor. De kommer inte att nöja sig med ”mer av samma sak”.

Perssons politiska arv förefaller mer lovande och lockande än Tony Blairs.

Men kanske är det inte ledarsidorna som kommer att fälla avgörandet. De politiska reportrarna har analyserat läget och dragit slutsatserna. På nyhetsplats kan man nu alltså läsa (i alla fall mellan raderna) hur rekonstruktionsarbetet av Socialdemokraterna skulle kunna se ut.

I Dagens Nyheter summeras vad 'ledande' socialdemokrater tycker i en stor eftervalsartikel. Alla intervjuade utom partisekreterare Marita Ulvskog drar åt höger. In mot mitten. Medelklassen. Och en sak vet vi: medelklassen tror inte på Aftonbladets socialism.

The sound of silence

2006-09-29T12:42:00.000+02:00

Det är obegripligt tyst bland socialdemokratiska företrädare när det borde föras en vital eftervalsdebatt. Det finns ett undantag, nämligen Stockholm. Men där är det inte fråga om debatt - det är ett gammalt ställningskrig som blossat upp igen.

Ekot och Svenska Dagbladet beskriver bägge bråket i Stockholm. I princip handlar det om två falanger, den ena förnyare runt Annika Billström, den andra anses vara traditionalistisk och samlas runt Roger Mogert. Och att dessa två sidor strider mot varandra är knappast del i något förnyelsearbete inom partiet, det är ett smutsigt lågintensivt krig som nu ser ut att närma sig de långa knivarnas natt.

Som vanligt när man vill veta något om hur socialdemokratin fungerar ska man leta hos Jonas Morian, som redan för ett och ett halvt år sedan beskrev det hela.

Det är i grunden inget nytt. Det är samma typ av strid som, för tillfället skymd av bidragsskandaler, utkämpas i SSU. I medierna beskrivs det ofta som en strid mellan höger- och vänsterfalanger, mellan så kallade förnyare och traditionalister. Och visst spelar ideologin in, inte minst bland SSU:arna. Men betydligt viktigare är makten och successionsordningen. Få saker är nämligen så infekterade som de interna valprocesserna inom socialdemokratin. Har man någon gång blivit offer för mygel, korridorsuppgörelser och skitsnackskampanjer så glömmer man det aldrig. Det finns många ömma tår i arbetarrörelsen efter den storfotade maktapparatens hänsynslösa framfart.

Kan det vara så illa att bristen på synlig eftervalsdebatt bland socialdemokratiska tungviktare är en reflektion av detta?

Expressen granskar idag stödet för partisekreterare Marita Ulvskog. Och självklart hittar de kritik ibland några uppringda sossar - nåt annat är inte att vänta bara man ringer tillräckligt många. Mer skrämmande är att så få vågar stå för vad de tycker.

Expressen har talat med ett 30-tal inflytelserika socialdemokrater i partistyrelsen, i partidistrikt över hela landet och inom riksdagsgruppen. Få vill skylta öppet med kritiska åsikter, men en majoritet tror att det är svårt för Marita Ulvskog att sitta kvar som partisekreterare när Göran Persson avgår som partiordförande på extrastämman i mars.

Jag kan inte hitta någon annan förklaring. Socialdemokraterna gör sitt sämsta val sedan feodaltiden, och ändå råder kompakt tystnad istället för kreativ eftervalsdebatt. Det måste vara ett skräckens regemente där på Sveavägen 68.

Ständiga kampanjer för m

2006-09-29T12:05:00.000+02:00

Politiska kommentatorer får stånd av att prata om den nya tidens politiska villkor, om att pr-konsulter blivit viktigare än förtroendevalda. De drömmer om en utopisk folkhemstid med kommunfullmäktigemöten och äkta fritidsengagemang.

Men hallå! Lägg av, liksom. Det är nya tider nu. Bara att acceptera.

Mediekommentarerna om att pr-makaren Per Schlingmann blivit partisekreterare i Moderaterna handlar naturligtvis mest om att detta är ett tecken i tiden. Att pr blivit viktigare än allt annat.

Anders Jonsson i Expressen menar:

Det som sker är en fortsatt amerikanisering där kunskapen om kampanjmakeri är viktigare än långvarigt partiarbete för att nå toppositionerna. Inom alla partier är det numera fullt naturligt att gå mellan reklambyråerna och partikanslierna.

Det handlar om att sälja in attityder snarare än handfasta förslag. Om att uppfattas som lyssnande och sympatisk, snarare än den som kommer med färdiga lösningar. Det ska vara trevligt att vara moderat, något man vågar skylta med, vilket inte alltid varit fallet i stora delar av landet.

Därför blir politiska tjänstemän som Per Schlingmann, som inte haft ett förtroendeuppdrag sedan han satt i Borås kommunfullmäktige 1991, partisekreterare. Just för att han har tillbringat större delen av sitt yrkesverksamma liv i PR-branschen. I "den värld vi lever i" är det den bästa bakgrunden enligt Fredrik Reinfeldt.

Göran Eriksson i Svenska Dagbladet pekar också på att utnämningen är en signal om att Moderaterna kommer att fortsätta låna idéer från Socialdemokraterna, och inte falla tillbaks högerut.

...med utnämningen av sin förtrogne vill Fredrik Reinfeldt också sända en tydlig signal till nostalgikerna i partiet, precis som Tony Blair för tio år sedan: Det finns ingen väg tillbaka.

Det mest intressanta beskedet som kom i samband med Schlingmanns upphöjelse handlar dock inte om hur han ska sköta partisekreterarjobbet, utan om hur han lagt upp den fortsatta kommunikationsstrategin. Moderaterna ska nu kampanja jämt.

Lena Mellin i Aftonbladet beskriver kampanjerna som en naturlig del i ett partiarbete som funkar tvärtemot det vanliga systemet med arbetsgrupper och kongressbeslut - i "de nya Moderaterna" sker förankringen medelst affischer.

Regionalt anpassade kampanjer är ett exempel. Eftersom Sverige inte ser likadant ut överallt ska väljarna mötas på olika sätt i olika delar av landet.

Ständiga kampanjer är ett annat. "Väljarna måste vinnas varje dag", säger Schlingmann och drar igång en kampanj redan i höst, bara månader efter succévalet. Enligt boken är det bortkastade pengar, fyra år före nästa val.

