Sossarnas dilemma

Spekulationerna om vem som ska efterträda Göran Persson som partiledare för Socialdemokraterna konkretiserar det svåra dilemma partiet står inför. Sossarna måste reformeras för att kunna vinna nästa val, men fraktionerna inom partiet kommer att ha svårt att enas om i vilken riktning reformarbetet ska peka.

Trots att Margot Wallström på torsdagen sade nej (pressmeddelande pdf, bloggpost) till att efterträda Persson fortsätter spekulationerna kring hennes namn. Det är begripligt, givet hur perfekt hon passar i den ena socialdemokratiska falangens reformplaner.

Socialdemokraterna står nämligen i ett vägskäl, som det ser ut nu, där den ena vägen leder till en partiledare med Wallströms egenskaper, och där den andra vägen leder till en efterträdare med LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedins egenskaper.

Så gott som alla ledande socialdemokrater som debatterat frågan offentligt håller med om att sossarna förlorade valet på jobbfrågan. Borgerligheten lyckades göra för troligt att den kunde skapa fler riktiga arbetstillfällen, och vänsterblocket hade inget annat att erbjuda än plusjobb, friår och tilltro till den tillväxt som hittills visat sig vara snudd på jobless growth. Lärdomen inför nästa val är att man måste kunna lova nya jobb. Men det är inte lätt, om man vill vara trogen gamla socialdemokratiska honnörsord.

På den ena sidan i socialdemokratin står debattörer som chefredaktören för Dala-Demokraten Göran Greider och försöker dra partiet åt vänster, åt en Keynesiansk politik, åt ett övergivande av inflationsmålet, åt fler anställda i offentlig sektor och åt ett partiledarskap starkt påverkat av LO - personifierat alltså av Wanja Lundby-Wedins tänkta kandidatur. Det svåra för den här falangen är att väljarna ju 2006 underkände denna traditionella vänsterlösning på jobbfrågan.

På den andra sidan finns, och de är säkert just nu i minoritet dessutom, socialdemokrater som försöker dra partiet mot mer marknadsmässiga lösningar, som kan acceptera avdrag för hushållsnära tjänster eller andra lösningar som gör det billigare att anställa, som ser positivt på småföretagande, och som inte benhårt motsätter sig privatiseringar. Det är den här falangen som hade haft mest glädje av Margot Wallströms kandidatur, om det hade blivit någon. Hon har tidigare öppet uttryckt kritik mot den svenska modellen, vilket inte är vanligt på hennes nivå. Wallström hade varit en intressant lösning också på ett annat problem.

Valet 2010 handlar för socialdemokratin inte bara om att återfå förtroendet vad gäller jobbskapande. Det handlar också om att acceptera en samregering med åtminstone Miljöpartiet. Med största sannolikhet återkommer aldrig den tid då partiet kunnat regera ensamt i minoritet. Socialdemokraterna är numer ett 35-procentsparti. Ett parti som alla andra, fast lite större. Och då blir frågan automatiskt i nästa valrörelse hur regeringskoalitionen kommer att se ut.

Wallström, med sin trovärdighet i miljöfrågor, skulle ha varit den perfekta kandidaten att leda en valrörelse i koalition med Miljöpartiet.

Högersossarna får nu leta efter andra namn. Mona Sahlin, Thomas Östros, Jan Nygren eller Ulrika Messing är några som figurerat, med större eller mindre verklighetsförankring.

Ett tredje centralt problem för Socialdemokraterna är att de tappar väljare till Sverigedemokraterna. En valrörelse i koalition med Miljöpartiet skulle dessutom öka den väljarflykten. Även om Socialdemokraterna gör ett kanonval 2010 så kommer sverigedemokratiska riksdagsmandat att kunna slå undan grunden för en regering - för hur sannolikt är det att Miljöpartiet skulle kunna sitta i en regering som är beroende av sverigedemokratiskt stöd? Inte alls.

Mitt tips på vem som kan lösa denna gordiska knut: justitieminister Thomas Bodström. Folklig, hård mot kriminella, inga problem med att utvisa egyptier på lösa grunder, och inte belastad med fackliga band som kan försvåra nytänkande i jobbpolitiken. Dessutom har han riksdagsplats, vilket underlättar oppositionsarbetet.