Alliansens 100 dagar

När regeringens hundra första dagar börjar närma sig sitt slut kan det vara dags att fundera över hur de borgerliga partiernas utvecklingspotential ser ut. Lars Leijonborg antydde i sitt sista veckobrev före jul att de stora reformerna genomförts tidigt för att borgerligheten de resterande åren skulle kunna slicka sina sår.

Att oppositionen är i ledningen i opinionsmätningarna var mer eller mindre förutsett. Vi var bland alliansledarna tidigt överens om att, om vi vann valet, snabbt genomföra de inslag i vårt program som kan möta mest motstånd, dels för att de positiva resultaten ska ge effekt så länge som möjligt, dels för att ha tid på oss att reparera negativa opinionseffekter.

Om Leijonborgs avslöjande är korrekt skulle man ju kunna tolka det som att den yttersta gränsen är nådd för den borgerliga politiken. Mer nyliberalt än så här blir det inte, liksom, oavsett skrämskotten ifrån fackförbunden. Nu vidtar en period av reträtt, då Folkpartiet plockar fram sin socialliberalism, då Centerpartiet återvänder till sina agrara rötter, och då Kristdemokraterna gör vad kristdemokrater nu gör.

Men jag tror av två anledningar att så inte är fallet.

För det första: regeringens sammansättning garanterar i sig fortsatt profilering inom de kärnområden som partierna valt ut som sina kärnfrågor.

Folkpartiet är här ett lämpligt exempel. Jan Björklund är minister med ansvar för skolfrågorna, vilket ju garanterar folkpartistiskt fokus varje gång skolan diskuteras. Med Björklunds inriktning, nota bene, på krav, läxa, kvarsittning och ordning. Stenhårda Nyamko Sabuni har ministeransvaret över integration och jämställdhet, och hon har redan avfärdat integrationspolitiken som vi kände den och kvoteringspratet inom jämställdhetsarbetet - oavsett hur Birgitta Ohlsson eller Erik Ullenhag skulle velat ha det. Skulle Sabuni kunna backa? Nej, och ingen annan minister heller.

Folkpartiet är på gott och ont garanterade fortsatt likartad utveckling på de centrala områdena de valt att profilera sig de senaste åren med Johan Jakobsson som partisekreterare.

Och eftersom partiet inte precis växt, så kan man anta att de som sitter på riksdagsbänken tillhör den hårda kärnan - och följdriktigt så presenterade Allan Widman en tanke om krav på svenskt språk i undervisningen häromdagen. Ingen socialliberalism i sikte, trots alla ledarskribenters önskemål om detta i höstas.

Och detta är ju en utveckling som kommer fortgå även om Lars Leijonborg väljer att avgå mitt under mandatperioden.

För det andra: ett regeringsparti som försöker bredda sig kannibaliserar eller sviker.

Kristdemokraterna kom i sin eftervalsanalys i mitten av december fram till att partiet uppfattades som smalt.

– Kristdemokraternas nedgång i valet beror bland annat på att vi uppfattas som ett parti utan politisk bredd. Att vi brister beträffande förnyelse inom såväl politik som när det gäller personförnyelse samt på att partiets organisation haltar. Det sade Bengt Germundsson, ordförande för Kristdemokraternas valanalysgrupp när han på fredagen presenterade gruppens rapport.

– Kristdemokratern har idag ett inmutat förtroende i äldre- och familjefrågor, men det räcker inte. Partiet behöver även bredda sin politiska dagordning och exempelvis lyfta fram sin miljö- och integrationspolitik. Det ingår som en ideologiskt given ansvarsuppgift att ta spjärn mot både miljöförstöring och de främlingsfientliga krafter vi idag ser sprida sig.

Kristdemokraternas lösning på problemet är att skapa nya profilområden, och värva människor som kan företräda dessa slagkraftigt. Integration och invandrarrepresentation är en sån punkt. Men det kommer inte att vara helt lätt att komma fram där när integrationsfrågorna ägs av Folkpartiet. Om hugade kristdemokrater överhuvudtaget kommer att bli inbjudna till en tv-soffa som har chansen att boka Nyamko Sabuni så är det svårt att se att de kan göra mer än att möjligen vinna över en röst ifrån Folkpartiet. Och det är ju ingen stor seger - det är traditionell inomborgerlig kannibalism.

Jag gissar att Kristdemokraterna istället kommer att få försöka bevisa att de är bäst på sina kärnområden: äldrefrågor och omsorg. Detta kommer dock inte att bli lätt, eftersom oppositionen sannolikt kommer att skjuta in sig där, med krav på större resurser, som brukar vara lättare att sälja in till väljarna än valfrihetsreformer, men som kan betraktas som ett svek mot borgerliga värderingar om man nu vill triangulera. En försmak på socialdemokratisk retorik i ämnet levererade Morgan Johansson på DN Debatt:

Vi måste skapa ett verkligt s-alternativ till dagens pensionssystem. Det tog blott tio dagar för den nya borgerliga regeringen att ensidigt och ärelöst riva upp överenskommelsen med socialdemokraterna från 1994 om nuvarande pensionssystem. Med regeringens ansats kommer förtidspensionärer att förlora 100 000-tals kronor, och klassklyftorna inom pensionärskollektivet att öka kraftigt. Därför måste socialdemokraterna gå till offensiv i pensionsfrågan. Vi bör använda oppositionsåren till att skapa ett eget, socialdemokratiskt alternativ till borgarnas ojämlika hantering av pensionärer.

Frågan är då slutligen vad man kan vinna på att ytterligare spetsa till sin politik inom sina profilområden.

Inom Centerpartiet verkar man i alla fall helt inställd på att gå den vägen. Fredrick Federley har just utannonserat ett nytt liberalt nätverk, som inleder med ett seminarium i riksdagshuset med gäster från Svenska Dagbladets ledarsida och Timbro. Och Centerpartiet har fortsatt stor utdelning av att låta sig framstå som huvudfiende till LO, den senaste tiden i frågor om salladsbaren Wild'n'Fresh i Göteborg där facket vill tvinga fram kollektivavtal.

Lars Leijonborgs uttalande betyder inte att koalitionsregeringen kommer att bli menlös. Det kanske inte blir något systemskifte - men nog kommer där att finnas en riktning.

Ny riksdagsgruppsorganisation i s

Socialdemokraterna arbetar med att skapa en ny organisation i riksdagsgruppen för bland annat mediehanteringen. Det första avslöjandet som kommit om hur denna ska se ut ger beskedet att Peter Akinder blir presschef.

Politikerbloggen:

... Göran Perssons tidigare talskrivare och nuvarande pressekreterare Peter Akinder, 36, blir partiets presschef i riksdagen. Kalmarfödde Akinder har tidigare också jobbat för Anders Sundström och Mona Sahlin. Tjänsten som han tillträder inom kort är nyinrättad, erfar Politikerbloggen. Vem som ska efterträda Manuel Ferrer som partiets presschef på Sveavägen 68 är ännu inte klart.

Peter Akinder till Resumé:

- Det stämmer att jag blir presschef. Den nya organisationen som vi sjösätter innebär en förändring i vårt sätt att arbeta. Men jag vill inte gå ut med information om den nya organisationen och vilka kontaktpersonerna blir än. I januari kommer vi att informera all media om hur den nya organisationen ser ut, säger han.

SSUs Sjödin avgår

Efter att ha dömts av Stockholms tingsrätt för förolämpning, egenmäktigt förfarande, våld mot tjänsteman och våldsamt motstånd - och av allmänheten för att ha kallat en dörrvakt för "svartskalle" - tillkännagav idag Anna Sjödin via DN Debatt att hon avgår som ordförande för SSU.

Sent en januarikväll gick jag på krogen i Stockholm. När jag ifrågasatte varför en ordningsvakt behandlade min väninna illa och kallade henne "hora" och "fitta" blev jag själv kallad samma sak. Jag blev också misshandlad. Två höll i mig och den tredje slog. Sen vältrades skulden över på mig när vakterna hade pratat ihop sin historia. Mitt ord är uppenbarligen inte värt någonting, inte heller mitt läkarutlåtande eller de oberoende vittnen som beskriver vaktens beteende och språkbruk. Jag blev oskyldigt dömd och jag förnekas möjligheten att få visa det.

Jag har många gånger funderat över om jag kunde ha agerat annorlunda. Men jag tänker inte be om ursäkt för något jag inte gjort för att eventuellt överleva politiskt. Det är nog illa att jag måste betala skadestånd till den man som slog och själv inte har några skador. Jag är inte ensam. Många människor berättar om liknande händelser som det jag varit med om för den som vill lyssna. Jag säger inte att alla krogvakter ljuger och använder övervåld, men det finns rötägg.

Det måste till en politisk förändring. Jag konstaterar att om man har druckit alkohol så har personerna som är satta att hålla ordning på krogen rätt att med samhällets beskydd slå dig sönder och samman och kalla dig "hora" och "fitta" i tjänsten.

Vad är värst? Att bli kränkt och misshandlad? Att felaktigt dömas i domstol? Eller den många gånger hatiska attityd jag fått som knivhugg i ryggen och slag rakt i ansiktet? Detta av samhällets etablissemang som samtidigt glömmer att det kan vara deras son eller dotter som råkar ut för något liknande nästa helg. Jag tänker inte låta mig bli klappad på huvudet.

Det kanske är extremt obegripligt men jag tar ingen skit. Jag är starkare i dag än vad jag var för ett år sedan.

Jag slösar inte energi på det som har varit. Jag tänker inte heller slåss mot väderkvarnar. Däremot lovar jag att på alla sätt jag kan försöka bidra till att inte fler människor behöver gå igenom det som jag och många andra redan har upplevt.

Det jag varit med om förstärker min vilja att försöka förändra samhället och dess avigsidor. De värderingar jag bär på ställer krav. Det handlar om att ärligt och uppriktigt bry sig om hur andra människor har det. Det handlar om att stå upp när det blåser som hårdast. Vackra ideal och principer får bara ett värde om du håller fast vid dem också vid motgång och inte enbart i demonstrationståg.