Men att tro att moderaterna är ett pr-jippo vore att underskatta både Per Schlingmann och hans chef. När synpunkterna från väljarna väl är inhämtade skapas vad de kallar "vår egen agenda". Och den håller de fast vid.

Men för att alla inte ska tycka att samtiden är förskräcklig och att allt var bättre förr så rekommenderas också läsning av det sensationella avslöjandet i Aftonbladet om Fredrik Reinfeldts familjehistorik. Mellannamnet John har Reinfeldt fått ifrån sin farfars farfar John Hood.

Han hade loppcirkus och visade "zulukaffrer" på scen. Han var mulatt - och sa att han åt människor. John Hood är Sveriges statsministers farfars farfar.

Pr-snille tycks ligga i blodet.

Uppdatering:

Sydsvenska Dagbladet (som fanimig är landets bästa tidning - varför har inte Stockholm en sån?) ställer de bästa frågorna i en intervju med Schlingmann:

Är det du som är Iprenmannen?
– Nej, jag är inte Iprenmannen. Det är en av de stora myterna kring mig. Men jag har jobbat som PR-konsult på Spider Relations, i samma företagsgrupp som skapade Iprenmannen.

Du var med och myntade uttryck som "Sveriges nya arbetarparti" och "Nya moderaterna". Vad ska partiet kallas när de begreppen blir förlegade?
– Vi ska möta väljarna som Nya moderaterna fram till valet 2010. I det ligger att vi är ett parti som förmår att förändra och förnya oss. Och det är mer relevant nu än någonsin. I Storbritannien har New Labour kallat sig nya i snart tolv år. Och vad jag förstår är det ett parti som fortfarande förmår att förnya sig.

Tunga sossar tysta

2006-09-28T15:36:00.000+02:00

Framstående socialdemokratiske bloggaren (men mindre framstående partipolitikern) Jonas Morian summerar förtjänstfullt den delen av den socialdemokratiska eftervalsdebatten som intresserar honom och andra med hans blåsosse-perspektiv.

Betydligt klokare människor än jag, inte minst socialdemokrater, har den senaste dryga veckan levererat analyser om valresultatet och hur borgerligheten kunde vinna. Några mönster börjar utkristalisera sig, och jag tror att vi nu är något på spåren.

Jag väljer därför att nu inte göra så mycket egen analys utöver vad jag skrivit tidigare, utan sammanställer här en rad kloka tankar från andra – men självklart är mitt urval baserat på att jag i stort delar dessa tankar.

Han leder mig bland annat vidare till duktiga Helena Markstedt (tidigare styrelseledamot i SSU, med inriktning på internationell politik, nu bosatt i London) som, med utgångspunkt ifrån Vernon Bogdanor på DN Debatt, definierar en åtråvärd väljargrupp på ett för mig helt nytt sätt.

I agree with Bogdanor that elections today, also in Sweden, are mainly fought in the groups that he calls C2 in sociological terms. The upper working class that own their house or flat and aspire to move on in society. In our strategy discussions in Stockholm County, prior to the Swedish Elections, we called them “mexitegel” voters.

Vilket förklarar en del. Fredrik Reinfeldt bor ju i mexitegelvilla. Göran Hägglund bor i mexitegelvilla. Till och med Nils Lundgren bor i mexitegelvilla. Men inte Göran Persson.

Helena Markstedt noterar också (i sitt kommentarsfält) en annan sak vad gäller den socialdemokratiska eftervalsdebatten hittills: det saknas uttalanden från partiets tyngsta namn.

Men det är mest bloggare, krönikörer och ledarskribenter som säger något. Var är politikerna? Ska det fortsätta så här även när vi i praktiken är partiledarlösa, att ingen i VU eller partistyrelse vågar säga något?

Kd analyserar valet

2006-09-28T15:20:00.000+02:00

Kristdemokraterna meddelade idag att partistyrelsen tillsatt en grupp att analysera valresultatet. I december ska utredningen vara klar.

Ordförande blir Bengt Germundsson, kommunstyrelsens ordförande i Markaryd, där man åstadkom ett resultat för partiet på hela 44,5 %.

Valanalysgruppen har fått i uppdrag att analysera de huvudsakliga förklaringsfaktorerna till partiets valresultat på riksdags-, kommun- och landstingsnivå.

Valanalysgruppen ska också analysera och dra de viktigaste slutsatserna av hur riksorganisationens valrörelse planerades, organiserades och genomfördes. Viktiga synpunkter som har bäring på den regionala och lokala nivån bör också inrymmas i analysen.

Gruppen ska rapportera till partistyrelsen under december månad

Valanalysgruppen består av ordföranden Bengt Germundsson, Markaryd, Karin Johansson, Järfälla, Torsten Lindström, Hallstahammar, Susanne Ahlström, Täby, samt Mia Frisk, Jönköping.

Schlingmann ny partisekreterare i M

2006-09-28T14:49:00.000+02:00

Idag tillkännagav Fredrik Reinfeldt att Per Schlingmann, Moderaternas tidigare kommunikationschef, blir ny partisekreterare efter Sven-Otto "Totto" Littorin. Detta är ytterligare bekräftelse på att partiet fortsätter på den inslagna vägen som "de nya Moderaterna".

Dagens Nyheter beskriver Schlingmanns karriär:

Per Schlingmann har tidigare varit moderaternas kommunikationschef. Han har jobbat för moderaterna i över 20 år, när Fredrik Reinfeldt var ordförande i moderaternas ungdomsförbund var Per Schlingmann hans pressekreterare. Han har även tagit pauser från politiken och jobbat med kommunikationsfrågor inom det privata näringslivet. Schlingmanns intresse handlar mycket om kontakten mellan partiet och väljarna.

- Man måste möta väljarna varje dag, sa Per Schlingmann under presskonferensen.

Schlingmann har haft stor betydelse för hur Moderaterna förändrats under Reinfeldt. Hans insatser för att denna förändring också kommit till väljarnas kännedom har varit ännu viktigare. Transparens tycks ha varit ett ledord (kanske avsedd som kontrast mot tidigare bunkermentalitet i partiet, men sannolikt mest för att det går hem hos väljarna) och symptomatiskt för Schlingmanns kommunikationsideologi publicerades i valkampanjen inte bara reklamen, utan också kampanjstrategin i en särskild kampanjblogg.

