Fortsatt "splittring" att vänta

Folkpartiet ådrog sig under den senaste veckan en del skepsis då man valde att göra politiska utspel som inte förankrats i regeringskoalitionen, utan skulle betraktas som ren partipolitik. Kritiker menade att det hela var tecken på splittring.

Partisekreteraren Erik Ullenhag motiverar nu utspelen i en text i sitt veckobrev som dels är ett brandtal för de borgerliga partiernas rätt att profilera sig under mandatperioden, dels en analys av hur partierna faktiskt jobbat med profilering.

Partiprofilering nödvändig för Alliansseger 2010

Efter det att folkpartiet presenterat en ny mediepolitik och återupprepat en ståndpunkt om att vi tycker att det är orimligt att exportera vapen till diktaturer har en debatt startat om att det skulle finnas ”sprickor” i Alliansregeringen. Det faktum att vi presenterat vår egen politik i ett par frågor har, inte av våra Allianskollegor, men väl av ett antal kommentatorer, beskrivits som en ”strid” inom Alliansen. Även det faktum att kristdemokraterna är emot könsneutrala äktenskap (en åsikt de alltid haft) lyckades i något tv-reportage beskrivas som konfliktfylld profilering.

Men är förutsättningen för en fungerande Allians verkligen att de enskilda partierna talar tyst om den egna politiken? När Alliansen bildades hemma hos Maud Olofsson var syftet att visa att det fanns en regeringsduglig opposition som var beredda att ta över efter en regeringstrött socialdemokrati. Genom ett gediget programarbete lyckades vi också enas på en rad områden och vi presenterade ett gemensamt valmanifest. Resultatet vet vi – Alliansen var i väljarnas ögon mer regeringsduglig än den sittande vänstermajoriteten och vi fick väljarnas förtroende att regera Sverige.

I Alliansarbetet har vi fått en fördjupad förståelse för de olika partiernas idétraditioner och byggt upp personband som gör den sittande regeringen mer samspelt än någon tidigare borgerlig regering. Vi har ett helt annat samtalsklimat mellan de fyra regeringspartierna än någonsin tidigare och även än vad som rådde i de nattliga förhandlingarnas regerande mellan socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet. Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Lars Leijonborg och Göran Hägglund är personliga garanter för samarbetet och de har utvecklat en imponerande förmåga att lösa ut frågor som riskerar att långsiktigt skada relationerna mellan partierna.

En avgörande förutsättning för att vi ska få fortsatt förtroende är att regeringen uppfyller de löften vi gav till väljarna. Det handlar om fler jobb. Om en skola med fokus på kunskap och arbetsro. Om en värdig välfärd för våra äldre. Men för att få väljarnas förtroende räcker det inte att ha regerat på ett kompetent sätt – vi måste också ha idéer om vad vi ska göra i morgon. Och för att så ska ske måste de olika partierna fortsätta ett idéarbete och kunna ge svar på de frågor väljarna ställer 2010.

Det var ju inte bara bildandet av Allians för Sverige som gjorde att vi vann valet – vi hade ju också en politik som en majoritet av väljarna hade förtroende för och de fyra ingående partierna hade under några år genomgått spännande förändringar.

Moderaterna har genomgått den mest omtalade förändringen. Partiet har gjort en imponerande resa där allt från skattepolitik till familjepolitik omprövats. Och förnyelsen verkar fortsätta när vi har en moderat finansminister som talar om feminism på ett sätt som påminner om Bengt Westerberg eller Lars Leijonborg.

Även inom folkpartiet har vi förnyat oss genom att vi bättre än tidigare formulerat liberala svar på vardagsfrågorna. Tydligast har det synts i den skolpolitik som vi successivt mejslat ut och som vi nu har möjlighet att genomföra. Men vi har också varit först med att lyfta upp arbetet för en integrationspolitik där människor som flyr till vårt land får en möjlighet att bidra.

Centerns resa är också intressant. Partiet har profilerat sig som tydligt borgerligt, blivit betydligt mer Europavänligt och tonat ned sitt kärnkraftsmotstånd. Partiet har åter börjat få stöd i storstäder och har frågor som en uppluckring av arbetsrätten profilerat sig som marknadsliberalt.

