Med makten som rattmuff

De nya idéerna har ännu inte visat sig i den socialdemokratiska eftervalsanalysen. Om man inte räknar högerpressens skribenter, förstås.

I Aftonbladet har man inte kommit särskilt långt när det gäller att förnya tankegodset efter den svidande valförlusten. Men man har bestämt kön på nästa partiledare, i alla fall.

För en kvinna som partiledare måste det bli. Något annat är omöjligt att försvara efter över hundra år av manliga partiordförande.

På annat håll passar ledarskribenter på att göra upp med gamla fiender. Frifräsige Widar Andersson skjuter skarpt i Folkbladet.

Marita Ulvskog har aldrig tillhört mina politiska favoriter. Lite för mycket norrländsk gamvänster för min smak. Som partisekreterare har hon i långa stycken gjort ett bra jobb i det interna arbetet. Utåt har det väl inte gått fullt lika bra. Men allt det där är historia nu. Marita Ulvskog kommer lika lite som Göran Persson att leda socialdemokratin i nästa valrörelse.

Det var inte Ulvskogs och Persson fel att (s) förlorade. Den andra sidan var i sitt livs slag. De hade varit svårslagna även om socialdemokraterna i sin valrörelse undvikit alla de fel som Ulvskog pekade på i intervjun med Ekot.

Men partiledningen har ett särskilt ansvar för upplägget av valrörelsen. Har partistyrelsen - vilket anonyma kritiker ibland hävdar - varit ett tystlåtet och idélöst transportkompani när valstrategin beslutades så är det dags att betala priset för det nu. Att nu gå ut och klaga på sådant man själv varit med och beslutat om är inte särskilt vackert. Mitt tips är därför att det blir ett och annat fyllnadsval till partistyrelse och verkställande utskott på extrakongressen i mars 2007.

Bara personfrågor så långt man kan se, med andra ord. Och inte mycket nya tankar. Vilket (s)-märkte statsvetaren Stig-Björn Ljunggren varnar för följderna av.

Att socialdemokraternas förlorade valet med sketna 50 000 röster var illa, men ingen total genomklappning. Istället är partiet nu, efter valet, på väg att ordna den stora katastrofen.Ty det är åt pipsvängen det går, om partiet bestämmer sig för partiledare före ledaregenskaper, och prioriterar att bestämma vilket TV-nylle som ska företräda partiet innan politikens innehåll har tydliggjorts..

Partiet måste lyfta fram vad det faktiskt står för. Ska (s) åter kunna framstå som dem som driver arbete åt alla, som försvarar det arbetande Sveriges intressen, finns det ingen annan väg att tala om företag, forskning, infrastruktur, entreprenörskap, och allt annat som har med de välståndsbringande krafterna att göra.

Intressant nog är det i högerns tidningar man hittar de intressantaste analyserna av vad Socialdemokraterna står inför. Ett exempel är Svenska Dagbladets politiske chefredaktör PJ Anders Linder som menar att det är dags för vänstern att anamma några borgerliga dygder.

Bidragslinjen, som präglade s i valrörelsen och som nu trumpetas från LO och Lundby-Wedin (DN Debatt 22/9), kommer knappast att fungera. Den må kännas välbekant och trygg, och den må ha dämpat tillbakagången i länen i norr och Mellansverige där s har det största stödet.

Men i Tillväxtsverige drev den medelklassväljarna i armarna på Fredrik Reinfeldts moderater. I Stockholms stad tappade s 8,2 procentenheter; i Skåne län södra 7,8; i Uppsala län 6,7. Ska socialdemokraterna kunna återskapa sin breda allians över klassgränserna till 2010 måste man ha kvalitet och valfrihet på agendan - för det kräver moderna människor i alla sammanhang utanför politiken - och man måste visa ny ödmjukhet inför förtroendet att få utöva makt.

Men varför kommer det inga nya idéer? Samma tidnings Brysselkorrespondent Rolf Gustavsson pekar på partiets mentala förstoppning och åminner sig gamla fritänkande sossen Odd Engström, som på sin tid förgäves undrade hur man skulle kunna göra som Tony Blair gjort i Storbritannien.

Odd tvivlade på att möjligheten att hitta en genväg till Tony Blair, till en modernisering av tankegodset inom socialdemokratin utan inre strider och utan en lång ökenvandringen i opposition. Neil Kinnock behövde tio år och ändå nådde han aldrig ända fram.

Lång ökenvandring i opposition att vänta för Socialdemokraterna alltså. Vilket verkar stämma om man får tro skvallret inifrån socialdemokratins topptjänstemän, som Peppe Engberg i Dagens PS fångat upp på en surströmmingsskiva.

Efter några snapsar inser jag att saker och ting inte är så enkla som jag trott. Som missnöjd blåsosse inbillade jag mig att ett valnederlag skulle vara bra även för socialdemokratin.

Även (s) behöver omprövning, dock inte för att bli det nyaste arbetarpartiet. All politisk makt i det moderna Sverige utgår från medelklassen, vilket även sosseledningen insåg i 40 år innan bidragstagaren plötsligt blev den stora folkhjälten.

Några år i opposition och ordningen kommer att återställas. Tänkte jag.

Bland surströmmingarna fanns ett antal sossar i den utåtgående gräddfilen från Rosenbad. Framåt natten nickade ganska många till synes gillande åt mina slutsatser. Sedan log de snett mot varandra och till slut sa en före detta statssekreterare på sitt stillsamma blekingemål:

"Du har rätt men fel, Peppe. Socialdemokratin har aldrig omprövat någonting i opposition. All förändring har skett med makten som rattmuff. När vi går i opposition är risken att det inte blir högre i tak utan lägre. Nu ställer apparaten in sig på att vinna valet 2010 och alla försök att ompröva gamla ståndpunkter kommer att uppfattas som ett hot mot valrörelsen."