Fortsatt "splittring" att vänta

Folkpartiet ådrog sig under den senaste veckan en del skepsis då man valde att göra politiska utspel som inte förankrats i regeringskoalitionen, utan skulle betraktas som ren partipolitik. Kritiker menade att det hela var tecken på splittring.

Partisekreteraren Erik Ullenhag motiverar nu utspelen i en text i sitt veckobrev som dels är ett brandtal för de borgerliga partiernas rätt att profilera sig under mandatperioden, dels en analys av hur partierna faktiskt jobbat med profilering.

Partiprofilering nödvändig för Alliansseger 2010

Efter det att folkpartiet presenterat en ny mediepolitik och återupprepat en ståndpunkt om att vi tycker att det är orimligt att exportera vapen till diktaturer har en debatt startat om att det skulle finnas ”sprickor” i Alliansregeringen. Det faktum att vi presenterat vår egen politik i ett par frågor har, inte av våra Allianskollegor, men väl av ett antal kommentatorer, beskrivits som en ”strid” inom Alliansen. Även det faktum att kristdemokraterna är emot könsneutrala äktenskap (en åsikt de alltid haft) lyckades i något tv-reportage beskrivas som konfliktfylld profilering.

Men är förutsättningen för en fungerande Allians verkligen att de enskilda partierna talar tyst om den egna politiken? När Alliansen bildades hemma hos Maud Olofsson var syftet att visa att det fanns en regeringsduglig opposition som var beredda att ta över efter en regeringstrött socialdemokrati. Genom ett gediget programarbete lyckades vi också enas på en rad områden och vi presenterade ett gemensamt valmanifest. Resultatet vet vi – Alliansen var i väljarnas ögon mer regeringsduglig än den sittande vänstermajoriteten och vi fick väljarnas förtroende att regera Sverige.

I Alliansarbetet har vi fått en fördjupad förståelse för de olika partiernas idétraditioner och byggt upp personband som gör den sittande regeringen mer samspelt än någon tidigare borgerlig regering. Vi har ett helt annat samtalsklimat mellan de fyra regeringspartierna än någonsin tidigare och även än vad som rådde i de nattliga förhandlingarnas regerande mellan socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet. Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Lars Leijonborg och Göran Hägglund är personliga garanter för samarbetet och de har utvecklat en imponerande förmåga att lösa ut frågor som riskerar att långsiktigt skada relationerna mellan partierna.

En avgörande förutsättning för att vi ska få fortsatt förtroende är att regeringen uppfyller de löften vi gav till väljarna. Det handlar om fler jobb. Om en skola med fokus på kunskap och arbetsro. Om en värdig välfärd för våra äldre. Men för att få väljarnas förtroende räcker det inte att ha regerat på ett kompetent sätt – vi måste också ha idéer om vad vi ska göra i morgon. Och för att så ska ske måste de olika partierna fortsätta ett idéarbete och kunna ge svar på de frågor väljarna ställer 2010.

Det var ju inte bara bildandet av Allians för Sverige som gjorde att vi vann valet – vi hade ju också en politik som en majoritet av väljarna hade förtroende för och de fyra ingående partierna hade under några år genomgått spännande förändringar.

Moderaterna har genomgått den mest omtalade förändringen. Partiet har gjort en imponerande resa där allt från skattepolitik till familjepolitik omprövats. Och förnyelsen verkar fortsätta när vi har en moderat finansminister som talar om feminism på ett sätt som påminner om Bengt Westerberg eller Lars Leijonborg.

Även inom folkpartiet har vi förnyat oss genom att vi bättre än tidigare formulerat liberala svar på vardagsfrågorna. Tydligast har det synts i den skolpolitik som vi successivt mejslat ut och som vi nu har möjlighet att genomföra. Men vi har också varit först med att lyfta upp arbetet för en integrationspolitik där människor som flyr till vårt land får en möjlighet att bidra.

Centerns resa är också intressant. Partiet har profilerat sig som tydligt borgerligt, blivit betydligt mer Europavänligt och tonat ned sitt kärnkraftsmotstånd. Partiet har åter börjat få stöd i storstäder och har frågor som en uppluckring av arbetsrätten profilerat sig som marknadsliberalt.

Kristdemokraterna har lyckats bli ett parti som är bredare än tidigare och som därmed är relevant för fler medborgare. Partiet har varit bra på att lyfta upp vardagsnära frågor som fastighets- och bensinskatt och samtidigt fortsatt sin tradition på det familjepolitiska området.

Förutsättningen för att vi ska fortsätta att ge relevanta svar på väljarnas frågor är att vi trots regeringsmakten klarar av att fortsätta fördjupa idéarbetet. Många som var aktiva i våra respektive partier mellan 1991 och 1994 kan tyvärr vittna om att vi då regerade sönder oss i den mening att det blev tomt i idéskafferiet inför valet 1994.

För att kunna bedriva en vital idéutveckling måste de olika partierna ha möjlighet att presentera sina respektive idéer på olika områden. Självklart är det inte ointressant vilket av de olika Allianspartierna som får väljarnas röster och vi har en demokratisk skyldighet att visa på de skillnader i idéer och visioner som finns mellan våra olika partier.