Kristdemokraterna har lyckats bli ett parti som är bredare än tidigare och som därmed är relevant för fler medborgare. Partiet har varit bra på att lyfta upp vardagsnära frågor som fastighets- och bensinskatt och samtidigt fortsatt sin tradition på det familjepolitiska området.

Förutsättningen för att vi ska fortsätta att ge relevanta svar på väljarnas frågor är att vi trots regeringsmakten klarar av att fortsätta fördjupa idéarbetet. Många som var aktiva i våra respektive partier mellan 1991 och 1994 kan tyvärr vittna om att vi då regerade sönder oss i den mening att det blev tomt i idéskafferiet inför valet 1994.

För att kunna bedriva en vital idéutveckling måste de olika partierna ha möjlighet att presentera sina respektive idéer på olika områden. Självklart är det inte ointressant vilket av de olika Allianspartierna som får väljarnas röster och vi har en demokratisk skyldighet att visa på de skillnader i idéer och visioner som finns mellan våra olika partier.

LO öppnar för jobbpolitik i s

I Ekots lördagsintervju antyder LO-ordföranden Vanja Lundby Wedin att vissa förändringar vad gäller a-kassa och skatt på arbete som de borgerliga genomdrivit nog är acceptabla - under en socialdemokratisk regering. Det ger en öppning för skapandet av en jobbpolitik inom Socialdemokraterna.

LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin tror inte att socialdemokraterna kan återställa arbetslöshetsförsäkringen om partiet kommer tillbaka i regeringsställning efter nästa val. LO och det socialdemokratiska partiet behöver tänka i nya banor anser Lundby-Wedin.

Wanja Lundby-Wedin tror också att socialdemokraterna kan tvingas acceptera de borgerligas skattesänkningar på arbetsinkomster.

– Det är klart att jag kan se, och det kan ju alla se, problem. Om man sänker skatten på arbete så pass mycket som man gör så är det inte helt lätt att gå till val på att man ska höja skatten, säger Lundby-Wedin.

Kan man inte höja skatterna blir det också svårt för en framtida socialdemokratisk regering att betala en återgång till a-kassan som den såg ut förut. Detta i kombination med att de borgerliga planerar en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring gör att Wanja Lundby-Wedin inte vill tala om återställare. Istället tycker hon att LO och socialdemokraterna ska ta fram en ny modell.

– Strunta i att fundera över begreppet återställare, utan se istället hur vi vill att arbetslinjen ska se ut. Alltså det som innebär att den enskilda ska känna trygghet i en förändring om man riskerar arbetslöshet. Hur ser den arbetslinjen ut i den tid vi lever i nu, det skulle jag gärna vilja att socialdemokratin och LO jobbade tillsammans med under en tid nu, säger hon.

Kd byter informationschef

Kristdemokraternas informationschef Anders Löwenberg lämnar sitt jobb i kd-kansliet efter fyra år och går till näringslivet, rapporterar Resumé.

De senaste fyra åren har han varit informationschef på kristdemokraterna och han var i hög grad inblandad i förra årets valrörelse.

Efter alliansens valseger var det flera pr-konsulter som gick till regeringskansliet men nu går Anders Löwenberg i motsatt riktning.

Personalen på kristdemokraternas kansli informerades vid niotiden på onsdagsmorgonen om flytten som innebär att Löwenberg blir försäljningsansvarig och pr-konsult på göteborgsbaserade pr-byrån Newsroom.

Kristdemokraterna har inte presenterat någon efterträdare. Avhoppet torde, även om partiledningen kanske tycker att det är tråkigt, faktiskt passa rätt väl i tiden. För en tid sedan konstaterade ju partiets eftervalsanalys att Kristdemokraterna behövde kommunicera sitt budskap på ett annorlunda sätt. Kanske är det lika bra att någon annan gör det.

Moderat kommunikation 2007

I en artikel i Dagens Media förklarar Moderaternas kommunikationschef Pär Henriksson vad partiet kommer att försöka marknadsföra under året.

Vad blir viktigast för moderaterna att kommunicera ut under 2007?

- I januari ska vi försöka göra en grej på att skattesänkningen märks på januarilönen. Förhoppningsvis ser vi också effekterna av jobbpolitiken. Så ska vi berätta om avskaffandet av stopplagen inom vården så att fler kan starta eget. I mars är det kommunal rikskonferens. Almedalen till sommaren och partistämman i höst.

