Efter Leijonborg - skvallret

Cecilia Malmström, Jan Björklund eller Birgitta Ohlsson. Någon av dessa kommer att efterträda Lars Leijonborg, om man får tro skvallret inifrån Folkpartiet, berättar unge folkpartisten och LUF-aren Douglas Martinsson på sin blogg.

Även om det inte diskuteras i media så pratas det varmt om det inom partiet; det spekuleras i olika potentiella efterträdare och det funderas över vem som är bäst lämpad, vem som skulle gå bäst hem i media samt vem som bäst matchar partiets värderingar.

Det rör sig om tre huvudkandidater:

* Cecilia Malmström, europaparlamentarikern som kämpar hårt för att få bort allt krångel och all byråkrati inom EU, se här. Tyvärr får jag, som den individualist jag är, säga att det spelar roll att hon är kvinna; visserligen är det positivt för folkpartiet eftersom partiet hittills enbart haft manliga partiledare. Cecilia är driftig, amibitös och påläst, samtidigt som hon utstrålar social kompetens, positivism och folklighet.

Eftersom hon inte varit verksam fysiskt i Sverige så mycket så är det svårt att avgöra hur stor förankring hon har hos folket; å andra sidan var inte t ex Hägglund eller Reinfeldt särskilt kända när de valdes. Det man dock kan gå efter är hennes totala utskåpning av övriga fp-kandidater i EU-valet 2004; var tredje fp-väljare kryssade i Cecilia. Respekt.

* Jan Björklund är idag vice partiordförande och skolpoltitisk talesman. I debatter och vid olika sorters presentationer där jag sett honom har han alltid visat prov på säkerhet och trovärdighet. Det han dock förlorar på är den hårda retoriken och de kontroversiella och ibland tveksamma förslagen.

Frågan är vad Jan kan tillföra partiet mer än han gör idag? Han har redan en framträdande roll i händelse av talesman i vår viktigaste fråga. Där anser jag att han skall fortsätta. Sedan är ju Björklund alldeles för väl stöpt i politikerformen; vad jag anser om det går att läsa om här.

* Birgitta Ohlsson bedömer många ha potentialen. Själv gillar jag Birgitta skarpt, se här och här, men jag tror att hon snarare är ett namn för framtiden. Det som idag talar emot henne är att hon "bara" suttit i riksdagen i en mandatperiod och att hon inte har ett alltför gott anseende hos de som styr partiet idag.

Om partiets medlemmar mot förmodan skulle föra fram henne som partiledare skulle bilden av folkpartiet förändras radikalt; mer fokus skulle läggas på frågor som inte alls är typiskt borgerliga. Folkpartiet skulle präglas av ord som global solidaritet, jämställdhet och liberal feminism.

Med Birgitta vid rodret skulle vi alltså bli ett mer unikt alternativ inom Alliansen; under den här valrörelsen har jag insett alltför många gånger att folkpartiet är för likt moderaterna. Åtminstone framställs vi som så. Visst skall vi även framgent vara enade kring jobb, skola och trygghet - men vi måste få en tydligare profil och en klarare målgrupp.

Får jag göra en bedömning så är chanserna för de tre olika kandidaterna 60-30-10 i den ordning de är presenterade här. När jag hört mig kring i olika kretsar och fora i partiet och ungdomsförbundet lutar det starkt åt Cecilia.