Moderaterna fortsätter trianguleringen.

Moderaterna fortsätter sin vandring mot mitten. I förslaget till nytt handlingsprogram betonar Moderaterna frågor som tidigare varit paradfrågor för vänsterblocket: jämställdhet, miljö och utanförskap. Trianguleringen blir extra tydlig av att handlingsprogrammet givits namnet "Vår tids arbetarparti".

1. Kampen mot utanförskapet

Att handlingsprogrammet bär namnet ”Vår tids arbetarparti” är inte en lek med ord. Det speglar vår bärande idé för moderaterna som parti. I en tid då många människor saknar arbete, då den demografiska utvecklingen i kombination med globaliseringen ställer Sverige under ett allt hårdare tryck än tidigare, finns det behov av ett parti som lyfter fram arbetets värde för mänsklig utveckling och välstånd. Moderaterna vill fylla den rollen i svensk politik.

2. Vi lyfter fram jämställdheten som en prioriterad fråga

Länge styrdes familjelivet, samhällslivet och yrkeslivet helt på männens villkor. Mycket har hänt sedan dess, men fortfarande finns många områden där kvinnor är underordnade män. Som ett frihetsparti måste vi bli mycket tydligare i att ge kvinnor och män samma rättigheter och möjligheter. Det handlar om oskäliga löneskillnader, ojämn fördelning av ansvar för barn och hemarbete, olika möjligheter till yrkesval, ojämlik fördelning av resurser inom vård och omsorg samt en stor dominans av män i olika ledande befattningar. Jämställdhet handlar om vilket Sverige vi vill leva i. Vi har inte råd med ett samhälle där mer än hälften av befolkningen inte får vara med på samma villkor. Arbete för att förstärka kvinnors möjligheter är därför en av våra främsta frihetsfrågor.

3. Moderaterna utformar en betydligt bättre miljöpolitik

Vi tror att internationellt samarbete, satsningar på forskning och ny teknik, tillsammans med en översyn av skatter och regelverk, kan öppna för en utveckling där arbetet för en bättre miljö blir hävstång för såväl nya företag som nya arbetstillfällen. Med samma öppna och inkluderande arbetssätt som vi utvecklat vår politik för jobb, skola och brottsbekämpning vill vi nu fördjupa oss i miljöfrågor. Svaren tror vi står att finna i allt från individens egna val till kraftfulla internationella överenskommelser.

Gahrtons tänkvärda farväl

I Dagens Nyheter idag tar miljöpartisten Per Gahrton efter 26 år farväl av partipolitiken med en debattartikel som sprider visst ljus över hur ett parti ibland måste vara bångstyrigt för att verka trovärdigt. Hans tanke är förstås att texten ska stärka Miljöpartiets förhandlingsposition gentemot Socialdemokraterna inför kommande valrörelse, men resonemanget har allmängiltighet och kan vara bra att ha i bakhuvudet även vad gäller regeringspartiernas inbördes förhållande.

En av mina främsta målsättningar har varit att miljöpartiet skulle undvika att klämmas mellan maktelitens krav på indefiniering/anpassning, utslätning av både idéer och arbetsformer och gräsrötternas och det radikala gröna tänkandets tryck i riktning mot utdefiniering/principfasthet på bekostnad av samarbetsmöjligheter och konkret inflytande. Också denna process har tagit tid och genom erfarenhet malt fram en långtgående konsensus om hur politisk makt kan förenas med trohet mot grundläggande ideal.

Miljöpartiets hantering av regeringskrisen 1991 var maktpolitiskt felaktig och bestraffades därefter av väljarna. Samtidigt var det oundvikligt att ett nytt radikalt parti vid sitt första möte med makten måste markera sin särart genom att presentera ett maximiprogram. Om mp redan då kommit med ett utslätat och anpassat kompromissprogram hade förtroendet för partiets ideologiska hållfasthet för alltid undergrävts.

Det stora offret, att bli utkastad ur riksdagen vid valet 1991, var således ett nödvändigt pris för att behålla långsiktig trovärdighet som radikalt alternativ, ett parti som inte är tvillingsyster till övriga riksdagspartier utan befinner sig i en helt annan dimension. Det var "fundamentalismen" 1991 som gjorde det möjligt för partiet att under slutet av 90-talet och början av 2000-talet inlåta sig på ett organiserat, praktiskt "realpolitiskt" samarbete med socialdemokratin utan att förlora sin själ.

Sahlin vill något!