Jag är tacksam för det förtroende jag fått men av omtanke om SSU lämnar jag i dag mitt uppdrag som SSU:s ordförande. Jag lovar att finnas där för er SSU-kamrater om ni någon gång behöver mig.

Det socialdemokratiska ungdomsförbundet befinner sig nu i ett vakum. Sjödin blev ordförande i en uppgörelse som grundade sig på millimeterrättvisa mellan höger- och vänsterfalangerna i förbundet. Vilken sida som tar makten nu vet ingen.

Fackförbund vill ha dubbelkommando

En dag innan distrikten ska ha sina nomineringar inskickade till valberedningens ordförande Lena Hjelm Wallén gör sex fackförbundsordföranden en sista ansträngning att dra rekryteringsprocessen åt vänster, åtminstone vad gäller arbetsmarknadspolitik, i en debattartikel i Svenska Dagbladet. Undertecknarna understryker att det nya ledarskapet bör ha stark facklig förankring, och föreslår att partiet ska ledas av ett dubbelkommando - med en kvinna i topp.

Det finns stor risk att högerregeringens politik leder till en större andel lågavlönade, tillfälliga, okvalificerade och otrygga jobb, ofta på ofrivillig deltid. Därför kommer frågor om arbetets villkor att toppa den politiska dagordningen de närmaste fyra åren.

Detta perspektiv bör nu prägla arbetarrörelsens förnyelsearbete, inklusive frågan om ny socialdemokratisk partiledning. Om villkoren på arbetsmarknaden blir centrala i valet 2010 bör trovärdighet, kunskap och insikt i dessa frågor vara viktiga kriterier när man väljer en ny partiledare.

Det behövs en person som med stor trovärdighet kan tala om och för alla dem som drabbas av otryggare anställningar, hårdare villkor, ett tuffare utanförskap, och i värsta fall lägre löner.

Det är också viktigt att socialdemokraternas nya partiledning har stor trovärdighet i frågor om lika villkor mellan kvinnor och män. Kvinnor ska varken behöva känna sig otrygga om de går ensamma ute på kvällen eller drabbas av lägre status och sämre lön och villkor på jobbet.

Man kommer inte ifrån att en kvinna oftast har större trovärdighet här än en man. Däremot får det inte vara något absolut krav att en ny partiledare måste vara riksdagsledamot.

Ett breddat ledarskap, exempelvis genom en vice partiordförande, skulle skapa förutsättningar också för yngre personer att kunna kombinera ett sådant uppdrag med till exempel att ha små barn.

Det skulle också bidra till en icke-patriarkal ledarstruktur, som låter mer än en stark ledare komma fram, samt till att hålla ihop ett stort parti som lockar många olika grupper.

Debattartikeln undertecknas av Ella Niia, ordförande Hotell- och restaurangfacket; Janne Rudén, ordförande SEKO; Hans Öhlund, ordförande Fastighetsanställdas förbund; Lars-Åke Lundin, ordförande Målareförbundet; Hans-Olof Nilsson, ordförande Livsmedelsarbetareförbundet; Stig Larsson, ordförande Elektrikerförbundet.

Nuders & Sahlins visioner

Nu när både Margot Wallström och Carin Jämtin avböjt förfrågan om att leda socialdemokraterna blev plötsligt ett referat från ett seminarium från 1 december intressant, eftersom två av partiets sannolika ledare där lade ut texten om sina visioner för rörelsen.

Seminariet arrangerades av Arbetarrörelsens Tankesmedja och ABF Stockholm. Intresset var stort, Sandler-salen var fullsatt och en mängd pressfotografer tog chansen att föreviga de båda huvudtalarna Sahlin och Nuder. Efter att dessa, samt de båda journalisterna Nisha Besara (krönikör på Aftonbladets ledarsida) och Håkan A. Bengtsson (chef för Arena-gruppen), modererade av Carl Tham, gett sina personliga svar gavs plats för en mängd publik-frågor/synpunkter.

Pär Nuder utgick från ett tal som hölls av dåvarande partiordföranden Ingvar Carlsson 1989 när socialdemokratiska partiet firade sitt 100-årsjubileum. Carlsson menade att en socialdemokratisk vision inte målar upp ett paradis, något sådant existerar inte, är inget specifikt tillstånd utan en ständigt pågående process på väg mot visionen det klasslösa samhället.

– Visst har det hänt mycket sedan det talet hölls, Berlin-murens fall, Sveriges ekonomi gick in i väggen och även om vi i internationell jämförelse har en unikt sammanpressad lönestruktur har en elit dragit ifrån ytterligare och vidgat klyftorna, konstaterade Pär Nuder som också erinrade om att EU-medlemskapet och begreppet Vaxholm som symbol för kampen för bevarade kollektivavtal är nytt jämfört med hur det var när partiet hundraårsjubilerade.

– Men kampen för och drömmen om det klasslösa samhället gäller än och förs nu med ytterligare dimensioner där utöver klass även kön och etnicitet är grund för en politik för ökad jämlikhet, menade Nuder och definierade sedan socialdemokratins ”unikhet”:

– Å ena sidan för vi en politik för tillväxt, å den andra en politik för jämlikhet, trygghet och solidaritet. Vi anser att de båda förutsätter varandra. Utan tillväxt inga resurser för rättvis välfärdspolitik, utan trygghet inte den oräddhet som gör att människor vågar ställa om och hänga med i strukturomvandlingen, omskola och vidareutbilda sig, ta nya jobb.

Pär Nuder punktade upp det som han menar är den socialdemokratiska samhällsmodellen:

• Sociala broarna.

Att tack vare systemet med inkomsttrygghet via a-kassan som planka kunna gå från gamla jobb till nya. Det systemet är nu under attack. Samarbetskulturen bryts upp.

• Vårt samhälle bärs inte upp av endast den ena halvan.

Tack vare den samlade familjepolitiken, generös föräldraförsäkring och utbyggd förskola, är också kvinnorna i förvärvsarbete.

• Gröna dimensionen.

Utöver det självklara att rädda miljön och vår planet för kommande generationer ger grön produktion tillväxt, jobb och gynnar ekonomin.

• Offentliga finanserna

Att ha balans i de offentliga finanserna tryggar förutsättningarna för att utveckla välfärden. Motsatsen visade sina plågsamma konsekvenser under 90-talskrisen.

• Öppenhet mot omvärlden.

Vi är ett av världens mest frihandelsivrande folk, vi vurmar för fair trade, och vi är ensamma i världen om att ge en procent i bistånd.

Men vilka är socialdemokratins utmaningar? Pär Nuder nämnde fem:

1. Demokratin i sig själv. Vi måste ha en folklig legitimitet för att ta ut de skatter som välfärden kräver. Därför är det viktigt att ha fortsatt högt valdeltagande.

2. Arbetet som grund i välfärdssystemet. Vi måste föra en ny politik där vi hittar vägar som för människor tillbaka i arbete, lägga en brygga från kassa till arbetsförmedling.

3. Skolan. Vi vill ha en skola som är inkluderande. Vi har delvis misslyckats med ungdomsskolan och det måste vi ta itu med, inte minst sett i ljuset av den nya regeringens skolpolitik som ytterligare drar isär.

4. Offentliga sektorn. Vi står inför att behöva ersätta en generation av hundratusentals anställda, mestadels kvinnor som kom ut i jobb på 70-talet, och som nu börjar gå i pension. Vi behöver ett helt annat förhållningssätt för att lyckas locka unga in i vård, skola och omsorg.

5. Ökad socialdemokratiskt samarbete internationellt. Vi upplever hur kapitalet luckrar upp arbetsrätten, till exempel i Tyskland, genom bland annat så kallade öppningsklausuler och lönerna pressas ned och konkurrensen snedvrids. En facklig-politisk utmaning där det krävs mer av gränsöverskridande samarbete.

Mona Sahlin tog sin utgångspunkt i tre värderingar som grund för det framtida socialdemokratiska samhällsbygget, men började med att peka på en förutsättning för att socialdemokratin som parti ska kunna fortsätta att verka:

- Vi måste vara en folkrörelse, vi måste både ha folk och vara i rörelse. Vi behöver fundera över hur det ska gå till att återkomma till att vara denna folkrörelse, hur vi kan ha tentaklerna ute och lyssna på folk, samtidigt som vi också måste våga påverka opinionen med våra idéer - och alltid vara i opposition mot orättvisor.

Mona Sahlin konstaterade att socialdemokratin behöver också andra debattfora än det egna partiets interna, komma ut och nå andra rörelser, till exempel miljörörelsen och kvinnorörelsen.

Därpå redovisade Mona Sahlin de tre värderingsområden hon valt ut:

• Arbete och välfärd. Vi behöver formulera/motivera det stora uppdraget. Meningen med den socialdemokratiska ideologin är att leva efter den klassiska formeln ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Annars får vi ett samhälle där attityden är att ”du sköter dig”, ”du sköter din egen vård” istället för att ständigt fråga oss vad det är som binder samman familjen i Rinkeby med familjen i Bromma. Båda ska kunna lita på att samhället finns där när de behöver det. Om man blir fattigare i Rinkeby så blir man samtidigt otryggare i Bromma. Därför är det radikalt och rätt att kräva att vi har höga tak i socialförsäkringarna. Och vi måste ha målet arbete åt alla, inte arbete åt ganska många.

• Människan är målet. Vi bekämpar allt som förhindrar att människor kan leva ett värdigt liv. Se på resan som partiet gjort, från att enbart har tänkt i termer av klass. Nu får vi inte släppa vår strategi att se jämlikhetspolitiken i perspektiven klass, kön, etnicitet och sexuell läggning.

Politiken ska omfatta kampen för både kroppen och själen, kunna se ungdomars förtvivlan, motverka sexifieringen av det offentliga rummet, få tillvaron att gå ihop bort från stressen och ge människor chans att påverka sin vardag.