MP starkt fram

Samtidigt som Miljöpartiets språkrör deklarerar att de gärna fortsätter sitt partiledarskap berättar partisekreteraren Håkan Wåhlstedt att han ämnar avgå vid nästa kongress.

Ekot rapporterar:

– Jag har haft åtta väldigt bra år som partisekreterare. Efter kongressen i maj i Norrköping så vill jag ta mig an nya utmaningar. Jag tycker också att det är viktigt att en efterträdare får flera år på sig att planera inför valet 2010, säger Håkan Wåhlstedt.

Du hade fått fortsätta ett år till enligt era stadgar om du hade velat. Hade det inte räckt med den tiden för en ny partisekreterare?

– Jag tillträdde själv efter valet 1998 och man behöver några år för att komma in i arbetet.

Partimedlemmar och lokalavdelningar i miljöpartiet nominerar just nu vem de vill se på de olika posterna i partiet. I början av februari ska det arbetet vara över.

Den som efterträder Wåhlstedt kommer att få ett tacksamt jobb. Potentialen för Miljöpartiet att växa är enorm i en tid när medierna driver klimatfrågan och partiet befinner sig i en ansvarsbefriad oppositionsroll. Och om socialdemokraterna dessutom väljer en partiledare med svag miljöprofil kommer Miljöpartiet få ytterligare expansionsunderlag.

Miljöpartiets tillväxt har redan startat. Under valåret 2006, då ju väljarkåren upplevde en stor trötthet inför socialdemokratins ledning, växte Miljöpartiets medlemskår med mer än trettio procent.

Miljöpartiets pressmeddelande:

Medlemstillströmningen till Miljöpartiet är rekordartad. I början av 2006 hade Miljöpartiet 7 249 medlemmar. Vid årskiftet var medlemssiffran 9 550, en ökning med över 2 300 medlemmar.

- Det är den högsta siffran någonsin och bekräftar att vi alltjämt är ett växande parti. I procent räknat är det en ökning med över 30 procent, säger Håkan Wåhlstedt, partisekreterare.

Valresultatet 2006 gav en ökning på 0.59 procentenheter åt Miljöpartiet - vilket representerar en ganska stor framgång för ett parti som svajar runt 5 procent. Dock inte så stor att den förklarar medlemsökningen under året. Kanske har medlemstillströmningen varit som störst efter regeringsskiftet?

Alliansens 100 dagar

När regeringens hundra första dagar börjar närma sig sitt slut kan det vara dags att fundera över hur de borgerliga partiernas utvecklingspotential ser ut. Lars Leijonborg antydde i sitt sista veckobrev före jul att de stora reformerna genomförts tidigt för att borgerligheten de resterande åren skulle kunna slicka sina sår.

Att oppositionen är i ledningen i opinionsmätningarna var mer eller mindre förutsett. Vi var bland alliansledarna tidigt överens om att, om vi vann valet, snabbt genomföra de inslag i vårt program som kan möta mest motstånd, dels för att de positiva resultaten ska ge effekt så länge som möjligt, dels för att ha tid på oss att reparera negativa opinionseffekter.

Om Leijonborgs avslöjande är korrekt skulle man ju kunna tolka det som att den yttersta gränsen är nådd för den borgerliga politiken. Mer nyliberalt än så här blir det inte, liksom, oavsett skrämskotten ifrån fackförbunden. Nu vidtar en period av reträtt, då Folkpartiet plockar fram sin socialliberalism, då Centerpartiet återvänder till sina agrara rötter, och då Kristdemokraterna gör vad kristdemokrater nu gör.

Men jag tror av två anledningar att så inte är fallet.

För det första: regeringens sammansättning garanterar i sig fortsatt profilering inom de kärnområden som partierna valt ut som sina kärnfrågor.

Folkpartiet är här ett lämpligt exempel. Jan Björklund är minister med ansvar för skolfrågorna, vilket ju garanterar folkpartistiskt fokus varje gång skolan diskuteras. Med Björklunds inriktning, nota bene, på krav, läxa, kvarsittning och ordning. Stenhårda Nyamko Sabuni har ministeransvaret över integration och jämställdhet, och hon har redan avfärdat integrationspolitiken som vi kände den och kvoteringspratet inom jämställdhetsarbetet - oavsett hur Birgitta Ohlsson eller Erik Ullenhag skulle velat ha det. Skulle Sabuni kunna backa? Nej, och ingen annan minister heller.