Det tog några veckor, men idag presenterade Mona Sahlin, som ju är föreslagen ny partiledare för Socialdemokraterna, en politisk idé om vad hon faktiskt vill göra. Tidigare har hennes utlåtanden berört saker hon inte kommer att bry sig om att åtgärda - som regeringens förändringar i a-kassan, eller regeringens satsning på tjänstesektorn. Men idag, på resa i Skåne, distriktet som varit höggljutt kritiskt mot Sahlin, bröts alltså tankepausen.

Till Ekot säger Sahlin att hon vill bearbeta både parti och befolkning för att kunna ro igenom en kvotering - eller individualisering - av föräldraförsäkringen.

– Jag hoppas att vi undan för undan kommer längre mot en kvotering. Vi kanske har gjort fel hittills som tidigare har pratat mest om formerna och alldeles för lite om varför en delning är så viktig. Vad är det som sker på arbetsmarknaden för kvinnor om man inte delar mera lika på föräldraledigheten? Kanske vill jag behålla min kraft där ett tag till för att se hur långt vi kan komma.

Hur viktig är en kvotering för ökad jämställdhet?

– Jag tror att den är jätteviktig. Om man med jämställdhet menar att de åren när barnen är små - som det är idag - att kvinnan tar så stor del av ledigheten så halkar kvinnan efter i löneutveckling på ett sätt som hon inte någonsin kommer i kapp med under hela sitt yrkesliv. Det är inte rimligt.

Om man ser till hur ni behandlade frågan under den sista kongressen, så var det tvärnej från partiordföranden innan kongressen hade diskuterat frågan och det finns ett starkt folkligt motstånd mot att kvotera mer, visar alla undersökningar. Hur ser du på det?

– Jag ska leda ett parti som jag hoppas ska ägna de här två åren fram till nästa kongress åt att bland annat prata om föräldraledigheten. Det finns frågeställningar där varje parti måste våga vara opinionsbildare. Om vi bara tittar på vad vi tror folk gillar eller inte gillar, så är vi inte en förändrande kraft i samhället.

En individualiserad föräldraförsäkring är, som opinionen ser ut idag, ingen valvinnare. Tvärtom vore det en impopulär reform. Men opinionen är inte statisk. Den går att förändra.

Ett problem för Sahlin är att partiets väljarbas har ett ganska konservativt levnadsmönster, och att de så kallat progressiva kvinnor som lockas av detta förslag är färre än dem som kan tänkas fly, givet att kvoteringen påverkar den egna hemmavaron med barnet negativt.

Å andra sidan underlättar ställningstagandet för individualisering ett samarbete med Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Fortsatt "splittring" att vänta

Folkpartiet ådrog sig under den senaste veckan en del skepsis då man valde att göra politiska utspel som inte förankrats i regeringskoalitionen, utan skulle betraktas som ren partipolitik. Kritiker menade att det hela var tecken på splittring.

Partisekreteraren Erik Ullenhag motiverar nu utspelen i en text i sitt veckobrev som dels är ett brandtal för de borgerliga partiernas rätt att profilera sig under mandatperioden, dels en analys av hur partierna faktiskt jobbat med profilering.

Partiprofilering nödvändig för Alliansseger 2010

Efter det att folkpartiet presenterat en ny mediepolitik och återupprepat en ståndpunkt om att vi tycker att det är orimligt att exportera vapen till diktaturer har en debatt startat om att det skulle finnas ”sprickor” i Alliansregeringen. Det faktum att vi presenterat vår egen politik i ett par frågor har, inte av våra Allianskollegor, men väl av ett antal kommentatorer, beskrivits som en ”strid” inom Alliansen. Även det faktum att kristdemokraterna är emot könsneutrala äktenskap (en åsikt de alltid haft) lyckades i något tv-reportage beskrivas som konfliktfylld profilering.

Men är förutsättningen för en fungerande Allians verkligen att de enskilda partierna talar tyst om den egna politiken? När Alliansen bildades hemma hos Maud Olofsson var syftet att visa att det fanns en regeringsduglig opposition som var beredda att ta över efter en regeringstrött socialdemokrati. Genom ett gediget programarbete lyckades vi också enas på en rad områden och vi presenterade ett gemensamt valmanifest. Resultatet vet vi – Alliansen var i väljarnas ögon mer regeringsduglig än den sittande vänstermajoriteten och vi fick väljarnas förtroende att regera Sverige.