Kort om moderaternas kampanj:
Vi ska vinna valet genom att visa väljarna att vi har svaren på de viktigaste samhällsproblemen: att det är för få som ges chansen att arbeta, brister i skola och vård och en otrygghet som breder ut sig till följd av den ökande brottsligheten.

Vår viktigaste tillgång är alla aktiva moderater som möter väljarna. Med många moderater och genom att vara aktiva i den politiska debatten ska vi vinna valet.

Viktiga målgrupper:
Potentiella moderater. De väljare som röstade på socialdemokraterna 2002 är särskilt prioriterade.

Etiska riktlinjer:
Vår utgångspunkt är att ha en positiv ansats och berätta för väljarna vad vi vill göra och vad vi vill uppnå med vår politik. Vår huvudmotståndare är Sveriges problem – utanförskapet, kvalitetsbristerna i skola och vård och otryggheten – snarare än partier i vänsterkartellen.

Per Schlingmann

Öppenhet är tyvärr sällsynt som partisekreterarstrategi, men det vore onekligen spännande om Per Schlingmann kunde ta med sig erfarenheterna från kommunikationsjobbet till sin nya post.

En sak är dock säker. Med Schlingmann som partisekreterare kommer det inte ske någon förändring i politikens innehåll. Reinfeldts linje ligger fast.

Fortsatt självutplåning?

2006-09-27T16:35:00.000+02:00

Lars Leijonborg är fortsatt nöjd med att ha låtit Folkpartiet ha hamnat i skuggan av alliansen. Det framgår av hans senaste nyhetsbrev.

Folkpartiet tog en medveten risk, att egna identiteten skulle försvagas, för att alliansen skulle segra. Och det var det värt, menar Leijonborg.

Trots att vi själva gick tillbaka bidrog folkpartiet i hög grad till maktskiftet. Enligt VALU hade vi en nettovinst från socialdemokraterna på 0,7 procentenheter, som med de knappa marginaler det till sist blev kan ha varit avgörande. Vi arbetade hårt hela mandatperioden för att förnya det borgerliga alternativet så att det skulle bli så attraktivt och trovärdigt att tveksamma socialdemokrater tryggt kunde rösta på det.

Det ska också sägas att vi var medvetna om när vi gick in i Allians för Sverige att vi tog en risk för vårt eget parti. Ett samarbete av det täta slaget innebär att skillnaderna till en del suddas ut. Man kan säga att trösklarna mellan partierna slipas ner. Det blev lättare än någonsin för väljarna att flytta sig mellan de borgerliga partierna. Mätningarna i början av valrörelsen visade att folkpartiet i princip kunde bli hur stort och hur litet som helst.

Leijonborg tröstar sig med att det nu kommer en lång tid då partiet kan rekonstruera sig, men pekar inte ut någon riktning.

Sanningen är att det hade kunnat gå mycket sämre för folkpartiet om vi tillsammans inte trots allt rest oss efter smällen två veckor före valet och faktiskt genomförde den valspurt som var möjlig i skuggan av alla reportage om intrånget. Men vi får nog räkna med att bilden av folkpartiet påverkas av skandalen ännu en tid framöver och att det kanske märks i opinionsmätningar. Den goda nyheten är att vi har lång tid på oss att reparera den skadan tills det är riksdagsval igen.

I dagens Svenska Dagbladet presenterar dock förre kampanjgeneralen för Folkpartiet, Håkan Tenelius, fyra punkter att ha i åtanke för partiets reformarbete:

1. Integrationen. Många uppfattar att folkpartiets kravpolitik vädjar till främlingsrädslan. Det effektivaste sättet att motverka bilden är att rakryggat ta debatten med rasisterna. Folkpartiet bör ägna mandatperioden åt en öppen debatt med sverigedemokraterna. Att argumentera mot intolerans och fördomar är ett liberalt partis främsta uppgift.

2. Respekten för den enskilda individen. Folkpartiet har abdikerat som den personliga integritetens garant. När statens, företagens och organisationernas övervakning av medborgarna breder ut sig i samma snabba takt som tekniken utvecklas måste någon spjärna emot. Om inte liberaler sköter den uppgiften gör ingen det.

3. Internationalismen. Folkpartiet var Europasamarbetets bästa vän när diskussionen om övergångsregler för nya EU-medlemmar förstörde profilen. Den positionen måste tas tillbaka. Även när det inte är opportunt måste folkpartiet lyfta frågorna om internationellt samarbete. Det gäller inte minst i säkerhetsfrågor. Myten att människor lever tryggare om Sverige inte samarbetar militärt med andra demokratier måste raseras.

4. Klimatfrågan. Allt fler inser att det krävs kraftfulla insatser för att åstadkomma en hållbar utveckling. Det är bara med marknadsekonomiska verktyg som vi kan nå lösningar som förenar effektivitet med respekt för enskilda människors frihet och integritet. Ett liberalt parti borde vara den politiska kraft som ivrigast kombinerar marknadsekonomi med ett miljöansvar.

Intressant att notera med Tenelius inlägg i debatten är att han tycker att partiets politik i grunden är bra, men att man ska betona frågorna annorlunda. Tenelius ser alltså Folkpartiets förnyelse som ett kommunikativt problem, snarare än ett politiskt.

Spännande också att han placerar integrationsfrågorna överst på dagordningen. Mitt tips är att han delar den analysen med många av de partiaktiva, och att Leijonborg nu i regeringsförhandlingarna kämpar med näbbar och klor för att få den taburett som integrationsfrågorna ligger under. Ett drömjobb för Nyamko Sabuni, och en drömsits för ett parti som vill kunna framstå som dem som slåss på den goda sidan mot de mörka främlingsfientliga krafterna i Sverigedemokraterna.

Efter Leijonborg - skvallret

2006-09-26T12:10:00.000+02:00

Cecilia Malmström, Jan Björklund eller Birgitta Ohlsson. Någon av dessa kommer att efterträda Lars Leijonborg, om man får tro skvallret inifrån Folkpartiet, berättar unge folkpartisten och LUF-aren Douglas Martinsson på sin blogg.