• Alla folks frihet, hela världens fred. Engagemanget formulerat i denna SSU-paroll från 60-talet måste vi återerövra. Vi måste inse att EU finns, att det är en politisk nivå vi måste verka på och använda, inte minst för att möta globaliseringens utmaningar, till exempel världens kamp mot aids och andra sjukdomar som drabbar de fattigaste.

Parodiskt

Det har varit glest med uppdateringar här på Val 2010, eftersom så mycket som skrivs i pressen om partiernas framtid enbart består i spekulationer - och dessutom ofta okunniga sådana.

Men idag finns saker att notera.

Aktuellt i Politiken har sammanställt hur de socialdemokratiska partidistrikten ställer sig inför val av ny partiledare. Margot Wallström leder stort, före Carin Jämtin. Men man frågar sig vad en sån sammanställning är värd efter dagens andra nyheter.

Margot Wallström har nu sagt nej, både till valberedningens ordförande, och till partiets medlemmar.

Göteborgs-Posten skriver:

- Nu är hon alldeles säker. Hon har gått igenom en process och fått det bekräftat för sig själv att hon inte vill kandidera som partiledare, säger Lena Hjelm-Wallén till gp.se.

I förra veckan träffades de båda på det Europeiska socialdemokratiska partiets kongress i portugisiska Porto. Hjelm-Wallén är inte förvånad över hennes definitiva besked.

- Nej, det har varit min känsla och mitt intryck hela hösten. Margot och jag känner ju varandra väldigt väl, säger Hjelm-Wallén.

- Hon är klar på att hon verkligen inte vill. Hennes motiv är väl övertänkta. Men, trots hennes besked så skall valberedningen ha ett möte med henne, säger den socialdemokratiska valberedningens ordförande som på fredag skall lyssna till vad partidistrikten har att säga i partiledarfrågan.

Vilket ju är en upprepning av vad som framkommer i Aktuellt i Politikens intervju med Wallström:

AiPs rapportering av s-föreningarnas och partidistriktens nomineringar av nästa partiordförande har visat att Margot Wallström de facto blir socialdemokraternas nästa partiordförande – om hon säger ja. På Casa Mara slår hon återigen fast att hennes nej är ett nej.

– Alla nomineringar värmer mitt socialdemokratiska hjärta. Att man tror mig om den uppgiften och att många verkar fästa sådana förhoppningar vid mig.

– Samtidigt blir det något som man kan ligga sömnlös för eftersom jag inte ser mig själv som partiledare och inte vill kandidera, så är det bara. Och jag har varit tydlig från början – mån om att inte inge falska förväntningar. Det är otroligt fint att få en sådan uppskattning men jag hoppas att de partivänner som har nominerat mig också kan förstå och respektera mitt ställningstagande, säger Margot Wallström.

Det är ord som känns ärliga och samtidigt väl avvägda.

– Det brukar sägas ”att när partiet kallar så ska man ställa upp”. Min tanke blir då att jag kan bidra på andra sätt, fortsätter Margot Wallström.

Sättet att ”säga det” blev alltså en intervju på Casa Mara. Men frågan är varför hon inte har kommit med beskedet tidigare, via partiets hemsida eller just partitidningen?

– Jag har varit helt konsekvent i allt jag har sagt och har i artiklar, intervjuer och pressmeddelanden under en längre tid sagt att jag inte står till förfogande. Sedan har en del påpekat att valberedningen inte ska utesluta någon innan en person får frågan, andra menar att det här ska vara partiets process och inte medias. Men nu har förväntningarna byggts på ytterligare igen. Många riskerar att bli onödigt besvikna om jag inte klargör det här, samtidigt som förväntningarna är helt orealistiska.

Och då riktas naturligtvis blickarna mot Carin Jämtin. Men idag rapporterar TT att hon också säger nej.

Stockholms arbetarekommun har valt att ta fram tre kandidater, Margot Wallström, Carin Jämtin och Mona Sahlin, utan inbördes rangordning som tänkbara efterträdare till partiledarposten efter Göran Persson. Det sade distriktets ordförande Bosse Ringholm på en presskonferens.

Direkt efter Ringholms anförande sade Carin Jämtin att hon säger nej till att bli partiledare och att hon vill stanna i Stockholm som oppositionsborgarråd.

Den här nomineringsprocessen börjar bli parodisk.

Men det är naturligtvis intet mot hur partiet kommer att se ut med Mona Sahlin som ledare.

Leijonborg står på sig

I sitt senaste nyhetsbrev skriver Lars Leijonborg om hur han förhåller sig till den allmänna diskussion om Folkpartiets framtid som tycks föras i snart sagt varje spalt. Men Leijonborg, som ju är gammal i gemet, tycker uppenbarligen inte att opinionsstormen är något särskilt, utan försöker bara borsta av sig den värsta resesmutsen innan han stakar ut nya djärva mål.

I veckobrevet skriver han att han fått känslan "att intrånget som faktor som påverkar folkpartiet sakta men säkert klingar av". Vilket jag betvivlar att journalist- och ledarskribentskåren håller med om.

I vilket fall kan man med utgångspunkt från Leijonborgs egna ord göra antagandet att Folkpartiet inte ser ut att vilja flytta sin position på ett tag, trots såna tecken i skyn som att socilliberala Erik Ullenhag blivit partisekreterare och socialliberala Frida Johansson Metso blivit ungdomsförbundsordförande. Men ingen vet förstås hur läget ser ut om två år.

Ur nyhetsbrevet:

Läget

I fredags sammanträdde folkpartiets partiråd. Det kändes väldigt bra. Det blev som vi hade hoppats när vi bestämde oss för att kalla in det för, vad som nu känns, väldigt länge sedan. Det blev ett bokslut över valrörelsen och en nystart inför framtiden. Visserligen är det rättsliga efterspelet av dataintrånget inte över och behandlingen av etikkommissionens rapport återstår. Men känslan är ändå att intrånget som faktor som påverkar folkpartiet sakta men säkert klingar av.

När nu polisutredningen om dataintrånget med sina flera hundra sidor är offentlig och vår egen utredning som utförts av advokat Peter Danowsky också är klar kan konstateras att det jag sade före valet, att folkpartiet redan på tisdagseftermiddagen den 5 september presenterade "huvudbilden", stämmer.

Jag läste härom dagen igenom vårt tvåsidiga pressmeddelande från den dagen och kunde konstatera att den texten i stort sett står sig idag. Redan i första stycket påpekas att socialdemokraterna försöker utnyttja händelsen maximalt i sin valrörelse. Den aspekten har verkligen bekräftats. Som TV 4 rapporterat var deras polisanmälan redigerad så att den bättre in i det politiska mönster de önskade sätta. Och när man går igenom det material som Jodenius skickade över - vilket medarbetar på folkpartiet gjort i samband med att det överlämnats till polisen - är det till största delen totalt ointressant. En medarbetare har genom att använda sökverktyg på nätet kunde påvisa att flera av dokumenten fanns tillgängliga på öppna källor när Jodenius trodde att han hittade något hemligt. Jag har vädjat till socialdemokraterna att offentliggöra materialet, för då kommer det att visa sig för allmänheten att den första upphetsningen byggde på svag grund. Det förtar naturligtvis inte det faktum att medarbetare inom folkpartiet och ungdomsförbundet har agerat felaktigt, men det är viktigt med perspektiv.

Regeringens opinionsstöd har gått ner. Det var mycket väntat. Vi var tidigt under Alliansens samarbete överens om strategin att genomföra de viktigaste nödvändiga reformerna i början av perioden, dels för att de positiva effekterna av dem ska ha lång tid på sig att verka, dels för att vi ska ha god tid på oss att reparera eventuella opinionsmässiga skadeverkningar.

På partirådet lanserades ett projekt för ett sammanhållet idéutvecklingsarbete i folkpartiet kallat "Vision 2014". Tre arbetsgrupper lanserades. Det kommer att komma några till. Direktiven till grupperna och tankarna kring projektet framgår av ett dokument som jag bifogar.

Sammanfattningsvis tycker jag läget är ganska bra, både för regeringen och för folkpartiet. Vi visste att det skulle gå att piska upp en negativ stämning mot våra förslag på a-kasseområdet men tror att det är en riktig väg att gå att skärpa upp kraven på när a-kasseersättning ska utgå och öka andelen egenfinansiering. För folkpartiet blir det möjligen ”sämre innan det blir bättre” eftersom dataskandalen kommer att leva i massmedia ett tag till, men på lite längre sikt är jag mycket optimistisk också om folkpartiets möjligheter att vinna ökat stöd.

Aftonbladet drar åt vänster

Aftonbladets ledarredaktion, genom Olle Svenning, väljer idag sida i kampen om hur Socialdemokratins ska utvecklas efter Göran Persson. Aftonbladet förespråkar en vänsterlinje, personifierad av Carin Jämtin.

Välj Jämtin

Hon kan leda s förnyelseprocess

Carin Jämtin bör bli ny socialdemokratisk partiledare. Hon kan, som Aftonbladet uppfattar det, leda den förnyelseprocess som partiet måste genomgå både som en följd av det svåra valnederlaget och av den ideologiska villrådighet som orsakade förlusten.

Jämtin är 42 år och har därmed förutsättningar att leda socialdemokratin för en längre period. Den relativa stabiliteten och styrkan hos socialdemokratin beror till en del på den kontinuitet ett långvarigt ledarskap skapat.

Carin Jämtin har haft centrala uppgifter inom socialdemokratin och varit minister, men är inte alltför förbunden med den politiska ledning som underkänts av väljarna.

Hennes förflutna inom arbetarrörelsen innefattar såväl förtroendeposter inom SSU som ansvar för den omfattande biståndsverksamheten inom Olof Palmes internationella centrum.

Inom fackföreningsrörelsen, som förhåller sig neutral i partiledarfrågan, finns påtaglig välvilja till Jämtin.

