2006-10-04

S-debatten igång

Det dröjde nästan två veckor, men nu är socialdemokratins eftervalsdebatt igång på riktigt.

DN debatt dundrar EU-parlamentarikern och tidigare ledamoten av arbetarepartiets verkställande utskott Jan Andersson om bristen på jobbskapande politik.

För första gången i historien blev arbetslösheten en plusfråga för den borgerliga oppositionen. Strategin att negligera arbetslösheten är svårbegriplig, såvida man inte i partiledningen helt enkelt saknade idéer om hur den jobblösa tillväxten skulle hanteras. Jag börjar tro att så var fallet. De lösningar som till slut valdes handlade inte om att långsiktigt skapa arbetstillfällen utan i stället om att mitt under en brinnande högkonjunktur skapa tillfälliga jobb. Politiken blev inte trovärdig. Den borgerliga alliansen sökte i stället mer långsiktiga lösningar som minskad skatt på arbete och stimulanser för nya jobb i tjänstesektorn. Dessa förslag tilltalade uppenbarligen väljarna mer än den socialdemokratiska politiken.
Lösningen på partiets problem med jobbfrågan finns inte på vänsterkanten, fortsätter Andersson.
Göran Persson gjorde också ett misstag när han bestämde sig för att möta Reinfeldts och moderaternas mittenpolitik genom att föra socialdemokraterna åt vänster. Moderaternas förändring möttes med samma gamla högerspökesargument som Bo Lundgens politik hade mötts. Moderaterna anklagades för att ha en dold agenda. Som symbol och i spetsen för denna flytt från mitten vänsterut satte Persson partisekreteraren Marita Ulvskog. Därmed öppnades möjligheten för moderaterna att vinna över socialdemokratiska mittenväljare.
I Aktuellt i Politiken erkänner Stockholms förra finansborgarråd Annika Billström att partiet saknade en jobbpolitik.
– Det finns aldrig enkla förklaringar till ett nederlag, konstaterar Annika Billström, men en är att vi under valrörelsen inte målade upp en vision om framtiden som attraherade människor. Jag tänker på jobben och välfärden. I stället för att peka på vår egen politik ägnade vi en stor del av valrörelsen åt att försöka mana fram högerspöket. Men Reinfeldt var inget högerspöke som det gick att skrämmas med.

– I och med att vi inte hade en offensiv politik för jobben blev vi systemförsvarare medan alliansen blev systemförändrare.
I Aftonbladet efterlyser blivande prästen och politiska chefredaktören Helle Klein ett helt nytt föryngrat ledarskap.
Det gäng som förlitade sig mer på konjunkturen än på den aktiva politiken kan knappast ha något att tillföra den förnyelseprocess som nu måste till. De som däremot förstår vår tids nya utmaningar måste släppas fram. Moderaterna efter Bo Lundgren förnyade både politiken och organisationen. Högern har gjort sitt generationsskifte. Det är hög tid att socialdemokraterna gör det också. Dags att pigga på sig.
Slående är dock att ingen uttalar exakt hur de nya idéerna om jobbtillväxten ska se ut. Kanske saknas det helt enkelt nya tankar (som Jan Andersson antyder)?

Det är väl därför den samlade arbetarrörelsens främste tänk-tankare Ursula Berge föreslår nya satsningar på idéutveckling i sin debattartikel i Sydsvenskan.
För orsaken till varför socialdemokraterna förlorade valet är inte att de var för dåliga på att locka mittenväljare eller framstod som mer splittrade än andra. Orsaken var att de inte klarade av att synliggöra och driva en politik buren av moderna socialdemokratiska idéer. Och det av det enkla skälet att det inte finns någon modern socialdemokratisk idéutveckling att tala om, och inte har funnits på decennier.

Den retorik och de lösningar som fanns före 1980-talet används än idag. Socialdemokraterna sade att arbetslösheten inte var ett problem när väljarna tyckte det. Man lyckades inte driva en politik för mer jämlikhet utan sällade sig till dem som pratade om det, men inte gjorde så mycket mer. Och man kunde visa upp fina tillväxt- och inflationssiffror, men det var inte det som väljarna ville rösta för. De ville rösta för en idé om framtiden, inte om nutiden.
Det börjar likna något.

Uppdatering:

Den röde Uppsalasossen Peter Gustavsson menar att Jan Anderssons utspel på DN debatt är del i ett pågående socialdemokratiskt inbördeskrig. Blogginlägget Samma gamla inbördeskrig med Jan Andersson är läsvärt, oavsett höger- eller vänsterposition.

Uppdatering 2:

En annan röst i Uppsala, fast betydligt tyngre, tillhör Enn Kokk, legendarisk old-school-sosse. Han sågar också Jan Andersson och fördömer varje antydan till högersväng. Jag citerar en lång bit, men rekommenderar hela texten (missa inte heller Kokks trevliga anteckningar efter Riksmötets öppnande):
Valmanifestet som kom för sent i valrörelsen för att ha avsedd verkan, innehöll förvisso en del klassisk socialdemokratisk reformpolitik, dock utan någon sammanbindande ideologisk röd tråd, har jag själv tidigare konstaterat. Men för att se de här skrivningarna som något slags extremistisk vänstervridning måste man ha en skruv lös! Och att, när valrörelsen i så extrem grad präglades av att regeringen ville ha mandat för att genomföra mer av sin tidigare politik, anklaga Marita Ulvskog för att vara det vänsterspöke, som skrämde bort mittenväljarna, måste ha någon annan bakgrund än analys av verkligheten.

Det har det också. Jan Andersson, själv en riktig EU- och EMU-extremist, hatar människor av Marita Ulvskogs och min sort, sådana som stod på motståndarsidans barrikader när det begav sig och som dessutom vann EMU-omröstningen så att det sjöng om det. Nu, när partiledaren gör sorti, gäller det att få med inte i första hand funktionen partisekreteraren utan, för att tala klarspråk, personen Marita Ulvskog (med de åsikter hon har) i fallet.

I Jan Anderssons artikel finns en antydan om vad det egentligen handlar om: “Vi måste en gång för alla lämna ja- och nejdiskussionen om EU bakom oss och i stället formulera en politik som inte bara handlar om marknad utan också har en tydlig social dimension.” Så är vi där igen, i federalismen.

Följer socialdemokratin Jan Anderssons politiska råd och dessutom, vilket han också föreslår, avbryter samarbetet med vänsterpartiet och miljöpartiet, kommer socialdemokratin, under en stor del av 1900-talet den bärande och samhällsbyggande kraften i svensk demokrati, att slutgiltigt reduceras till en ruin av sitt forna jag, ett litet mittenparti bland många andra.