Även om det inte diskuteras i media så pratas det varmt om det inom partiet; det spekuleras i olika potentiella efterträdare och det funderas över vem som är bäst lämpad, vem som skulle gå bäst hem i media samt vem som bäst matchar partiets värderingar.

Det rör sig om tre huvudkandidater:

* Cecilia Malmström, europaparlamentarikern som kämpar hårt för att få bort allt krångel och all byråkrati inom EU, se här. Tyvärr får jag, som den individualist jag är, säga att det spelar roll att hon är kvinna; visserligen är det positivt för folkpartiet eftersom partiet hittills enbart haft manliga partiledare. Cecilia är driftig, amibitös och påläst, samtidigt som hon utstrålar social kompetens, positivism och folklighet.

Eftersom hon inte varit verksam fysiskt i Sverige så mycket så är det svårt att avgöra hur stor förankring hon har hos folket; å andra sidan var inte t ex Hägglund eller Reinfeldt särskilt kända när de valdes. Det man dock kan gå efter är hennes totala utskåpning av övriga fp-kandidater i EU-valet 2004; var tredje fp-väljare kryssade i Cecilia. Respekt.

* Jan Björklund är idag vice partiordförande och skolpoltitisk talesman. I debatter och vid olika sorters presentationer där jag sett honom har han alltid visat prov på säkerhet och trovärdighet. Det han dock förlorar på är den hårda retoriken och de kontroversiella och ibland tveksamma förslagen.

Frågan är vad Jan kan tillföra partiet mer än han gör idag? Han har redan en framträdande roll i händelse av talesman i vår viktigaste fråga. Där anser jag att han skall fortsätta. Sedan är ju Björklund alldeles för väl stöpt i politikerformen; vad jag anser om det går att läsa om här.

* Birgitta Ohlsson bedömer många ha potentialen. Själv gillar jag Birgitta skarpt, se här och här, men jag tror att hon snarare är ett namn för framtiden. Det som idag talar emot henne är att hon "bara" suttit i riksdagen i en mandatperiod och att hon inte har ett alltför gott anseende hos de som styr partiet idag.

Om partiets medlemmar mot förmodan skulle föra fram henne som partiledare skulle bilden av folkpartiet förändras radikalt; mer fokus skulle läggas på frågor som inte alls är typiskt borgerliga. Folkpartiet skulle präglas av ord som global solidaritet, jämställdhet och liberal feminism.

Med Birgitta vid rodret skulle vi alltså bli ett mer unikt alternativ inom Alliansen; under den här valrörelsen har jag insett alltför många gånger att folkpartiet är för likt moderaterna. Åtminstone framställs vi som så. Visst skall vi även framgent vara enade kring jobb, skola och trygghet - men vi måste få en tydligare profil och en klarare målgrupp.

Får jag göra en bedömning så är chanserna för de tre olika kandidaterna 60-30-10 i den ordning de är presenterade här. När jag hört mig kring i olika kretsar och fora i partiet och ungdomsförbundet lutar det starkt åt Cecilia.

Vänstergos

2006-09-26T12:07:00.000+02:00

Dagens Nyheters ledarskribent Henrik Berggren förutspår hur vänstern måste agera i nästa val:

I en framgångsrik allians kommer samarbetet att fördjupas och vänsterpartierna blir sannolikt tvungna att gosa ihop sig något mer.

Landskrona siar

2006-09-26T00:15:00.000+02:00

Om vi för ett ögonblick tänker oss att kommunvalet i Landskrona, hur obehagligt det än kan vara, symboliserar en utveckling som är mer eller mindre oundviklig, så kan det vara värdefullt att analysera väljarströmmarna i just detta kommunval.

Moderaterna: 13,50 (19,24)
Centerpartiet: 2,04 (2,40)
Folkpartiet: 22,47 (14,13)
Kristdemokraterna: 1,25 (3,49)
Socialdemokraterna: 31,97 (39,03)
Vänsterpartiet: 3,49 (6,22)
Miljöpartiet de gröna: 2,26 (2,53)
Sverigedemokraterna: 22,26 (8,74)

Alla partier krympte, utom Fp och Sd. Få se nu, vilka partier var det som diskuterade problemen med integration under den senaste mandatperioden...

Allianssamarbetets nackdel

2006-09-25T17:37:00.000+02:00

En intressantare förklaring än den gängse till varför Folkpartiet inte lyckades bättre i valet kommer ifrån en krönika i partiorganet NU, skriven av Jan Fröman, som menar att allianssamarbetets rollfördelning gjorde att partiet inte kunde spela ut hela registret.

Vi kan räkna med en intensiv eftervalsdebatt från nu fram till nästa ordinarie landsmöte om ett år. I den debatten kommer vi sannolikt att få höra kritik mot folkpartiets hårda profilering på ett antal i och för sig viktiga politikområden. När skolan, integrationen och rättsväsendet sattes i centrum, försvann andra frågor. I en del fall var det frågor där folkpartiet tidigare hållit en hög profil men som nu hamnat i debattens bakvatten. I vissa fall, ett bra exempel är miljöpolitiken, försvann frågan mer eller mindre helt från valrörelsen.
I många fall är denna kritik berättigad. Viktiga socialliberala frågor försvann, andra lyftes fram. Folkpartiet blev i valrörelsen om inte ett enfrågeparti så i alla fall ett fåfrågeparti.
En naturlig förklaring till detta är det framgångsrika allianssamarbetet. Dess främsta styrka var att enskilda partier fick profilera sig, folkpartiet kändes igen i allianspolitiken. Det blev inte ett enda geggigt moderat-light-parti av alltihop.
Men just detta kommer att ställa stora krav på folkpartiet under den kommande mandatperioden. Partiet kommer att starkt förknippas med de sakpolitiska frågor som man får departementsansvar för.

Invändningen är naturligtvis den att samma sak rimligen borde drabbat alla partier i alliansen. Att självutplåningen borde varit lika stor för alla i samarbetet. Åtminstone för de tre små.

Iakttagelsen att regeringspartiernas profilering inför 2010 kommer att hänga samman med deras respektive taburetter torde dock vara svår att motsäga.

Antydan till tankar

2006-09-25T17:15:00.000+02:00

I den bästa av världar skulle förre ordföranden för socialdemokratiska studentförbundet Eric Sundström efterträda Göran Persson. Nu fungerar inte socialdemokratin så. Han sköter istället partiorganet Aktuellt i Politiken med den äran.

