Mittmoderaternas seger

Den idédebatt som jag hoppats på har sannerligen drunknat i flödet av skandalnyheter om statsrådsaffärer. Med Cecilia Stegö Chilò och Maria Borelius försvinner förhoppningsvis de svarta rubrikerna.

Tråkigt nog för oss som gillar idédebatt så förlorar regeringen med dessa namn också de enda rösterna som i Rosenbad skulle kunnat ifrågasätta den omfattande välfärdsstatens hegemoni.

Stegö, exempelvis, är visionär mer än politiker. Som chef för marknadsliberala tankesmedjan Timbro har hon skyfflat mer idologiskt kol i pannan än man kan hitta i borgerlighetens samlade mentala gruvgångar. Hennes arbete har haft ifrågasättandet som utgångspunkt, till skillnad från upplägget som Fredrik Reinfeldt haft när han omfamnat den politiska mitten.

Med Stegö och Borelius satta på bänken cementeras Moderaternas spel på mittfältet. Detta försvårar för oppositionen att gå till offensiv, men gör också att avståndet till mål blir betydligt längre för regeringspartierna.

Att det blev Lars Leijonborg som tillfälligt fick hantera kulturfrågorna efter Stegös avgång rymmer all den tydlighet som man kan begära av en symbolhandling.

Väljarna kan sitta lugnt framför tv-apparaterna. Ingenting viktigt kommer att förändras under mandatperioden. 2010 står valet mellan två läger kompetenta förvaltare av den socialdemokratiska välfärdsmodellen, precis som i år.

Idéutvecklingen kommer att ske på annan plats.