I Alliansarbetet har vi fått en fördjupad förståelse för de olika partiernas idétraditioner och byggt upp personband som gör den sittande regeringen mer samspelt än någon tidigare borgerlig regering. Vi har ett helt annat samtalsklimat mellan de fyra regeringspartierna än någonsin tidigare och även än vad som rådde i de nattliga förhandlingarnas regerande mellan socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet. Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Lars Leijonborg och Göran Hägglund är personliga garanter för samarbetet och de har utvecklat en imponerande förmåga att lösa ut frågor som riskerar att långsiktigt skada relationerna mellan partierna.

En avgörande förutsättning för att vi ska få fortsatt förtroende är att regeringen uppfyller de löften vi gav till väljarna. Det handlar om fler jobb. Om en skola med fokus på kunskap och arbetsro. Om en värdig välfärd för våra äldre. Men för att få väljarnas förtroende räcker det inte att ha regerat på ett kompetent sätt – vi måste också ha idéer om vad vi ska göra i morgon. Och för att så ska ske måste de olika partierna fortsätta ett idéarbete och kunna ge svar på de frågor väljarna ställer 2010.

Det var ju inte bara bildandet av Allians för Sverige som gjorde att vi vann valet – vi hade ju också en politik som en majoritet av väljarna hade förtroende för och de fyra ingående partierna hade under några år genomgått spännande förändringar.

Moderaterna har genomgått den mest omtalade förändringen. Partiet har gjort en imponerande resa där allt från skattepolitik till familjepolitik omprövats. Och förnyelsen verkar fortsätta när vi har en moderat finansminister som talar om feminism på ett sätt som påminner om Bengt Westerberg eller Lars Leijonborg.

Även inom folkpartiet har vi förnyat oss genom att vi bättre än tidigare formulerat liberala svar på vardagsfrågorna. Tydligast har det synts i den skolpolitik som vi successivt mejslat ut och som vi nu har möjlighet att genomföra. Men vi har också varit först med att lyfta upp arbetet för en integrationspolitik där människor som flyr till vårt land får en möjlighet att bidra.

Centerns resa är också intressant. Partiet har profilerat sig som tydligt borgerligt, blivit betydligt mer Europavänligt och tonat ned sitt kärnkraftsmotstånd. Partiet har åter börjat få stöd i storstäder och har frågor som en uppluckring av arbetsrätten profilerat sig som marknadsliberalt.

Kristdemokraterna har lyckats bli ett parti som är bredare än tidigare och som därmed är relevant för fler medborgare. Partiet har varit bra på att lyfta upp vardagsnära frågor som fastighets- och bensinskatt och samtidigt fortsatt sin tradition på det familjepolitiska området.

Förutsättningen för att vi ska fortsätta att ge relevanta svar på väljarnas frågor är att vi trots regeringsmakten klarar av att fortsätta fördjupa idéarbetet. Många som var aktiva i våra respektive partier mellan 1991 och 1994 kan tyvärr vittna om att vi då regerade sönder oss i den mening att det blev tomt i idéskafferiet inför valet 1994.

För att kunna bedriva en vital idéutveckling måste de olika partierna ha möjlighet att presentera sina respektive idéer på olika områden. Självklart är det inte ointressant vilket av de olika Allianspartierna som får väljarnas röster och vi har en demokratisk skyldighet att visa på de skillnader i idéer och visioner som finns mellan våra olika partier.

LO öppnar för jobbpolitik i s

I Ekots lördagsintervju antyder LO-ordföranden Vanja Lundby Wedin att vissa förändringar vad gäller a-kassa och skatt på arbete som de borgerliga genomdrivit nog är acceptabla - under en socialdemokratisk regering. Det ger en öppning för skapandet av en jobbpolitik inom Socialdemokraterna.

LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin tror inte att socialdemokraterna kan återställa arbetslöshetsförsäkringen om partiet kommer tillbaka i regeringsställning efter nästa val. LO och det socialdemokratiska partiet behöver tänka i nya banor anser Lundby-Wedin.

Wanja Lundby-Wedin tror också att socialdemokraterna kan tvingas acceptera de borgerligas skattesänkningar på arbetsinkomster.

– Det är klart att jag kan se, och det kan ju alla se, problem. Om man sänker skatten på arbete så pass mycket som man gör så är det inte helt lätt att gå till val på att man ska höja skatten, säger Lundby-Wedin.

Kan man inte höja skatterna blir det också svårt för en framtida socialdemokratisk regering att betala en återgång till a-kassan som den såg ut förut. Detta i kombination med att de borgerliga planerar en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring gör att Wanja Lundby-Wedin inte vill tala om återställare. Istället tycker hon att LO och socialdemokraterna ska ta fram en ny modell.