Socialt svarar hon väl mot Rörelsens ibland stränga eller rentav puritanska krav. Hon har egen erfarenhet av att leva i förortsområde, betydelsefullt också av det skälet att socialdemokratin där måste forma en ny politik. Valförlusterna var nämligen mycket stora i just förorterna.

Jämtin har också bott sammanhängande perioder i Afrika. Lokalt och globalt.

Inom socialdemokratin finns starkt stöd för att en kvinna ska bli ny partiledare och partiet har flera starka kandidater. Förutsättningarna för ett nära samarbete dem emellan måste vara goda.

Carin Jämtins praktik och erfarenhet har till betydande del varit förlagda till den internationella politiken, periodvis placerad en aning diskret och i utkanten av socialdemokratin. Med Jämtin, som ledare, kan partiet knyta an till den solidaritetstradition som främst förknippas med Olof Palme och med tiden också med Anna Lindh.

Jodå, Mauderniseringen fortsätter

Centerpartiet ska sätta upp klara mål att uppfylla inför valet till EU-parlamentet 2009 och riksdagsvalet 2010, sade idag Maud Olofsson när partiet samlade sitt förtroenderåd. Dubbelt så stort ska väljarstödet bli. En vass udd ska också riktas mot Sverigedemokraterna genom att centern ska fortsätta argumentera för en öppenhet för människor som vill komma hit och arbeta, och för alla människors lika rätt och värde.

Ekot berättar närmare:

– På samma sätt som vi tog fajten när det gäller övergångsreglerna på temat allas lika rätt och värde, så måste vi ta fajten idag också. När man kollektivt börjar anklaga vissa grupper för att inte behövas eller inte bidra eller på annat sätt utrycker åsikter som jag tycker är acceptabla. säger Maud Olofsson.

Det är Sverigedemokraternas frammarsch i valet som oroar. Där tänker nu centerpartiet synas och höras.

Centern vill ha ett öppnare och mer välkomnande klimat. Man vill att alla som vill och kan arbeta ska få möjlighet att komma till Sverige. Men det blir en hård debatt, tror Maud Olofsson.

Centern ska också ta fram en tydligare politik för arbetslivet och inte bara prata så mycket företagande, säger partiledaren.

Idag sätter också centerpartiet upp en rad mål, som partiet ska infria till nästa val, dels till EU-parlamentsvalet 2009 och till nästa riksdagsval år 2010.

Centern ska behålla regeringsmakten och partiet ska bli dubbelt så stort, ett 16-procentsparti. Man ska också ha jämställda listor, både vad det gäller kön, härkomst och sexuell läggning.

Med tuffa mål ska partiet fortsätta framåt, säger Maud Olofsson.

– Jag kan se att vid tidigare regeringsperioder så har vi hamnat i en förvaltande roll och idéutvecklingen har hamnat på efterkälken. Vi är jätteglada över den här regeringen, men vi ser att vi inte kommer att få igenom allt. Då måste vi fortsätta med idéutvecklingen. Ett parti som inte jobbar med det stannar av i sin egen utveckling.

Olofssons uttalande kan inte tolkas som annat än att partiet ska fortsätta på den väg som blev tydlig för väljarna för ett par år sedan, och som skämtsamt kallas Mauderniseringen. Detta torde lätta de unga centerpolitiker som på DN Debatt den 14 november uttryckte oro för ett avstannade i utvecklingsarbetet.

Bortser man från alliansens samlade dragningskraft finns det flera orsaker till centerpartiets framryckning. Maud Olofssons tydlighet och målmedvetenhet som partiledare är en viktig faktor. Genom Maud kunde fler och helt nya väljare plötsligt känna identifikation med centerpartiet. En annan anledning är att det politiska budskapet var mycket mer konsekvent än vad som var fallet de senaste valrörelserna. Detta beror i sin tur på att partiet under förra mandatperioden medvetet profilerade sig i frågor där man förut varit svag och rent av obetydlig. Vårt EU-engagemang, våra ståndpunkter i frågor som rör minoriteters rättigheter och vår ambition att lyfta den konstitutionella debatten i Sverige har kommit fram på ett helt annat sätt än förr. Det är därför ingen slump att borgerliga ledarsidor i dag ser oss som det mest liberala alternativet i svensk politik.

Även om nuvarande partiledning skall ha all heder av framgången är det viktigt att komma ihåg att centerpartiets förnyelsearbete pågått under en lång period. Det växte fram ur den interna opposition som uppstod under Olof Johanssons sista år som partiledare. I takt med att samarbetet med socialdemokratin kring budgetsaneringen breddades och till sist kom att överskugga all verksamhet i partiet, uppstod en revanschlusta bland yngre och mer frisinnade partiaktiva att ge centerns ideologiska arv upprättelse.

Startskottet blev till sist den interna analys som genomfördes efter katastrofvalet 1998, där såväl en idépolitisk renovering som ett villkorslöst återinträde i det borgerliga blocket gavs högsta prioritet. Förnyelsen kom att kretsa kring arbetet med ett nytt idéprogram som tydligt formulerade centerpartiets liberala värderingar, även om ordet aldrig kom att nämnas där. Processen ledde till en ideologisk diskussion på bredden som inte förekommit på decennier i centerpartiet. Men den strid mot den globaliseringskritiska falangen av rörelsen som följde var mödosam, vilket bland andra Lennart Daléus fick erfara. Likaså har vägen framåt krävt att partiets företrädare stått upp för nya inriktningar. Maud är inte den enda hjälten. Förre riksdagsledamoten Rolf Kenneryd förnyade nästan på egen hand centerns skattepolitik efter att den sönderpräglats av s-samarbetet. Partiets Europapolitik skulle inte ha varit vad den är i dag om inte Daléus och Karl Erik Olsson gått i bräschen för EU och samarbetets möjligheter. Och under förra mandatperioden visade Birgitta Carlsson på mod och ideologisk magkänsla när hon fick partiet med sig i kampen mot övergångsreglerna.

Förnyelsearbetet är alldeles för viktigt för att det skall avstanna nu, efter en betydande valframgång. Vi är övertygade om att centerpartiet har en potential att få ett väljarstöd på omkring 15-20 procent. Det är därför angeläget att partiledningen vågar fortsätta på den inslagna vägen. I det perspektivet kan utfallet i regeringsförhandlingarna ses som något av en besvikelse. Trots sin storlek som näst största rege­ringsparti, tillföll statsrådsposterna enbart politikområden som sedan länge intimt förknippas med centerpartiet.

Vi tror dock att nuvarande regeringskonstellation stärker förutsättningarna för en fortsatt idéutveckling. I och med att greppet redan är säkrat om de traditionellt sett bästa grenarna - företagande, miljö och regional utveckling - har partiet alla chanser i världen att bredda sin profilering på andra områden. Detta är också en förutsättning för att vi skall kunna växa som politisk kraft. Mycket litet tyder på att de storstadsväljare som nu börjat återvända blir kvar om uthålligt jordbruk och regelförenkling blir de enda huvudnumren de kommande åren.

Vi ser att det finns ett behov att utveckla partiets politik när det gäller förnyelsen av välfärden. Centerpartiet skall fortsätta visa prov på mod och nytänkande som i fallet med förslaget om ungdomsavtal på arbetsmarknaden. Partiets profil i frihets- och integritetsfrågor måste upprätthållas och stärkas, liksom vad gäller öppenhet mot EU och omvärlden.

Nu väntar vi bara på lanseringen av tankesmedjan.

Kremlologi

Vem trodde att kunskaper i kremlologi skulle bli användbara efter Sovjetimperiets fall? Den skolningen kommer nu i vilket fall väl till pass när det gäller att uttolka socialdemokratins framtid. Detta hindrar dock inte kvällspressen från att kraftigt förenkla verklighetsbilden.

Aftonbladet beskriver det socialdemokratiska arbetet med att hitta en ny partiledare som om det vore en falangstrid mellan dem som vill se Margot Wallström som ny ledare och dem som vill ha Pär Nuder. Partietablissemanget, menar Aftonbladet, stöder Nuder.

Bakom den förre finansministern Pär Nuder sägs bland annat Göran Perssons gäng stå.

Det är personer som haft maktpositioner under den tidigare statsministerns ledarskap och som nu ingår i socialdemokraternas nyupprättade oppositionskansli i Gamla stan.

Kansliet leds i praktiken av Pär Nuder, som nu är partiets ekonomisk politiske talesman i riksdagen.

- Att gänget runt Persson vill ha Nuder gör ju i praktiken att det blir så i riksdagsgruppen också, säger en person som Aftonbladet talat med.

Den senaste tiden har kravet på att nästa partiledare måste sitta i riksdagen blivit allt tydligare.

- Jag förstår inte det, man vinner inga val i riksdagen, säger Ilmar Reepalu, kommunalråd (s) i Malmö.

Flera som Aftonbladet talat med antyder att kravet är regisserat av klicken runt Nuder.

- Det har verkligen retat upp personerna bakom Wallström eftersom det diskvalificerar henne, säger en person med stor insyn i partiarbetet.

De som vill ha EU-kommissionären Margot Wallström menar att partiets viktigaste arbete de närmaste åren sker internt och att kravet på en plats i riksdagen då faller.

Att i stället förnya partiet, värva medlemmar och utbilda partiföreträdarna i viktiga framtidsfrågor är A och O.

- Med Nuder blir det mesta sig likt. Samma personer i den innersta kretsen och samma politiska linje som under Persson. Nu krävs förändring och då behövs en fräsch person i ledningen, säger en källa.

Bakom Margot Wallström står spridda grupper. Även här finns företrädare med tunga poster, främst utanför makteliten i Stockholm.

Flera som Aftonbladet talat med säger att jobbet som nästa s-ledare är hennes - om hon vill ha det.

- Men hon kommer inte att säga att hon är intresserad förrän hon vet att hon har ett hundraprocentigt stöd, säger en socialdemokrat.

Men att Wallström skulle bli partiledare är ett utslag av önsketänkande. Hon är snarast den enskilda person som tydligast markerat att hon inte vill.