I det nya numret analyseras den socialdemokratiska valförlusten (även här är det dock ganska glest med visioner - precis som jag skrev nyss - men man får väl vara glad för det lilla) och chefredaktör Sundström pekar ut en riktning.

Det vore naivt att tro att det är en populistisk vänstersväng som kan locka tillbaka kärnväljarna och erövra nödvändiga mittenröster, bland annat i Stockholmområdet. Enligt väljarna var sysselsättningen den viktigaste frågan, och kanske kan tappet bland utomnordiska invandrare delvis förklaras med att borgerligheten upplevdes som mer jobbinriktad och småföretagarvänlig.

AiP tar också hjälp av Jesper Bengtsson, tidigare ledarskribent på Aftonbladet, nu chefredaktör på Sekotidningen, som i och för sig återvinner ett gammalt blogginlägg, men ändå pekar på två ord som socialdemokratin kan plocka upp.

Budgetsaneringen tog kål på debatterna om självförvaltning och egenmakt. Nu är det dags att liva upp dem igen.

Med makten som rattmuff

2006-09-25T16:12:00.000+02:00

De nya idéerna har ännu inte visat sig i den socialdemokratiska eftervalsanalysen. Om man inte räknar högerpressens skribenter, förstås.

I Aftonbladet har man inte kommit särskilt långt när det gäller att förnya tankegodset efter den svidande valförlusten. Men man har bestämt kön på nästa partiledare, i alla fall.

För en kvinna som partiledare måste det bli. Något annat är omöjligt att försvara efter över hundra år av manliga partiordförande.

På annat håll passar ledarskribenter på att göra upp med gamla fiender. Frifräsige Widar Andersson skjuter skarpt i Folkbladet.

Marita Ulvskog har aldrig tillhört mina politiska favoriter. Lite för mycket norrländsk gamvänster för min smak. Som partisekreterare har hon i långa stycken gjort ett bra jobb i det interna arbetet. Utåt har det väl inte gått fullt lika bra. Men allt det där är historia nu. Marita Ulvskog kommer lika lite som Göran Persson att leda socialdemokratin i nästa valrörelse.

Det var inte Ulvskogs och Persson fel att (s) förlorade. Den andra sidan var i sitt livs slag. De hade varit svårslagna även om socialdemokraterna i sin valrörelse undvikit alla de fel som Ulvskog pekade på i intervjun med Ekot.

Men partiledningen har ett särskilt ansvar för upplägget av valrörelsen. Har partistyrelsen - vilket anonyma kritiker ibland hävdar - varit ett tystlåtet och idélöst transportkompani när valstrategin beslutades så är det dags att betala priset för det nu. Att nu gå ut och klaga på sådant man själv varit med och beslutat om är inte särskilt vackert. Mitt tips är därför att det blir ett och annat fyllnadsval till partistyrelse och verkställande utskott på extrakongressen i mars 2007.

Bara personfrågor så långt man kan se, med andra ord. Och inte mycket nya tankar. Vilket (s)-märkte statsvetaren Stig-Björn Ljunggren varnar för följderna av.

Att socialdemokraternas förlorade valet med sketna 50 000 röster var illa, men ingen total genomklappning. Istället är partiet nu, efter valet, på väg att ordna den stora katastrofen.Ty det är åt pipsvängen det går, om partiet bestämmer sig för partiledare före ledaregenskaper, och prioriterar att bestämma vilket TV-nylle som ska företräda partiet innan politikens innehåll har tydliggjorts..

Partiet måste lyfta fram vad det faktiskt står för. Ska (s) åter kunna framstå som dem som driver arbete åt alla, som försvarar det arbetande Sveriges intressen, finns det ingen annan väg att tala om företag, forskning, infrastruktur, entreprenörskap, och allt annat som har med de välståndsbringande krafterna att göra.

Intressant nog är det i högerns tidningar man hittar de intressantaste analyserna av vad Socialdemokraterna står inför. Ett exempel är Svenska Dagbladets politiske chefredaktör PJ Anders Linder som menar att det är dags för vänstern att anamma några borgerliga dygder.

Bidragslinjen, som präglade s i valrörelsen och som nu trumpetas från LO och Lundby-Wedin (DN Debatt 22/9), kommer knappast att fungera. Den må kännas välbekant och trygg, och den må ha dämpat tillbakagången i länen i norr och Mellansverige där s har det största stödet.

Men i Tillväxtsverige drev den medelklassväljarna i armarna på Fredrik Reinfeldts moderater. I Stockholms stad tappade s 8,2 procentenheter; i Skåne län södra 7,8; i Uppsala län 6,7. Ska socialdemokraterna kunna återskapa sin breda allians över klassgränserna till 2010 måste man ha kvalitet och valfrihet på agendan - för det kräver moderna människor i alla sammanhang utanför politiken - och man måste visa ny ödmjukhet inför förtroendet att få utöva makt.

Men varför kommer det inga nya idéer? Samma tidnings Brysselkorrespondent Rolf Gustavsson pekar på partiets mentala förstoppning och åminner sig gamla fritänkande sossen Odd Engström, som på sin tid förgäves undrade hur man skulle kunna göra som Tony Blair gjort i Storbritannien.

Odd tvivlade på att möjligheten att hitta en genväg till Tony Blair, till en modernisering av tankegodset inom socialdemokratin utan inre strider och utan en lång ökenvandringen i opposition. Neil Kinnock behövde tio år och ändå nådde han aldrig ända fram.

Lång ökenvandring i opposition att vänta för Socialdemokraterna alltså. Vilket verkar stämma om man får tro skvallret inifrån socialdemokratins topptjänstemän, som Peppe Engberg i Dagens PS fångat upp på en surströmmingsskiva.

Efter några snapsar inser jag att saker och ting inte är så enkla som jag trott. Som missnöjd blåsosse inbillade jag mig att ett valnederlag skulle vara bra även för socialdemokratin.

Även (s) behöver omprövning, dock inte för att bli det nyaste arbetarpartiet. All politisk makt i det moderna Sverige utgår från medelklassen, vilket även sosseledningen insåg i 40 år innan bidragstagaren plötsligt blev den stora folkhjälten.

