Gahrtons tänkvärda farväl

I Dagens Nyheter idag tar miljöpartisten Per Gahrton efter 26 år farväl av partipolitiken med en debattartikel som sprider visst ljus över hur ett parti ibland måste vara bångstyrigt för att verka trovärdigt. Hans tanke är förstås att texten ska stärka Miljöpartiets förhandlingsposition gentemot Socialdemokraterna inför kommande valrörelse, men resonemanget har allmängiltighet och kan vara bra att ha i bakhuvudet även vad gäller regeringspartiernas inbördes förhållande.

En av mina främsta målsättningar har varit att miljöpartiet skulle undvika att klämmas mellan maktelitens krav på indefiniering/anpassning, utslätning av både idéer och arbetsformer och gräsrötternas och det radikala gröna tänkandets tryck i riktning mot utdefiniering/principfasthet på bekostnad av samarbetsmöjligheter och konkret inflytande. Också denna process har tagit tid och genom erfarenhet malt fram en långtgående konsensus om hur politisk makt kan förenas med trohet mot grundläggande ideal.

Miljöpartiets hantering av regeringskrisen 1991 var maktpolitiskt felaktig och bestraffades därefter av väljarna. Samtidigt var det oundvikligt att ett nytt radikalt parti vid sitt första möte med makten måste markera sin särart genom att presentera ett maximiprogram. Om mp redan då kommit med ett utslätat och anpassat kompromissprogram hade förtroendet för partiets ideologiska hållfasthet för alltid undergrävts.

Det stora offret, att bli utkastad ur riksdagen vid valet 1991, var således ett nödvändigt pris för att behålla långsiktig trovärdighet som radikalt alternativ, ett parti som inte är tvillingsyster till övriga riksdagspartier utan befinner sig i en helt annan dimension. Det var "fundamentalismen" 1991 som gjorde det möjligt för partiet att under slutet av 90-talet och början av 2000-talet inlåta sig på ett organiserat, praktiskt "realpolitiskt" samarbete med socialdemokratin utan att förlora sin själ.