Istället kanske man ska vända blickarna mot dem som mer oblygt (med s-mått mätt) markerar intresse för posten. Då blir falangstridsliknelsen svårare - även om man kan se ett visst in
slag av ideologiska motsättningar mellan lägren. Mot Nuder, som i någon mån kanske kan beskrivas som ett högeralternativ, ställs då Carin Jämtin, som är mer uttalat vänster.

Efter att hon deklarerat att hon vill behålla sin riksdagsplats trots att hon blivit oppositionsborgarråd i Stockholms stad betraktas hon nu öppet som kandidat till partiledarposten.

Aftonbladets politiska kommentator Lena Mellin skrev att Jämtins stol i riksdagen bara kunde tolkas på två sätt.

En förklaring kan vara att hon vill ha ryggen fri. Stockholms socialdemokrater är upptagna i ständiga strider, en kniv i ryggen kan komma när som helst. Att ha reträtten klar kan kännas tryggt.

En annan möjlighet är att Carin Jämtin vill efterträda Göran Persson som socialdemokraternas partiledare. Hon är en av dem som nämns i spekulationerna och har starkt stöd i vissa delar av partiet.

Den valberedning som tillsattes för ett par veckor sedan håller som bäst på att fundera över kravprofilen på den nye partiledaren. Ett som ofta nämns är en riksdagsplats.

Till dessa namn läggs Mona Sahlin, som kanske kan betraktas som ett andranamn för dem som egentligen vill ha Nuder men viker sig för kravet att ledaren måste vara kvinna. En debattartikel i Expressen där Sahlin argumenterar för Hillary Clinton som USAs nästa president tolkas som att Sahlin talar i eget intresse.

Widar Andersson, politisk chefredaktör på Folkbladet, tycker dock att Sahlin kunde varit tydligare:

Under rubriken "Äntligen en kvinna som vill ha makt" skriver Mona Sahlin om sina förhoppningar på Hillary Clinton som presidentkandidat i USA.

Alla vi som har förhoppningar på Mona Sahlin som statsministerkandidat i nästa svenska val, hur ser våra chanser ut?

Vill du ha makt Mona så tror jag att vi är ganska många som gärna ser att du får chansen att ta den.

Och jag kan bara hålla med. Den här bloggens tillvaro skulle bli betydligt enklare om bara ett uns av det socialdemokratiska eftervalsarbetet kunde ske öppet.

Pagrotsky drar åt höger

Man undrar förstås hur mycket bloggar förre kultur- och handelsministern Leif Pagrotsky läser. I bloggosfären har ju debatterats, betydligt oftare än i finmedia, om en socialdemokratisk vänstersväng efter valnederlaget. Och vad som skulle kunna vara alternativet till det.

Exempelvis varnar socialdemokratiska statsvetardoktorn Stig-Björn Ljunggren för nedkörning i vänsterdiket (ingen permalänk, 2006-11-09, kl 19.00):

Träffade några fackliga kamrater och diskuterade det politiska läget.

Jag ger det jag kallar för "scenario 1: Det går åt pipsvängen för Alliansen" 60 procents chans och då gör det inget om (s) som de nu är på väg att göra, köra ner i vänsterdiket och vifta med röda fanor och ropa Kamp! Kamp! Kamp!

Då kommer såssarna tillbaka 2010 med ett svulstigt oppositionsprogram,som dock med hänvisning till de statsfinansiella förutsättningarna efter det borgerliga moraset läggs på is.

Business as usual, med andra ord...

Däremot ger jag 40 procents chans för "scenario 2: En borgerlig hegemoni". Och då innebär arbetarrörelsens vänstersväng att de ställer sig offside fram till(minst) 2014.

Jag tror att den ganska surmulna, deprimerade och håglösa socialdemokrati som nu uppträder, med nervösa människor som inte har ett liv utanför den offentligsubventionerade partistiska tillvaron, inte har så mycket att komma med inför framtiden.

Det måste bli facket som visar vägen. Men deras problem är att de samtidigt måste ta strid för sina medlemmar 2007, för att motivera sin existens, när Alliansen gör attacker mot deras hjärteland.

Det enklaste blir därför att sitta på kanten och vifta med plakat, gå med protestlistor och tjuta som klöverstinna kritter.

Konsekvent läsvärde socialdemokratiska bloggaren Jonas Morian har försökt komma med tips till valanalysgruppen:

Socialdemokratin har gjort sitt sämsta val sedan 1914, i hög grad på grund av att vi inte hade en politik för jobb som verkade trovärdig i väljarnas ögon. Då vore det kanske mer konstruktivt att förutsättningslöst kika på den politik som de facto vunnit väljarnas förtroende än att gå ut i protestaktioner emot den.

Folkpartisten Johan Ingerö, som alltid tycks kunna komma med en egen analytisk vinkel på ett aktuellt politiskt problem, späder på bilden:

Så när den så kallade arbetarrörelsens politiska gren saknar ledare blir det istället den fackliga grenen som tar för sig. Därför har partiet efter valet intresserat sig mer för hur det ska nå ut till sin bas, snarare än hur den ska kunna vinna någon slags trovärdighet utanför LO-kollektivet. Just nu är det de fackliga intressena, och endast de fackliga intressena, som styr skutan.

Det är naturligtvis ingen slump att orosmolnen nu börjar hopa sig över avtalsrörelsen. LO spänner musklerna dels mot det egna partiet och dels mot den nya regeringen.

Men, Pagrotsky hinner nog inte läsa så mycket bloggar. Jag antar att han som andra bedömare sett vartåt partiet drar, och ur sin relativa högerposition bestämt sig för att streta emot i dragkampen.

I SVTs morgonprogram Gomorron Sverige liknade imorse Leif Pagrotsky sitt parti vid en sekt.

-De interna stridigheterna och slutenheten var en stark bidragande faktor till att socialdemokraterna förlorade valet, sade Leif Pagrotsky. Framförallt missade vi medelklassen och storstädernas väljare.

Någon direkt lösning för att vinna tillbaka väljarna vid 2010 års val finns inte, menar Leif Pagrotsky. Däremot måste den socialdemokratiska politiken förtydligas och renodlas.

-För att 2010 vara i en position att vi kan driva en bra politik måste vi vara mer lyhörda och mindre auktoritära. Vår organisation får inte vara så sträng, så sektbetonad och upptagen av interna bekymmer utan i stället lyssna utåt i samhället, säger Pagrotsky.

I debatten i SVT:s Gomorron fortsatte Pagrotsky att döma det egna partiet:

- Nya ideér har mötts med aggressivitet i stället för med uppmuntran. Och nya grupper har inte känt sig välkomna.

Så starka ord har inte tidigare hörts i socialdemokraternas eftervalsdebatt. Pressen jublar (Ab, Exp, DN) I Svenska Dagbladet avslöjas hur det kom sig att kritiken kommer nu från Pagrotsky:

Har du fått några kommentarer från dina partikamrater?

– Nej, inte än, men det kommer säkert. Vi bör diskutera hur vi hittar tillbaka till väljarna. Jag fick frågan och då svarade jag. Ingen har frågat mig förut, säger Leif Pagrotsky till SvD.se

Ska bli kul att se om orden ger någon effekt.

Migrationspolitiken tydliggjord

Karin Johansson på Sydsvenska Dagbladet har trogen sin begåvning intervjuat migrationsminister Tobias Billström om något annat än tv-licenser. Billströms svar är intressanta på många sätt, inte minst eftersom de är som ägnade att parera Sverigedemokraternas framgångar.

Han är bekymrad över asylströmmarna från Irak, och hävdar att det är den tillfälliga asyllagen som trädde i kraft i våras som banade väg för de nya flyktingarna.

– Människor har tyvärr fått intrycket att det är lättare att få asyl i Sverige, trots att vi inte har en annan syn på skyddsgrunderna. Därför vill jag skicka ut en tydlig signal om att vi har exakt samma lagstiftning som vi hade tidigare. Och vi kommer inte att göra avkall på detta. Vi kommer inte så länge som jag är migrationsminister att utfärda några generella amnestier eller tillfälliga asyllagstiftningar.

Sverige är inte det enda landet i Europa som märker av ökande flyktingströmmar. För människor som lever i ekonomisk misär i västra Afrika har spanska Kanarieöarna blivit porten till Europa. Många, många når aldrig målet.

Om några veckor deltar Tobias Billström i ett stort möte i Libyen mellan EU:s migrationsministrar och de afrikanska ländernas samarbetsorganisation. Några veckor senare hålls ett europeiskt ministerråd om migrationsfrågorna.

– Nu måste vi börja agera, säger Tobias Billström, som vill se biståndssatsningar på bred front.

– Vi måste på europeisk nivå rikta in oss på att hjälpa de länder där flyktingarna kommer ifrån. För det är ekonomisk misär som driver fram flyktingströmmarna över Medelhavet och över Atlanten.

Stora flyktingströmmar till Sverige blir också ett hot mot ett av Tobias Billströms främsta mål för migrationspolitiken på nationell nivå: Att korta handläggningstiderna för asylsökande.

– Idag klarar vi inte sexmånadersgränsen. Men det är inte sex månader som ska vara målet, utan tre månader. Jag har ambitionen att jobba stenhårt för att nå det målet under mandatperioden.

Regeringen vill att betydligt färre ska beviljas asyl av humanitära skäl, eller synnerligen ömmande skäl, som det heter numera.

– Den andelen måste minska dramatiskt, säger Tobias Billström.

– Många människor som hör uttrycket humanitära skäl tycker att det låter jättebra. Men det innebär egentligen att människor som har suttit fast i asylprocessen i flera år eller många år släpps in för att de är i ett sådant tillstånd fysiskt och psykiskt att de inte kan avvisas. Det måste vi bort från.

Som riksdagsledamot krävde Tobias Billström obligatoriska dna-test i samband med anhöriginvandring, för att kontrollera att människorna i en familj verkligen är släkt med varandra. Det är en fråga som han tar med sig in i regeringen.

Idag kan dna-tester göras, men bara på frivillig basis.