Några år i opposition och ordningen kommer att återställas. Tänkte jag.

Bland surströmmingarna fanns ett antal sossar i den utåtgående gräddfilen från Rosenbad. Framåt natten nickade ganska många till synes gillande åt mina slutsatser. Sedan log de snett mot varandra och till slut sa en före detta statssekreterare på sitt stillsamma blekingemål:

"Du har rätt men fel, Peppe. Socialdemokratin har aldrig omprövat någonting i opposition. All förändring har skett med makten som rattmuff. När vi går i opposition är risken att det inte blir högre i tak utan lägre. Nu ställer apparaten in sig på att vinna valet 2010 och alla försök att ompröva gamla ståndpunkter kommer att uppfattas som ett hot mot valrörelsen."

Kokksucker blues

2006-09-22T11:59:00.000+02:00

Trots Margot Wallströms tydliga nej till att efterträda Göran Persson fortsätter spekulationerna om vad hennes nej egentligen betyder. Pikant nog hörs både kvinnoförbundets Nalin Pekgul och studentförbundets Magdalena Streijffert, med uttalad feministisk profil, nu mena att ett nej inte alltid är ett nej.

Några manliga socialdemokratiska tungviktare verkar dock kunna respektera en kvinnas ord.

Lars Stjernkvist, tidigare partisekreterare, säger till Svenska Dagbladet:

- Jag är rädd för att hon säger nej under alla omständigheter. Det är väldigt tråkigt, för hon tillhör i mina ögon de absolut hetaste kandidaterna.

Enn Kokk, partiets grå eminens, bloggar om varför han tycker att Margots nej är bra:

“Många partiledarkandidater nämns i den diskussion som redan har startat, men enligt min bestämda mening duger de flesta av de nämnda inte till att göra just det som måste göras, om socialdemokratin ska återfinna sin själ”, skrev jag i min första reaktion på Göran Perssons avgång.
Jag valde då att inte argumentera mot enskilda personer men skulle mycket väl kunna ha gjort det.

I den opinionsmätning som Aftonbladet lät göra (och i många andra sammanhang, också på bloggar) seglade snabbt Margot Wallström upp som favorit. Nu tycks hon ju själv ha avböjt kandidatur, men eftersom jag för min del inte förordade henne, vill jag, för säkerhets skull, låta mina läsare ta del av mina argument.

Jag vill starta med att säga, att jag aldrig har haft något otalt med henne, tvärt om. Och jag är den förste att framhålla, att hon har både personlig charm och karisma.

På minussidan finns en oförutsägbar lynnighet, parad med en benägenhet att tåga i väg till nya och roligare uppgifter, när något går henne emot. Dessutom har någon, när hennes namn aktualiserades, frågat, vad man minns av hennes tid som statsråd - mer än att hon flyttade sitt statsrådskontor till Karlstad.

Enn Kokk håller fram Wanja Lundby-Wedin (som ju dock också sagt nej) eller Carin Jämtin, och positionerar sig alltså tydligt i vänsterfalangen.

Kokks blogg är för övrigt läsvärd både för den som är intresserad av musik och den som vill förstå hur SAP fungerar och resonerar. Missa exempelvis inte den dråpliga runan över nyligen avlidne Sten Andersson:

Sten Andersson, född 1923, dog dagen före valdagen, 83 år gammal. Han hann enligt uppgift rösta.

Tala! det är så mörkt

2006-09-21T17:47:00.000+02:00

Hur de etablerade partierna ska förhålla sig till Sverigedemokraterna under den kommande mandatperioden är en stor fråga. På kommunpolitisk nivå inom den praktiska politiken tycks man vilja fortsätta med utfrysningsmetoden. I idédebatten höjs nu röster för att bemöta Sverigedemokraterna med argument.

En trio unga statsvetare skriver "Gör dem inte till martyrer" (SvD Brännpunkt 21/9):

Kan man verkligen undgå att ens samtala med ett parti som i fallet Landskrona representerar nästan en fjärdedel av kommunens befolkning och samtidigt göra anspråk på att vara en legitim representativ församling ur väljarnas synvinkel?

Svårigheten är att kombinera en befogad anti-rasistisk position med en demokratisk grundhållning.

Partier påverkar varandra, kliver in på varandras revir och positioner byts ut eller skiftas runt.

Ny Demokrati bidrog på sin tid, trots sin marginaliserade och tillfälliga roll, till att förändra den politiska retoriken kring frågor som rör integration och invandring. Det är inte konstigare än att moderaterna under årets valrörelse rönte stora framgångar som det ”nya arbetarpartiet”. Det ligger i demokratins dynamik att problemformuleringar och lösningar ständigt omformuleras.

Oavsett vilken strategi övriga partier väljer bör sd-väljarnas åsikter tas på allvar. Att frysa ut sd klarar säkert kommunpolitikerna. Men det är viktigt att inte skänka dem en martyrroll inför nästa val.

Bloggaren Stefan Geens jämför med hur det gick med Vlaams Blok/Belang:

Learn from Belgium's mistakes. Engage the Sverigedemokraterna now on the merits of their arguments — and yes, this means discussing immigration and integration, two topics that both the left and right ignored during the campaign.

Vilket ju passar fint ihop med vad jag skrev i min analys: Mjukbrallorna på för Fp?

Minister eller utpressare 2010?

2006-09-21T17:28:00.000+02:00

Förre språkröret Birger Schlaug vill peka ut en ny strategi för Miljöpartiet inför nästa val. Hans förslag är att inte kräva ministerposter (DN debatt 21/9).

Alla förutsättningar låg på plats för ett genombrott. Ändå blev det inget. Varför? Svaret är mycket enkelt: strategin att få statsrådsposter i en regering ledd av Göran Persson. Denna strategi har varit förödande för partiets identitet, självkänsla och framgång. Den har även varit till förfång för den rödgröna majoriteten.

Schlaug missar ett uppenbart problem: i nästa valrörelse behöver sannolikt inte Mp ens kräva några ministerposter. En fortsatt borgerlig allians kommer att avkräva Socialdemokraterna svar om vilka som ska ingå i en vänsterregering, precis som frågan ställdes i denna valrörelse. Och en socialdemokrati som är som alla andra partier, fast bara lite större med sina 35%, kommer inte att kunna svara att man ämnar regera i ensam minoritet.

