Fortsatt självutplåning?

Lars Leijonborg är fortsatt nöjd med att ha låtit Folkpartiet ha hamnat i skuggan av alliansen. Det framgår av hans senaste nyhetsbrev.

Folkpartiet tog en medveten risk, att egna identiteten skulle försvagas, för att alliansen skulle segra. Och det var det värt, menar Leijonborg.

Trots att vi själva gick tillbaka bidrog folkpartiet i hög grad till maktskiftet. Enligt VALU hade vi en nettovinst från socialdemokraterna på 0,7 procentenheter, som med de knappa marginaler det till sist blev kan ha varit avgörande. Vi arbetade hårt hela mandatperioden för att förnya det borgerliga alternativet så att det skulle bli så attraktivt och trovärdigt att tveksamma socialdemokrater tryggt kunde rösta på det.

Det ska också sägas att vi var medvetna om när vi gick in i Allians för Sverige att vi tog en risk för vårt eget parti. Ett samarbete av det täta slaget innebär att skillnaderna till en del suddas ut. Man kan säga att trösklarna mellan partierna slipas ner. Det blev lättare än någonsin för väljarna att flytta sig mellan de borgerliga partierna. Mätningarna i början av valrörelsen visade att folkpartiet i princip kunde bli hur stort och hur litet som helst.

Leijonborg tröstar sig med att det nu kommer en lång tid då partiet kan rekonstruera sig, men pekar inte ut någon riktning.

Sanningen är att det hade kunnat gå mycket sämre för folkpartiet om vi tillsammans inte trots allt rest oss efter smällen två veckor före valet och faktiskt genomförde den valspurt som var möjlig i skuggan av alla reportage om intrånget. Men vi får nog räkna med att bilden av folkpartiet påverkas av skandalen ännu en tid framöver och att det kanske märks i opinionsmätningar. Den goda nyheten är att vi har lång tid på oss att reparera den skadan tills det är riksdagsval igen.

I dagens Svenska Dagbladet presenterar dock förre kampanjgeneralen för Folkpartiet, Håkan Tenelius, fyra punkter att ha i åtanke för partiets reformarbete:

1. Integrationen. Många uppfattar att folkpartiets kravpolitik vädjar till främlingsrädslan. Det effektivaste sättet att motverka bilden är att rakryggat ta debatten med rasisterna. Folkpartiet bör ägna mandatperioden åt en öppen debatt med sverigedemokraterna. Att argumentera mot intolerans och fördomar är ett liberalt partis främsta uppgift.

2. Respekten för den enskilda individen. Folkpartiet har abdikerat som den personliga integritetens garant. När statens, företagens och organisationernas övervakning av medborgarna breder ut sig i samma snabba takt som tekniken utvecklas måste någon spjärna emot. Om inte liberaler sköter den uppgiften gör ingen det.

3. Internationalismen. Folkpartiet var Europasamarbetets bästa vän när diskussionen om övergångsregler för nya EU-medlemmar förstörde profilen. Den positionen måste tas tillbaka. Även när det inte är opportunt måste folkpartiet lyfta frågorna om internationellt samarbete. Det gäller inte minst i säkerhetsfrågor. Myten att människor lever tryggare om Sverige inte samarbetar militärt med andra demokratier måste raseras.

4. Klimatfrågan. Allt fler inser att det krävs kraftfulla insatser för att åstadkomma en hållbar utveckling. Det är bara med marknadsekonomiska verktyg som vi kan nå lösningar som förenar effektivitet med respekt för enskilda människors frihet och integritet. Ett liberalt parti borde vara den politiska kraft som ivrigast kombinerar marknadsekonomi med ett miljöansvar.

Intressant att notera med Tenelius inlägg i debatten är att han tycker att partiets politik i grunden är bra, men att man ska betona frågorna annorlunda. Tenelius ser alltså Folkpartiets förnyelse som ett kommunikativt problem, snarare än ett politiskt.

Spännande också att han placerar integrationsfrågorna överst på dagordningen. Mitt tips är att han delar den analysen med många av de partiaktiva, och att Leijonborg nu i regeringsförhandlingarna kämpar med näbbar och klor för att få den taburett som integrationsfrågorna ligger under. Ett drömjobb för Nyamko Sabuni, och en drömsits för ett parti som vill kunna framstå som dem som slåss på den goda sidan mot de mörka främlingsfientliga krafterna i Sverigedemokraterna.