Ständiga kampanjer för m

Politiska kommentatorer får stånd av att prata om den nya tidens politiska villkor, om att pr-konsulter blivit viktigare än förtroendevalda. De drömmer om en utopisk folkhemstid med kommunfullmäktigemöten och äkta fritidsengagemang.

Men hallå! Lägg av, liksom. Det är nya tider nu. Bara att acceptera.

Mediekommentarerna om att pr-makaren Per Schlingmann blivit partisekreterare i Moderaterna handlar naturligtvis mest om att detta är ett tecken i tiden. Att pr blivit viktigare än allt annat.

Anders Jonsson i Expressen menar:

Det som sker är en fortsatt amerikanisering där kunskapen om kampanjmakeri är viktigare än långvarigt partiarbete för att nå toppositionerna. Inom alla partier är det numera fullt naturligt att gå mellan reklambyråerna och partikanslierna.

Det handlar om att sälja in attityder snarare än handfasta förslag. Om att uppfattas som lyssnande och sympatisk, snarare än den som kommer med färdiga lösningar. Det ska vara trevligt att vara moderat, något man vågar skylta med, vilket inte alltid varit fallet i stora delar av landet.

Därför blir politiska tjänstemän som Per Schlingmann, som inte haft ett förtroendeuppdrag sedan han satt i Borås kommunfullmäktige 1991, partisekreterare. Just för att han har tillbringat större delen av sitt yrkesverksamma liv i PR-branschen. I "den värld vi lever i" är det den bästa bakgrunden enligt Fredrik Reinfeldt.

Göran Eriksson i Svenska Dagbladet pekar också på att utnämningen är en signal om att Moderaterna kommer att fortsätta låna idéer från Socialdemokraterna, och inte falla tillbaks högerut.

...med utnämningen av sin förtrogne vill Fredrik Reinfeldt också sända en tydlig signal till nostalgikerna i partiet, precis som Tony Blair för tio år sedan: Det finns ingen väg tillbaka.

Det mest intressanta beskedet som kom i samband med Schlingmanns upphöjelse handlar dock inte om hur han ska sköta partisekreterarjobbet, utan om hur han lagt upp den fortsatta kommunikationsstrategin. Moderaterna ska nu kampanja jämt.

Lena Mellin i Aftonbladet beskriver kampanjerna som en naturlig del i ett partiarbete som funkar tvärtemot det vanliga systemet med arbetsgrupper och kongressbeslut - i "de nya Moderaterna" sker förankringen medelst affischer.

Regionalt anpassade kampanjer är ett exempel. Eftersom Sverige inte ser likadant ut överallt ska väljarna mötas på olika sätt i olika delar av landet.

Ständiga kampanjer är ett annat. "Väljarna måste vinnas varje dag", säger Schlingmann och drar igång en kampanj redan i höst, bara månader efter succévalet. Enligt boken är det bortkastade pengar, fyra år före nästa val.

Men att tro att moderaterna är ett pr-jippo vore att underskatta både Per Schlingmann och hans chef. När synpunkterna från väljarna väl är inhämtade skapas vad de kallar "vår egen agenda". Och den håller de fast vid.

Men för att alla inte ska tycka att samtiden är förskräcklig och att allt var bättre förr så rekommenderas också läsning av det sensationella avslöjandet i Aftonbladet om Fredrik Reinfeldts familjehistorik. Mellannamnet John har Reinfeldt fått ifrån sin farfars farfar John Hood.

Han hade loppcirkus och visade "zulukaffrer" på scen. Han var mulatt - och sa att han åt människor. John Hood är Sveriges statsministers farfars farfar.

Pr-snille tycks ligga i blodet.

Uppdatering:

Sydsvenska Dagbladet (som fanimig är landets bästa tidning - varför har inte Stockholm en sån?) ställer de bästa frågorna i en intervju med Schlingmann:

Är det du som är Iprenmannen?
– Nej, jag är inte Iprenmannen. Det är en av de stora myterna kring mig. Men jag har jobbat som PR-konsult på Spider Relations, i samma företagsgrupp som skapade Iprenmannen.

Du var med och myntade uttryck som "Sveriges nya arbetarparti" och "Nya moderaterna". Vad ska partiet kallas när de begreppen blir förlegade?
– Vi ska möta väljarna som Nya moderaterna fram till valet 2010. I det ligger att vi är ett parti som förmår att förändra och förnya oss. Och det är mer relevant nu än någonsin. I Storbritannien har New Labour kallat sig nya i snart tolv år. Och vad jag förstår är det ett parti som fortfarande förmår att förnya sig.