Allianssamarbetets nackdel

En intressantare förklaring än den gängse till varför Folkpartiet inte lyckades bättre i valet kommer ifrån en krönika i partiorganet NU, skriven av Jan Fröman, som menar att allianssamarbetets rollfördelning gjorde att partiet inte kunde spela ut hela registret.

Vi kan räkna med en intensiv eftervalsdebatt från nu fram till nästa ordinarie landsmöte om ett år. I den debatten kommer vi sannolikt att få höra kritik mot folkpartiets hårda profilering på ett antal i och för sig viktiga politikområden. När skolan, integrationen och rättsväsendet sattes i centrum, försvann andra frågor. I en del fall var det frågor där folkpartiet tidigare hållit en hög profil men som nu hamnat i debattens bakvatten. I vissa fall, ett bra exempel är miljöpolitiken, försvann frågan mer eller mindre helt från valrörelsen.

I många fall är denna kritik berättigad. Viktiga socialliberala frågor försvann, andra lyftes fram. Folkpartiet blev i valrörelsen om inte ett enfrågeparti så i alla fall ett fåfrågeparti.

En naturlig förklaring till detta är det framgångsrika allianssamarbetet. Dess främsta styrka var att enskilda partier fick profilera sig, folkpartiet kändes igen i allianspolitiken. Det blev inte ett enda geggigt moderat-light-parti av alltihop.

Men just detta kommer att ställa stora krav på folkpartiet under den kommande mandatperioden. Partiet kommer att starkt förknippas med de sakpolitiska frågor som man får departementsansvar för.

Invändningen är naturligtvis den att samma sak rimligen borde drabbat alla partier i alliansen. Att självutplåningen borde varit lika stor för alla i samarbetet. Åtminstone för de tre små.

Iakttagelsen att regeringspartiernas profilering inför 2010 kommer att hänga samman med deras respektive taburetter torde dock vara svår att motsäga.