– Strunta i att fundera över begreppet återställare, utan se istället hur vi vill att arbetslinjen ska se ut. Alltså det som innebär att den enskilda ska känna trygghet i en förändring om man riskerar arbetslöshet. Hur ser den arbetslinjen ut i den tid vi lever i nu, det skulle jag gärna vilja att socialdemokratin och LO jobbade tillsammans med under en tid nu, säger hon.

Kd byter informationschef

Kristdemokraternas informationschef Anders Löwenberg lämnar sitt jobb i kd-kansliet efter fyra år och går till näringslivet, rapporterar Resumé.

De senaste fyra åren har han varit informationschef på kristdemokraterna och han var i hög grad inblandad i förra årets valrörelse.

Efter alliansens valseger var det flera pr-konsulter som gick till regeringskansliet men nu går Anders Löwenberg i motsatt riktning.

Personalen på kristdemokraternas kansli informerades vid niotiden på onsdagsmorgonen om flytten som innebär att Löwenberg blir försäljningsansvarig och pr-konsult på göteborgsbaserade pr-byrån Newsroom.

Kristdemokraterna har inte presenterat någon efterträdare. Avhoppet torde, även om partiledningen kanske tycker att det är tråkigt, faktiskt passa rätt väl i tiden. För en tid sedan konstaterade ju partiets eftervalsanalys att Kristdemokraterna behövde kommunicera sitt budskap på ett annorlunda sätt. Kanske är det lika bra att någon annan gör det.

Moderat kommunikation 2007

I en artikel i Dagens Media förklarar Moderaternas kommunikationschef Pär Henriksson vad partiet kommer att försöka marknadsföra under året.

Vad blir viktigast för moderaterna att kommunicera ut under 2007?

- I januari ska vi försöka göra en grej på att skattesänkningen märks på januarilönen. Förhoppningsvis ser vi också effekterna av jobbpolitiken. Så ska vi berätta om avskaffandet av stopplagen inom vården så att fler kan starta eget. I mars är det kommunal rikskonferens. Almedalen till sommaren och partistämman i höst.

MP starkt fram

Samtidigt som Miljöpartiets språkrör deklarerar att de gärna fortsätter sitt partiledarskap berättar partisekreteraren Håkan Wåhlstedt att han ämnar avgå vid nästa kongress.

Ekot rapporterar:

– Jag har haft åtta väldigt bra år som partisekreterare. Efter kongressen i maj i Norrköping så vill jag ta mig an nya utmaningar. Jag tycker också att det är viktigt att en efterträdare får flera år på sig att planera inför valet 2010, säger Håkan Wåhlstedt.

Du hade fått fortsätta ett år till enligt era stadgar om du hade velat. Hade det inte räckt med den tiden för en ny partisekreterare?

– Jag tillträdde själv efter valet 1998 och man behöver några år för att komma in i arbetet.

Partimedlemmar och lokalavdelningar i miljöpartiet nominerar just nu vem de vill se på de olika posterna i partiet. I början av februari ska det arbetet vara över.

Den som efterträder Wåhlstedt kommer att få ett tacksamt jobb. Potentialen för Miljöpartiet att växa är enorm i en tid när medierna driver klimatfrågan och partiet befinner sig i en ansvarsbefriad oppositionsroll. Och om socialdemokraterna dessutom väljer en partiledare med svag miljöprofil kommer Miljöpartiet få ytterligare expansionsunderlag.

Miljöpartiets tillväxt har redan startat. Under valåret 2006, då ju väljarkåren upplevde en stor trötthet inför socialdemokratins ledning, växte Miljöpartiets medlemskår med mer än trettio procent.

Miljöpartiets pressmeddelande:

Medlemstillströmningen till Miljöpartiet är rekordartad. I början av 2006 hade Miljöpartiet 7 249 medlemmar. Vid årskiftet var medlemssiffran 9 550, en ökning med över 2 300 medlemmar.

- Det är den högsta siffran någonsin och bekräftar att vi alltjämt är ett växande parti. I procent räknat är det en ökning med över 30 procent, säger Håkan Wåhlstedt, partisekreterare.

Valresultatet 2006 gav en ökning på 0.59 procentenheter åt Miljöpartiet - vilket representerar en ganska stor framgång för ett parti som svajar runt 5 procent. Dock inte så stor att den förklarar medlemsökningen under året. Kanske har medlemstillströmningen varit som störst efter regeringsskiftet?