Sannolikt måste Socialdemokraterna gå till val i koalition med Mp, som jag skrev i min analys Sossarnas dilemma.

Bra analys av (s) framtid

2006-09-21T17:03:00.000+02:00

Förre folkpartistiske tjänstemannen Johan Ingerö om socialdemokratins vägval efter Persson:

Sammantaget tror jag att socialdemokratin är på väg in i en mycket allvarlig identitetskris som, om de borgerliga sköter korten rätt, gör dem omöjliga som regeringsbildare 2010.

Utmärkt att läsa parallellt med min analys Sossarnas dilemma.

Mjukbrallorna på för Fp?

2006-09-21T15:38:00.000+02:00

Den borgerliga segern blev dyr för Folkpartiet. Nu höjs röster för att reformera partiets inriktning. Men frågan är inte så enkel som dessa mjukisar påstår.

Exempelvis Birgitta Rydberg, folkpartistiskt landstingsråd i Stockholm, vill efter att ha tappat 20 riksdagsmandat i valet "restaurera folkpartiet som ett socialliberalt parti" (DN debatt 19/9).

Premissen för hennes kritik är att väljarna flytt till andra partier som framstått som mer mjuka. Men Rydberg har nog fel.

Enligt Valu lämnade de stora väljarströmmarna inte partiet på grund av bristande socialliberalism, annat än möjligen i undantagsfall.

Det stora tappet hade Folkpartiet till Moderaterna. Dessa var dock väljare som befunnit sig i exil hos Folkpartiet, utskrämda av Janne Josefssons valavgörande så kallade Valstugereportage 2002. Att dessa skulle återvända till moderpartiet kan på intet sätt varit oväntat. Och att de skulle gått till Moderaterna för att hitta socialliberalism av beprövad folkpartistisk modell är en snudd på bisarr tanke. Under hela alliansens samarbetsprocess, exempelvis, är det ju Lars Leijonborg som kämpat för bibehållna ersättningsnivåer i socialförsäkringarna och Fredrik Reinfeldt som velat dra ner dem.

Den näst största väljarförlusten har Folkpartiet gjort till centern. Inte heller Centerpartiet har framställt sig som socialliberaler i valrörelsen. Snarast kan attackerna på arbetsmarknadslagstiftningen, fotbytet i kärnkraftsfrågan och ungdomsförbundsordförande Fredrick Federleys förslag om platt skatt liknas vid nyliberalism.

Folkpartiets vunna väljare kommer från Socialdemokraterna. Det är alls inte osannolikt att de lockats just av den kravliberalism som Rydberg vill avpollettera.

Att folkpartiet ska idka självkritik efter valförlusten är naturligtvis självklart. Men när man fastslår riktningen inför 2010 kan det vara bra att ha reda på fakta, och dessutom fundera över de nya utmaningar som uppstår till det valet.

Den nya utmaningen heter Sverigedemokraterna.

Samtidigt som Sd noterar enormt höga röstetal i vissa valkretsar och en fyrdubbling av de kommunala mandaten rapporteras resultaten in från nästa generation väljare. Den som bläddrar i tabellerna från Skolval 06 ser snabbt att hela skolor förlorats till nationalistisk och främlingsfientlig populism. Det går inte att tolka resultaten på annat sätt än att Sverigedemokraterna i valet 2010 är garanterade riksdagsmandat om inte de etablerade partierna kan konkurrera - med en verklighetsbeskrivning som Sd-väljarna kan godta, och med politiska förslag som bättre löser landets integrationspolitiska problem.

De etablerade partierna har, bortsett från enstaka folkpartistiska försök, hittills saknat potential att föra den debatten.

Ett reformerat socialdemokratiskt parti i valkoalition med Miljöpartiet kommer inte att kunna utlova den integrationspolitik eller arbetsmarknadspolitik som skulle kunna stävja flödet av missnöjda lågutbildade män till Sd. Möjligen om sossarna väljer Bodström som partiledare skulle vänstern ha en chans. Men det verkar osannolikt givet de starka feministiska strömningarna i socialdemokratin. Och att som nu diskutera Mona Sahlin eller Carin Jämtin som Perssons efterträdare är ju att praktiskt taget tvinga bort 2-3 procentenheter av väljarunderlaget till missnöjespartierna.

I högerblocket finns ambitionen att skapa en arbetsmarknadspolitik som har vissa förutsättningar att dämpa missnöjet - men i övrigt imponerar inte den integrationspolitiska handlingskraften. Möjligen kan moderata löften om att utnyttja hela straffskalan ha positiv effekt på brottsbekämpningen om de infrias, och därmed på det invandringsfientliga missnöjets storlek. Men räcker det om ingen tar debatten?

I den politiska och massmediala eliten finns vad som kan tolkas som ett väljarförakt riktat mot den underklass som utgör Sverigedemokraternas väljarbas. På såväl ledarsidor som nyhetsplats kallas väljarna idioter och rasister. Att partiet Sverigedemokraterna är infekterat av rasister och idioter råder det naturligtvis inget tvivel om. Men våra grannländer Norge och Danmark visar att väljarbasen kan uppgå till 30 procent av folket - och ingen kan överleva politiskt som definierar en tredjedel av befolkningen som idioter, ingen kan överleva politiskt som ignorerar samhällsproblem som en tredjedel av befolkningen känner att de upplever.

Givet denna bakgrund är det som är mest allvarligt i Folkpartiets tillbakagång inte precis att det nu saknas socialliberala röster i landet. Tvärtom råder det närmast konsensus om socialliberalismen.

Nej, det allvarliga är förlusten av två specifika riksdagsmandat. Mauricio Rojas och Nyamko Sabuni, som är de enda som försökt föra debatt om integrationsproblemen på ett nytt sätt, saknar i nuläget säte i riksdagen. Utan dem saknar borgerligheten (och därmed alltså riksdagen) trovärdig röst i integrationspolitiken. Kvar finns ingen som på humanitär, rättssäker och liberal grund kan beskriva de problem som uppenbarligen upp emot 25 procent av medborgarna i vissa valkretsar upplever.

Om Lars Leijonborg och Jan Björklund vinner ministerposter så blir Rojas och Sabuni ersättare. Och då kan Folkpartiet fortsätta vinna väljare från Socialdemokraterna - kanske även s-väljare som annars skulle förlorats till Sverigedemokraterna.