– Jag är inte främmande för en diskussion om att ändra lagen på det här området. Definitivt inte, säger han.

Han tycker att det är för tidigt att säga om dna-testerna ska vara obligatoriska eller om tvångstester bara ska genomföras i vissa specifika fall.

– Men det absolut viktigaste är att barnens bästa står i första rummet. Jag tycker inte att man ska acceptera skenäktenskap och att människor väljer att komma till Sverige under falska förespeglingar.

Problemet med Sverigedemokraternas framgångar är dock att de sannolikt beror på ett upplevt problem snarare än av faktiska politiska åtgärder. Att väljarnas missnöje kanske rentav är oberoende av flyktingströmmens faktiska storlek.

Unga borgerliga tankesmedjan Captus publicerade en eftervalsanalys där Tino Sanandaji försökte sätta sverigedemokratiska valframgångar i samband med andelen invandrare per valkrets - men fann ingen koppling. Möjligen var andelen brott per invånare en faktor, menade Captus (pdf).

Ett påstående som har gjorts efter valet är att Sverigedemokraterna lyckats väl i områden med få invandrare. Grafen nedan, som visar andel utrikes födda samt röster för Sverigedemokraterna tyder på att så inte är fallet. Det är heller inte så att Sverigedemokraterna har klarat sig bättre i kommuner med många utrikes födda. Det tycks helt enkelt inte finnas någon stark relation mellan andel utrikes födda samt röster för Sverigedemokraterna. Inte heller genomsnittlig inkomst för kommunens invånare eller valdeltagande har ett statistiskt samband med röster på partiet. Däremot kan vi se en viss relation mellan brottslighet i kommunerna och röster på Sverigedemokraterna vilket framgår av figurerna nedan.

Möjligtvis kan en effektiv politisk respons mot Sverigedemokraterna som inte innebär att man tar efter deras främlingsfientliga politik vara mer fokus på brottsbekämpning.

Ny partisekreterare i centern

Centerpartiets nye partisekreterare heter, erfar Ekot, Anders Flanking. Han presenterar sig själv på sin hemsida:

Jag är pappa till tre ungdomar, 13 (tvillingar) och 15 år. Dessutom har jag ett bonusbarn från Kina (4år). Att vara pappa är mitt livs viktigaste och skojigaste uppgift. Så klart att det också påverkar hur jag vill att vårt Göteborg och samhället i övrigt skall se ut. Jag gick en gång med i ungdomsförbundet för att jag tyckte att det var centerpartiet , som var bäst på miljöpolitik och att man ville flytta ut makten nära medborgarna. För mig gäller det fortfarande - centerpartiet är ett grönt borgerligt parti. Det passar i alla fall för mig. Idag känner jag väldigt mycket för ungdomars frågor. Det är inte så konstigt när man har tre tonåringar. Då blir frågor om skolan och ungdomars vardag viktiga.

Vad har du gjort och vad gör du?

jag har från början gått tre år på gymnasiet, fortsatt på officersutbildning i Stockholm , är numera reservofficer. När jag var 28 år började jag plugga på Göteborgs Universitet och läste på personallinjen med inriktning på ekonomi och organisation (100 poäng) Jag har också läst statskunskap.

Mellan 1989 och 1998 var jag kommunstyrelsens ordförande och kommunalråd i Skövde. När jag var 40 ville jag göra något annat och lämnade alla offentligt valda uppdrag. Jag ville inte fastna i heltidspolitiken och jag ville få mer tid med våra barn.
Jag jobbade först i 2,5 år i ett privat tjänsteföretag som konsult och därefter som projektchef för ett samverkansprojekt i tillväxtfrågor. Jag har suttit i bolagsstyrelser- ett större försäkringsbolag och ett litet tjänsteföretag.Detta gör också att jag är särskilt intresserad av samhällsekonomi och näringslivsfrågor.

Under 1990-talet satt jag också i Centerpartiets partistyrelse.Idag är jag ordförande i Centerpartiets valberedning (riket) och vice ordförande i Centerpartiets gemensamma styrelse i Västra Götaland.

Efter att Centerpartiet har ökat från cirka 4500 röster 2002 till ca 8300 2006 i kommunvalet så har jag fått förtroendet att sitta i Kommunfullmäktige från och med den 1/11 2006. Dessutom blev jag ersättare i Regionfullmäktige.

Jag är också utsedd av Riksdagen att vara Riksbanksfullmäktig.

Trots dessa uppdrag är jag fortfarande förtroendevald på fritid och har kvar mitt arbete.

Var bor du?

Sedan 2000 på Styrsö, före det bodde vi i centrala Göteborg.

Hur gammal är du?

49

Vad är du intresserad av?

Att vara med våra barn, resa,litteratur, historia, röra mig ute i vår natur,skidåkning. Försöker fixa med huset efter bästa förmåga- en ny och spännande erfarenhet.Älskar att leva nära havet.

Uppdatering:

Flankings första uttalanden pekar på en fortsatt tydlig marknadsliberal, alliansvänlig, kort sagt Mauderniserad, centerpartistisk linje.

I Dagens Nyheter:

Anders Flanking menar att det är den senaste periodens förnyelse av partiet som har vänt trenden.

Knivar ersätter förnyelse

Den som vill begripa vart Socialdemokraterna är på väg efter valförlusten har det inte lätt. Alla de tyngsta av de etablerade partiföreträdarna markerar att någon omsvängning av politiken inte är nödvändig, samtidigt som det faktiskt förekommer en ganska omfattande debatt om detsamma.

Tendenserna i partiets toppskikt pekar mot att Socialdemokraterna väljer att inte reformera sin politik. Några exempel:

Den socialdemokratiska budgetmotionen är i stort en replik av partiets valmanifest, konstaterar partiorganet Aktuellt i Politikens chefredaktör Eric Sundström.

I fredags presenterade s sitt budgetalternativ, en motion som helt bygger på valmanifestet. En genomläsning i efterhand ger en dyster känsla.

Den person som utsetts att leda arbetet att hitta Göran Perssons efterträdare, Lena Hjelm Wallén, fastslår i en intervju i Fokus att den förda politiken inte ska ändras på något mer genomgripande sätt, till skillnad från Moderaternas lyckade reformering.

Jag tycker inte att vi som parti är i samma situation som moderaterna var när de gjorde den förändringen.

Vi har ingen debatt i partiet om att vi i grunden behöver göra om vår politik och nästan bli ett annat parti.

Hos moderaterna utgick allt från den nya partiledaren. Det är främmande för vårt parti, där kongress faktiskt betyder beslut. Det kan inte bara komma in en partiledare som gör om allting hos oss.

I Ekots lördagsintervju menar förre finansministern Pär Nuder att valförlusten inte behöver medföra några större förändringar i partitoppen.

En ny partiledare ska nu vaskas fram av en valberedning, men därutöver anser inte Pär Nuder att valnederlaget behöver resultera i några stora personförändringar i den högsta socialdemokratiska ledningen. Själv vill Nuder fortsätta i högsta ledningen. Han säger sig inte ha några ambitioner att bli partiordförande...

I samma intervju rackar Nuder ner på unga kvinnliga ledarskribenten Nisha Besara på Aftonbladet, som dristat sig till att framföra kritik mot partitoppen i en artikel i Arena.

Puerilt, säger Nuder...

Berit Andnor, som är satt att leda eftervalsanalysarbetet säger till Aktuellt i Politiken att analysgruppen inte ska bli ett verktyg för den som vill förändra politikens inriktning.

Det får inte bli ett forum för de enkla lösningarna där vi börjar skylla på enskilda individer eller där vissa försöker vrida politiken i den ena eller andra riktningen för sina egna syften.

I en stor intervju i Aktuellt i Politiken vidhåller Göran Persson att den förda politiken bör fortsättas (själv planerar han att köpa DVD-boxen med Vita Husets samlade avsnitt. Tydligen har en statsminister inte tid att följa ens den bästa och mest relevanta populärkulturella skildringen av det egna arbetet - sorgligt) .

Det är inte i politiken som jag tror att vi har så mycket brister. Däremot i sättet vi förde kampanj, sättet vi bearbetade media, och att vi aldrig riktigt fick upp de borgerliga i hörnet.

Sammantaget ger dessa uttalanden från partitoppen bilden av ett parti som inte vill förändra sig. Uttalandena från Hjelm-Wallén och Andnor kan dessutom tolkas som att Göran Perssons efterträdare inte har något mandat att ändra politik.

Ändå fortgår debatten på andra håll i rörelsen:

Förre folkhälsoministern har påpekat på DN Debatt att partiets misslyckade jobbpolitik inför valet skrämt bort väljare både till högerblocket och till brunvänstern:

Tänk om socialdemokratin fått gå till val med en arbetslöshet på 3-3,5 procent. Då hade man kunnat promenera genom valrörelsen!

Arbetslösheten är också förklaringen till Sverigedemokraternas framgångar. När arbetslöshet och utanförskap etableras, då kryper fascismen in. Då kan man ställa unga arbetare som har svårt att få jobb och pensionärer med för lite i pensionskuvertet mot invandrarna och exploatera det politiskt. Genom att skapa en bild av att hundratusentals invandrare lever på bidrag utan att jobba, samtidigt som svenska pensionärer och arbetare lever på fattigdomsgränsen, spelar man ut svenskar och invandrare mot varandra.

När alliansens retorik dessutom utgick ifrån motsättningen mellan dem som "jobbar" och dem som "inte jobbar", var det lätt för Sverigedemokraterna att ta den motsättningen ett steg längre och fråga: vem är det som inte jobbar? Jo, invandrarna!

Det finns nu två stora uppgifter för arbetarrörelsen: att trycka tillbaka de främlingsfientliga partierna och att vinna tillbaka den radikala delen av medelklassen. Det gör man inte genom att vända arbetarklassen ryggen, utan genom att tydligare formulera en politik för fler jobb och minskade klyftor.

