Aftonbladets bisarrovärld

I den parallella och uppenbarligen något sämre värld där Aftonbladets ledarskribenter tillbringar sina dagar är allt som det alltid varit. Socialdemokratiska väljare har inte bytt block för att de lockats av bättre idéer, tror bladet, utan för att de svindlats av Raj-Rajs fagra löften.

Under förra veckan tog Aftonbladets ledarsida äntligen till orda. Efter ett katastrofval är det ju rimligt att den största socialdemokratiska tidningen vädrar kritik mot det som slog fel, och pekar ut en ny riktning. Men tidningen är helt oförmögen att greppa vad som faktiskt har hänt.

Skribenterna begriper förstås att jobb-frågan varit central i valförlusten. Och att jobben borde funnits med i valmanifestet. Men att utifrån den insikten formulera en vision om hur jobben ska komma, och var jobben ska komma, det tycks vara omöjligt.

Det räcker liksom inte med att säga 'jobb'. Man måste göra det också.

Först ut var Mats Engström, som pekade på Perssons personliga ansvar för valförlusten. Rubriken är oerhört kritisk.

Persson vände demokratin ryggen

Utkastet till valmanifest delades ut vid bordet. Socialdemokraternas verkställande utskott fick läsa det under mötet och komma med snabba synpunkter. Sedan fick ledamöterna lämna in dokumentet igen.

Partistyrelsen fick en ny version den 18 augusti. Ledamöterna hade minimalt med tid att granska texten. Ingen bra förutsättning för eftertanke och demokratisk debatt. Medierna väntade utanför och det var svårt att invända mot hur Göran Perssons spökskrivare formulerade ändringarna.

Om manifestet kunnat diskuteras friare hade kanske jobben fått en mer framträdande plats och valrörelsen gått bättre.

Sossarna borde har pratat om jobben. Visst. Men Engström förtydligar också denna jobbsatsning, utan att för ett ögonblick våga tanken spela fritt. För Engströms jobbförslag är ju per definition den politik som väljarna underkänt.

Hur kunde kretsen kring Göran Persson så länge tro att arbetslösheten skulle minska utan ordentliga statliga satsningar?

Ordentliga statliga satsningar. Det betyder antingen fler anställda i offentlig sektor, eller fler personer i arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Exakt det som väljarna röstade emot.

Även Lena Askling har gjort sin eftervalsanalys. Och efter en fin historisk jämförelse med Gunnar Strängs tid så landar hon i slutsatsen att en ny socialdemokrati måste gå till val på exakt det som man så katastrofalt misslyckats med. Rätten till arbete. Jämlikhet.

Moderaterna och Fredrik Reinfeldt var nära att stjäla socialdemokratins själ i den gångna valrörelsen: Rätten till arbete. Arbete som är grunden för välfärd, jämlikhet, personlig frihet och trygghet.

Det är dags för socialdemokratin att riva av skygglapparna, återerövra allas rätt till arbete och partiets klassiska mål om jämlikhet. Gör en syneförrättning om bristen på jämlikhet i globaliseringens obarmhärtiga strukturomvandling. En kritisk granskning av nya klass-, köns- och inkomstklyftor bland arbetslösa, nya svenskar, socialt utestängda. Fakta finns. Framtiden är gemensam. Vad som behövs är en jämlikhetsreform där alla kommer med.

Men var ska jobben komma, Askling? Hur ska jobben uppstå? Om medborgarna har rätt till arbete måste det offentliga erbjuda detta. Och den modellen underkändes av väljarna.

Vänsterpartiet lovade 200 000 nya jobb i offentlig sektor. Socialdemokraterna kan tredubbla det erbjudandet i nästa val, visst, men problemet är att väljarna inte tror på den lösningen längre.

Något har hänt i befolkningens verklighetsuppfattning. Aftonbladets ledarredaktion har dock sannolikt inte tillgång till verkligheten.

Ändå skriver samma ledarsida obehindrat om hur politiker tidigare gjort för att återta initiativet. Det märkliga är att man inte pläderar för den modellen.

Olle Svenning skriver en runa en socialdemokratisk epok, där vänskapen med Tony Blair får spegla Göran Persson. Men slutsatsen blir som vanligt i Aftonbladet bara en tumme, könsbestämd så klart.

Blair och Persson lämnar ifrån sig två nerslitna partier. Labour, som är hårdast åtgånget, rymmer numera bara 200 000 medlemmar.

I Storbritannien är efterträdaren i praktiken utsedd. Med Gordon Brown blir det lite mindre av samma sak, fram till det utannonserade valnederlaget mot ett vänsterreformerat högerparti.

Perssons gamla parti ställer fram en handfull efterträdarkandidater, alla kvinnor. De kommer inte att nöja sig med ”mer av samma sak”.

Perssons politiska arv förefaller mer lovande och lockande än Tony Blairs.

Men kanske är det inte ledarsidorna som kommer att fälla avgörandet. De politiska reportrarna har analyserat läget och dragit slutsatserna. På nyhetsplats kan man nu alltså läsa (i alla fall mellan raderna) hur rekonstruktionsarbetet av Socialdemokraterna skulle kunna se ut.

I Dagens Nyheter summeras vad 'ledande' socialdemokrater tycker i en stor eftervalsartikel. Alla intervjuade utom partisekreterare Marita Ulvskog drar åt höger. In mot mitten. Medelklassen. Och en sak vet vi: medelklassen tror inte på Aftonbladets socialism.