Folkpartiet är på gott och ont garanterade fortsatt likartad utveckling på de centrala områdena de valt att profilera sig de senaste åren med Johan Jakobsson som partisekreterare.

Och eftersom partiet inte precis växt, så kan man anta att de som sitter på riksdagsbänken tillhör den hårda kärnan - och följdriktigt så presenterade Allan Widman en tanke om krav på svenskt språk i undervisningen häromdagen. Ingen socialliberalism i sikte, trots alla ledarskribenters önskemål om detta i höstas.

Och detta är ju en utveckling som kommer fortgå även om Lars Leijonborg väljer att avgå mitt under mandatperioden.

För det andra: ett regeringsparti som försöker bredda sig kannibaliserar eller sviker.

Kristdemokraterna kom i sin eftervalsanalys i mitten av december fram till att partiet uppfattades som smalt.

– Kristdemokraternas nedgång i valet beror bland annat på att vi uppfattas som ett parti utan politisk bredd. Att vi brister beträffande förnyelse inom såväl politik som när det gäller personförnyelse samt på att partiets organisation haltar. Det sade Bengt Germundsson, ordförande för Kristdemokraternas valanalysgrupp när han på fredagen presenterade gruppens rapport.

– Kristdemokratern har idag ett inmutat förtroende i äldre- och familjefrågor, men det räcker inte. Partiet behöver även bredda sin politiska dagordning och exempelvis lyfta fram sin miljö- och integrationspolitik. Det ingår som en ideologiskt given ansvarsuppgift att ta spjärn mot både miljöförstöring och de främlingsfientliga krafter vi idag ser sprida sig.

Kristdemokraternas lösning på problemet är att skapa nya profilområden, och värva människor som kan företräda dessa slagkraftigt. Integration och invandrarrepresentation är en sån punkt. Men det kommer inte att vara helt lätt att komma fram där när integrationsfrågorna ägs av Folkpartiet. Om hugade kristdemokrater överhuvudtaget kommer att bli inbjudna till en tv-soffa som har chansen att boka Nyamko Sabuni så är det svårt att se att de kan göra mer än att möjligen vinna över en röst ifrån Folkpartiet. Och det är ju ingen stor seger - det är traditionell inomborgerlig kannibalism.

Jag gissar att Kristdemokraterna istället kommer att få försöka bevisa att de är bäst på sina kärnområden: äldrefrågor och omsorg. Detta kommer dock inte att bli lätt, eftersom oppositionen sannolikt kommer att skjuta in sig där, med krav på större resurser, som brukar vara lättare att sälja in till väljarna än valfrihetsreformer, men som kan betraktas som ett svek mot borgerliga värderingar om man nu vill triangulera. En försmak på socialdemokratisk retorik i ämnet levererade Morgan Johansson på DN Debatt:

Vi måste skapa ett verkligt s-alternativ till dagens pensionssystem. Det tog blott tio dagar för den nya borgerliga regeringen att ensidigt och ärelöst riva upp överenskommelsen med socialdemokraterna från 1994 om nuvarande pensionssystem. Med regeringens ansats kommer förtidspensionärer att förlora 100 000-tals kronor, och klassklyftorna inom pensionärskollektivet att öka kraftigt. Därför måste socialdemokraterna gå till offensiv i pensionsfrågan. Vi bör använda oppositionsåren till att skapa ett eget, socialdemokratiskt alternativ till borgarnas ojämlika hantering av pensionärer.

Frågan är då slutligen vad man kan vinna på att ytterligare spetsa till sin politik inom sina profilområden.

Inom Centerpartiet verkar man i alla fall helt inställd på att gå den vägen. Fredrick Federley har just utannonserat ett nytt liberalt nätverk, som inleder med ett seminarium i riksdagshuset med gäster från Svenska Dagbladets ledarsida och Timbro. Och Centerpartiet har fortsatt stor utdelning av att låta sig framstå som huvudfiende till LO, den senaste tiden i frågor om salladsbaren Wild'n'Fresh i Göteborg där facket vill tvinga fram kollektivavtal.

Lars Leijonborgs uttalande betyder inte att koalitionsregeringen kommer att bli menlös. Det kanske inte blir något systemskifte - men nog kommer där att finnas en riktning.