Att hitta en politik som skapar fler jobb är också huvudsyftet med senaste numret (4/06) av partitidskriften Tiden. Där går LO-ekonomerna till storms mot att arbetarrörelsen övergett arbetslinjen.

Arbetslinjen är en viktig del av sysselsättningspolitiken. Den går ut på att ta till vara varje människas vilja och förmåga att arbeta, hellre än att enbart ge kontantstöd till dem som inte själva finner sin plats på arbetsmarknaden. Vi anser att arbetslinjen består av tre delar:

1. Arbetslinjen handlar om att de som inte kan få ett arbete direkt ska erbjudas alternativ sysselsättning som utbildning eller praktik. Syftet är att stärka humankapitalet, eller förhindra att det minskar. Humankapital är inte bara kunskaper i boklig bemärkelse, utan också yrkeserfarenhet och mentala egenskaper som självförtroende.

2. Arbetslinjen innebär också att det ställs krav på individen. I första hand har man skyldighet att försörja sig själv. För att vara berättigad till ersättning från socialförsäkringarna måste man kunna visa att man är sjuk, eller försöker men inte har kunnat få ett jobb. Den alternativa sysselsättning som erbjuds är också en metod att förhindra att människor frivilligt väljer ledighet framför arbete.

3. Arbetslinjen inkluderar även att det ska löna sig att arbeta. Detta både genom lön och att man genom arbete kvalificerar sig till olika inkomstförsäkringar. Det gäller arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring, föräldraförsäkring och framför allt pensionssystemet utöver garantipensionen. Det är lönsamt att arbeta i Sverige, vilket helt kommit bort i debatten om bidragstagare. Arbetarrörelsen har inte lyckats tydliggöra att huvudorsaken till att Sverige når så högt deltagande i arbetslivet är att det lönar sig att arbeta.

Men jobben kanske inte är allt. Aktive socialdemokraten och professorn i statsvetenskap Ulf Bjereld lägger på sin blogg fram en egen eftervalsanalys, hittills i två delar. Hans lösning på partiets problem är att det måste återvinna medelklassens förtroende, vilket leder in på diskussioner om vilka dessa medelklass-människor är i ett samhälle som sedan länge lagt bakom sig den industriella revolutionen.

I dag talar vi om den kommunikationella revolutionen. Om vi väljer att karaktärisera dagens samhälle som ett informationssamhälle kan vi hävda att den kommunikationella revolutionen handlar om sättet att organisera kunskapsproduktionen. Här pågår en kamp om kunskapens innehåll, om rätten till kunskap och om kunskapens räckvidd.

I denna kamp verkar de informationella producenterna – som Castells kallar dem – eller "den kreativa klassen" som Richard Florida kallar den (jag och Marie Demker använder uttrycket ”fria logotyper”). Det är en grupp som uppgår till 20-25 procent av befolkningen och som växer. Nästa bloggpost om ”Vart går socialdemokratin?” kommer att handla explicit om denna grupp. Och om varför det kanske är med denna grupp som socialdemokraterna måste bygga en allians för att återta makten och därigenom kunna värna de fattiga och de förtryckta genom byggandet av ett jämlikt samhälle.

Det ska bli spännande att se fortsättningen på Bjerelds resonemang, då det nu känns som att där är den enda platsen man kan hitta ett embryo till en strategi både vad gäller politik och kommunikation.

En intressant iakttagelse jag inte kan undgå att göra när jag läser de allra mest självrannsakande texterna om hur partiet sjabblade bort jobbfrågan är att kritikerna egentligen inte föreslår någon förändring av jobbpolitiken, utan snarare föreslår starkare doser. Mer av samma vara, liksom. Och det undrar jag om det är så klokt, egentligen.

Från annat håll kritiseras slutenheten i partiets förnyelsearbete. I Göteborgs-Posten dundrar förra kommunalrådet i Göteborg Kerstin Alnebratt iväg kraftig kritik mot Pär Nuder och de andra i ledningskorridorerna:

För Nuder och andra som rört sig i den absoluta partitoppen och sprungit i Rosenbads korridorer sedan de var tonåringar ligger det dock en viktig poäng i att fortsätta tala om folkrörelsepartiet. Det skapar nämligen legitimitet och trovärdighet som sträcker sig bortom den enskilda personen. Vad de inte verkar inse är att folkrörelsetraditionen ställer krav. Krav på allt från folkbildning till praktiskt förändringsarbete. Framförallt krävs en levande idédebatt med möjlighet att påverka partiets inriktning och politikens utformning. Inget av detta kan sägas prägla arbetarrörelsen idag.

På Aftonbladets ledarsida kräver politiske chefredaktören Olle Svenning större öppenhet i arbetet med att finna Perssons efterträdare, bland annat eftersom smygandet reducerar möjligheten till idédebatt, och därmed i förlängningen skadar den så småningom utvaldes möjligheter att bedriva en egen politik.

Hos de svenska socialdemokraterna härskar ännu en traditionstyngd diskretion. Lena Hjelm-Wallén och hennes medarbetare kartlägger och samtalar, fast avskilt.

Ett tunt, illusoriskt skäl för den ordningen brukar vara att partiet – egentligen – är enat, befriat från ideologiska konflikter. Ett rimligare argument för den organiserade tystnaden kan vara att det riskerar att bli svårt att finna kandidater, villiga att prövas i öppna debatter.

Några starka namn riskerar att falla bort.

Öppenhet, medlemsinflytande och behovet av framtidsdebatter väger betydligt tyngre.

På annan plats i Aftonbladet, nämligen på sin blogg, rasar socialdemokratiska vildbasen Lotta Gröning mot hur partiet hanterar eftervalsanalysen.

Efter att ha hört Berit Andnor kan jag konstatera att får hon hållas då tar hon livet av rörelsen. Hur i helsike kan man sätta till en av de ansvariga att göra valanalysen? Det borde ha varit några tunga namn från landet som lett den gruppen. Eller också Göran Greider och Widar Andersson.

Berit Andnor och kompani är helt fartblinda. De är tillsatta för att rädda sitt eget skinn och sin egan framtida karriär och sina egna höga löner. Makten framför allt. Tänkte partiledningen på rörelsen då skulle rörelsen själv ha fått utse representanter till analysgruppen. Fy fabian vilken skandal.

Gröning har i och för sig en av de lättare vägande rösterna i rörelsen, men det är lätt att tro att hennes besvikelse delas av andra som söker förnyelse i partiet.

I det fördolda antar jag att långa knivar vässas inför slutstriden om makten i partiet. Svenska Dagbladet har redovisat att det tidiga kravet på en kvinnlig efterträdare nu luckrats upp, vilket rycker bort mattan under exempelvis Mona Sahlins fötter, och dolda makthavare drar sannolikt i alla tillgängliga trådar. På sin blogg levererar exempelvis partiäldsten Enn Kokk en läcker dolkstöt:

Mona Sahlin, som tycks återkomma som en av de mer seriösa kandidaterna, har en hel del av den personliga utstrålning, som Pär Nuder saknar.

Men politiskt är hon ett osäkert kort. Som SSUare var hon snarast traditionalist, men sen har hon mer och mer lierat sig med förnyarna (som ju numera återfinns i partiet). Mitt intryck av henne - jag har jobbat nära henne under hennes tid som partisekreterare - är att hon agerar mer efter vart hon känner att vinden blåser än efter djupt grundad övertygelse och framför allt kunskap. De gånger hon bad mig om underlag för något, ville hon aldrig läsa några vidlyftiga papper, som hon själv måste tolka; nej, korta sammanfattningar skulle det vara. Hon var ganska lat. Hon la sig praktiskt taget aldrig i vad jag som ansvarig funktionär tog upp på VU- och partistyrelsedagordningarna (vilket ju var kul för mig) utan skrev bara raskt sin namteckning på kallelsepapperet.

Och hon var fruktansvärt oberäknelig. Det hände, att ombudsmän slog vad om hurudivda hon skulle komma till ett utlovat möte eller inte. Jag har rikliga egna erfarenheter av det här. En gång bad hon mig, någon timme innan planet skulle gå, meddela återbud till ett stort kvinnomöte i parlamentet i Riga. Från de nordiska partisekreterarmötena skolkade hon ofta; jag fick åka ensam. En gång tog den danske partisekreteraren mig åt sidan och sa ungefär: “Enn, det här är ingen kritik mot dig. Vi uppskattar allihop dina analyser av vad som sker i svensk politik. Men vi kan ju inte ha mängder av nordiska partisekreterarmöten, där den svenska partisekreteraren inte deltar.”

Med det här vill jag säga, att det personliga slarv, som fällde henne förra gången, är bara förnamnet.

Jag antar, givet redovisningen ovan, att vi den närmaste tiden kommer att se mer av sådant. Fler knivstick. Och mindre av förnyelse.

Förnyelsen kanske kommer på längre sikt, dock. I november lanserar rörelsen sin nya tankesmedja.

Mittmoderaternas seger

Den idédebatt som jag hoppats på har sannerligen drunknat i flödet av skandalnyheter om statsrådsaffärer. Med Cecilia Stegö Chilò och Maria Borelius försvinner förhoppningsvis de svarta rubrikerna.

Tråkigt nog för oss som gillar idédebatt så förlorar regeringen med dessa namn också de enda rösterna som i Rosenbad skulle kunnat ifrågasätta den omfattande välfärdsstatens hegemoni.

Stegö, exempelvis, är visionär mer än politiker. Som chef för marknadsliberala tankesmedjan Timbro har hon skyfflat mer idologiskt kol i pannan än man kan hitta i borgerlighetens samlade mentala gruvgångar. Hennes arbete har haft ifrågasättandet som utgångspunkt, till skillnad från upplägget som Fredrik Reinfeldt haft när han omfamnat den politiska mitten.

Med Stegö och Borelius satta på bänken cementeras Moderaternas spel på mittfältet. Detta försvårar för oppositionen att gå till offensiv, men gör också att avståndet till mål blir betydligt längre för regeringspartierna.