Fel läge att sätta på sig mjukisbyxorna alltså.

Sossarnas dilemma

2006-09-21T14:08:00.000+02:00

Spekulationerna om vem som ska efterträda Göran Persson som partiledare för Socialdemokraterna konkretiserar det svåra dilemma partiet står inför. Sossarna måste reformeras för att kunna vinna nästa val, men fraktionerna inom partiet kommer att ha svårt att enas om i vilken riktning reformarbetet ska peka.

Trots att Margot Wallström på torsdagen sade nej (pressmeddelande pdf, bloggpost) till att efterträda Persson fortsätter spekulationerna kring hennes namn. Det är begripligt, givet hur perfekt hon passar i den ena socialdemokratiska falangens reformplaner.

Socialdemokraterna står nämligen i ett vägskäl, som det ser ut nu, där den ena vägen leder till en partiledare med Wallströms egenskaper, och där den andra vägen leder till en efterträdare med LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedins egenskaper.

Så gott som alla ledande socialdemokrater som debatterat frågan offentligt håller med om att sossarna förlorade valet på jobbfrågan. Borgerligheten lyckades göra för troligt att den kunde skapa fler riktiga arbetstillfällen, och vänsterblocket hade inget annat att erbjuda än plusjobb, friår och tilltro till den tillväxt som hittills visat sig vara snudd på jobless growth. Lärdomen inför nästa val är att man måste kunna lova nya jobb. Men det är inte lätt, om man vill vara trogen gamla socialdemokratiska honnörsord.

På den ena sidan i socialdemokratin står debattörer som chefredaktören för Dala-Demokraten Göran Greider och försöker dra partiet åt vänster, åt en Keynesiansk politik, åt ett övergivande av inflationsmålet, åt fler anställda i offentlig sektor och åt ett partiledarskap starkt påverkat av LO - personifierat alltså av Wanja Lundby-Wedins tänkta kandidatur. Det svåra för den här falangen är att väljarna ju 2006 underkände denna traditionella vänsterlösning på jobbfrågan.

På den andra sidan finns, och de är säkert just nu i minoritet dessutom, socialdemokrater som försöker dra partiet mot mer marknadsmässiga lösningar, som kan acceptera avdrag för hushållsnära tjänster eller andra lösningar som gör det billigare att anställa, som ser positivt på småföretagande, och som inte benhårt motsätter sig privatiseringar. Det är den här falangen som hade haft mest glädje av Margot Wallströms kandidatur, om det hade blivit någon. Hon har tidigare öppet uttryckt kritik mot den svenska modellen, vilket inte är vanligt på hennes nivå. Wallström hade varit en intressant lösning också på ett annat problem.

Valet 2010 handlar för socialdemokratin inte bara om att återfå förtroendet vad gäller jobbskapande. Det handlar också om att acceptera en samregering med åtminstone Miljöpartiet. Med största sannolikhet återkommer aldrig den tid då partiet kunnat regera ensamt i minoritet. Socialdemokraterna är numer ett 35-procentsparti. Ett parti som alla andra, fast lite större. Och då blir frågan automatiskt i nästa valrörelse hur regeringskoalitionen kommer att se ut.

Wallström, med sin trovärdighet i miljöfrågor, skulle ha varit den perfekta kandidaten att leda en valrörelse i koalition med Miljöpartiet.

Högersossarna får nu leta efter andra namn. Mona Sahlin, Thomas Östros, Jan Nygren eller Ulrika Messing är några som figurerat, med större eller mindre verklighetsförankring.

Ett tredje centralt problem för Socialdemokraterna är att de tappar väljare till Sverigedemokraterna. En valrörelse i koalition med Miljöpartiet skulle dessutom öka den väljarflykten. Även om Socialdemokraterna gör ett kanonval 2010 så kommer sverigedemokratiska riksdagsmandat att kunna slå undan grunden för en regering - för hur sannolikt är det att Miljöpartiet skulle kunna sitta i en regering som är beroende av sverigedemokratiskt stöd? Inte alls.

Mitt tips på vem som kan lösa denna gordiska knut: justitieminister Thomas Bodström. Folklig, hård mot kriminella, inga problem med att utvisa egyptier på lösa grunder, och inte belastad med fackliga band som kan försvåra nytänkande i jobbpolitiken. Dessutom har han riksdagsplats, vilket underlättar oppositionsarbetet.

Valresultatet klart

2006-09-21T13:24:00.000+02:00

På torsdagen den 21 september presenterades det slutliga resultatet för riksdagsvalet. När samtliga distrikt var räknade blev den exakta procentuella fördelningen:

Moderaterna: 26,23% (15,26%)
Centerpartiet: 7,88% (6,19%)
Folkpartiet: 7,54% (13,39%)
Kristdemokraterna: 6,59% (9,15%)
Socialdemokraterna: 34,99% (39,85%)
Vänsterpartiet: 5,85% (8,39%)
Miljöpartiet: 5:24% (4,65%)
Sverigedemokraterna: 2,93% (1,42%)

Valdeltagandet låg på 81,99% (80,11).

Sveriges televisions vallokalsundersökning Valu förklarar varför Socialdemokraterna förlorade valet. Åtta procent av dem som röstade socialdemokratiskt 2002 lade istället 2006 sin röst på Moderaterna. Den viktigaste frågan bland dem som röstade på det borgerliga blocket var sysselsättningen.

Programförklaring

2006-09-20T15:53:00.000+02:00

Enligt Valmyndigheten är den slutliga röstsammanräkningen färdig på förmiddagen torsdag den 21 september. Då ljuder också startskottet för denna bloggs ganska snäva men långsiktiga projekt: att kartlägga de svenska politiska partiernas ideologiska och taktiska förändringsarbete inför riksdagsvalet 2010.

Redan det preliminära valnattsresultatet, och de rapporter om väljarströmmar som visats i SVTs vallokalsundersökning Valu, har fött en livlig diskussion de senaste dygnen, främst inom Socialdemokraterna och Folkpartiet. Den debatten kommer dock att sammanfattas med början imorgon, då det slutgiltiga resultatet presenterats.

Huvudsakliga källor för denna blogg kommer att vara dagspress, partipress och politisk bloggosfär.