Att det blev Lars Leijonborg som tillfälligt fick hantera kulturfrågorna efter Stegös avgång rymmer all den tydlighet som man kan begära av en symbolhandling.

Väljarna kan sitta lugnt framför tv-apparaterna. Ingenting viktigt kommer att förändras under mandatperioden. 2010 står valet mellan två läger kompetenta förvaltare av den socialdemokratiska välfärdsmodellen, precis som i år.

Idéutvecklingen kommer att ske på annan plats.

Ny s-ledare i Stockholm

Stockholms socialdemokraters ledare Annika Billström tvingas bort, till förmån för avgångne ministern Carin Jämtin. Bredvid Jämtin kommer Roger Mogert att stå. Den enda som reserverade sig mot beslutet i Stockholms arbetarekommuns styrelse var - Annika Billström.

Ska man vinna Sverige, så nästan måste man vinna Stockholm. Och då går det inte att ha ett uppenbart sänke som ledare. Huvudstadens sossar kommer nu att ledas av ett namn som inte belastas av svekdebatter och som har glans från regeringsarbetet på en tillräckligt diffus ideologisk fråga (bistånd) för att inte skrämma bort någon.

Dagens Nyheter:

En enig styrelse i arbetarekommunen röstade på tisdagskvällen bort Annika Billström.

- Den senaste tiden har det framkommit att Carin har ett brett stöd från många håll. Hon ger uttryck för förnyelse, som våra medlemmar har förespråkat att vi behöver, säger Bosse Ringholm, ordförande i Stockholms arbetarkommun.

- Med Carin Jämtin och Roger Mogert får vi en bra kombination med en person som står för förnyelsen, och en som är erfaren i kommunfullmäktigearbetet.

Ekot:

S-styrelsen var enig i beslutet förutom Annika Billström som reserverade sig, enligt Bosse Ringholm, ordförande i arbetarekommunen.

Dagens Nyheters analys av Gunnar Jonsson:

Ett nytt ansikte som Carin Jämtin är en början. Hon fick goda betyg som biståndsminister. Hon är obefläckad av partifejden. Relationen mellan henne och arbetarekommunen bygger också på ömsesidig nytta. Jämtin behöver bredda sig innan hon på allvar kan komma i fråga som socialdemokratisk partiledare.

Roger Mogert bidrar med erfarenhet från Stadshuset och många supportrar i partiet. Men att byta personal räcker näppeligen.

Att socialdemokratin förlorade riksdagsvalet berodde mest på Storstockholm. Regeringens storstadspolitik lyckades ingen upptäcka. Höga skatter är mindre populärt här än i Norrland, och integrationen fungerar knackigt. Något mer än skattefinansierade "gratisdagis" måste dock även Stockholms socialdemokrater hitta på.

På webben har Stockholms ledarskifte diskuterats en längre tid. Exempelvis Magnus Ljungkvist har haft en föredömlig nyhetsrapportering. Analys, ur ett borgerligt perspektiv, har man kunnat hitta hos folkpartisten Johan Ingerö:

Jag är inte rätt man att bedöma trovärdigheten i de uppgifter som säger att det blir Carin Jämtin som efterträder Annika Billström i Stockholms stadshus, men om så blir fallet går det knappast att tolka som något annat än en vänstergir.

Återstår att se hur väljarna reagerar på detta. Två scenarier är tänkbara:

* Klassiska socialdemokrater blir mer motiverade att ta nya tag, när "kälkborgerliga" Billström är ur vägen.

* Medelväljaren som räknar sig själv till mitten reagerar negativt och röstar borgerligt 2010.

I mina ögon är det andra alternativet det mest troliga.

Om valet av Jämtin signalerar en vänstersväng (vilket jag är osäker på att det gör; i inrikesfrågor tror jag att Jämtin uppfattas som luddig snarare än ideologisk) så är loppet nu ännu mer kört för Socialdemokraterna i Stockholm, förutsatt att borgarna inte gör bort sig och sabbar ekonomin eller nåt.

Men om valet inte signalerar nåt särskilt, så tänds kanske ett hopp för sossarna. I brist på trängselfrågan, som ju borgarna stal häromveckan, eller andra idéer, så måste partiet ha en fräsch och karismatisk person som utstrålar något slags diffus förnyelse. Och det låter ju som Carin Jämtin.

Men det är svårt att tro att det ska räcka med enbart en ny ledare. En ny idé kan nog vara bra att ha. Om den inte kommer, så behåller borgerligheten Stockholm - och landet - 2010.

Sossarnas mediestrategi avlägsen

TT intervjuar Socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog med anledning av den mediepolitiska utredningsgrupp som partiet tillsatte i helgen. Gruppen lider knappast av tidspress, om man får tro Ulvskog. Målet tycks snarare vara långsiktigt.

Sydsvenskan:

- Vi kommer att vara väldigt öppna, vi kommer att vara praktiker, vi kommer att vara inställda på att försöka ta tag i de möjligheter som yppar sig och också föra en diskussion med andra som är intresserade av att vi har mer av ägarmångfald på mediemarknaden, säger Marita Ulvskog.

I den mediepolitiska gruppen ingår också LO:s avtalssekreterare Erland Olausson och partikassören Tommy Ohlström. Gruppen har ett brett mandat och kan, enligt Ulvskog, föreslå "väldigt konkreta saker" till det verkställande utskottet och partistyrelsen.
Till skillnad från tidigare mediepolitiska grupper handlar det denna gång inte om att analysera och diskutera mediefrågor.

- Nu är vi bortom det, säger Marita Ulvskog.

Att partikassören finns med i gruppen ska inte tolkas som att socialdemokraterna är beredda att satsa pengar på ett medieprojekt, säger Ulvskog. Sammansättningen ska i stället markera att det är praktiskt sinnade personer som ska sköta arbetet. Ulvskog är journalist i botten och tidigare kulturminister och Olausson sitter i Aftonbladets styrelse.

Gruppen har ingen tidsplan för sitt arbete, men Ulvskog tycker att det är rimligt att den rapporterar till nästa partikongress 2009.

Ny partisekreterare i Fp

Ny partisekreterare i Folkpartiet blir Erik Ullenhag, meddelar Folkpartiet idag.

Folkpartiets partistyrelse har utsett Erik Ullenhag till ny partisekreterare.

Erik Ullenhag har tidigare varit riksdagsledamot och vårdtalesman för folkpartiet. Innan riksdagsuppdraget arbetade han på Utrikesdepartementet. Ullenhag är från Uppsala, är jurist och har tidigare tjänstgjort som tingsnotarie.

– Folkpartiet står inför intensiva år. Jag ser som min uppgift att utveckla vår organisation och vår politik samtidigt som vi ingår i en alliansregering. Det kommer att bli en spännande utmaning både för mig och för folkpartiet. Målsättningen är att få ett fortsatt mandat från väljarna även efter 2010, men med ett starkare folkparti, säger Erik Ullenhag.

Ullenhag är inte vem som helst. Smart, ung, slipad debattör, profilerad i partiets mjukare frågor, och tillräckligt driven och självsäker för att våga protestera när ledningen inte gör som han vill.

Utnämningen av Ullenhag borde betyda att Folkpartiet tar ett steg tillbaks mot den så kallade snällismen som var förhärskande under Bengt Westerbergs tid, vilken Johan Jakobsson, saligt vare hans namn, och Lars Leijonborg övergav. Den borde också kunne ge upphov till en del interna slitningar, då Ullenhag kommit på kant med partiets mer hårdföra kravställar-falang tidigare.

Ser vi uppkomsten av ett dubbelkommando i Folkpartiet? Tja, det heter ju "att varar liberal är att vara kluven". Å andra sidan har partiet innehållit denna tudelning under hela sin livstid.

Kanske är utnämningen för Leijonborg och styrelsen ett sätt att lugna den sk socialliberala delen av partiet, nu när hårdingarna Jan Björklund och Nyamko Sabuni fått ministerposter.

SvD uppmärksammar bloggen

Svenska Dagbladet har en kort intervju med mig om Val 2010.

Är det inte lite väl tidigt att ta sikte på nästa val redan nu?

- Nej, det tycker jag inte. Årets valrörelse bjöd på stora ideologiska förflyttningar, framför allt hos moderaterna men även för centern. Min gissning är att dessa förflyttningar kommer att fortsätta och bli ännu större och då är det min avsikt att följa den här utvecklingen från start.

Valanalysgruppen (s)

Socialdemokraternas grupp för eftervalsanalys är nu utsedd. Gruppen leds av Berit Andnor.

Partiorganet Aktuellt i Politiken berättar:

Den viktiga valanalysgruppen, som ska lämna en förklaring till varför det gick som det gick i valet, fick sin sammansättning klar under partistyrelsemötet. Gruppen leds av förra socialministern Berit Andnor. Övriga ledamöter är Mattias Väpse, Annelie Hulthén, Ella Niia, Karl Petersen, Lena Mikko, Christina Zedell, Mats Johansson, Ingrid Lennerwald, Monika Theodorsson, Tomas Rudin, Sven-Erik Österberg samt Adrian Kaba.

AiP rapporterar för övrigt också om ett annat partistyrelsebeslut från helgen, som kanske kommer att ha betydelse för socialdemokraternas opinionsbildning inför valet 2010:

Vid partikongressen 2001 tillsattes en mediepolitisk arbetsgrupp med dåvarande partisekreteraren Lars Stjernkvist som ordförande.

Partistyrelsen beslutade i helgen att en ny mediepolitisk arbetsgrupp ska tillsättas. Arbetsgruppen får till uppgift att följa utvecklingen på mediemarknaden mot bakgrund av mediernas betydelse för demokratin. Gruppens huvudsakliga uppdrag är att arbeta för att ge arbetarrörelsen en starkare opinionsbildande ställning.

Gruppen består av Marita Ulvskog, partisekreterare och gruppens ordförande, Erland Olausson, vice ordförande LO, Tommy Ohlström, partikassör.

Är det tidningsuppköp på gång?

(ps: Jonas Morian kommenterar valanalysgruppen, så klart.)