Eftervalsanalys Sd

Även de som på ett mer välkomnande sätt bryr sig om Sverigedemokraterna ägnar sig nu åt eftervalsanalys. Två tidigare partisekreterare/partiorganisatörer filosoferar öppet om vad som kunde gjorts bättre, givet att målet var riksdagsmandat.

Jan Milld, tidigare partisekreterare, skriver på sin webbtidskrift Blågula Frågor att partiet kunde varit mer offensivt i invandringsfrågor istället för att försöka framstå som så ofarliga och rumsrena som möjligt.

Men ligger misslyckandet till någon del hos SD? Hade partiet kunnat agera annorlunda och bättre?

Svar: ja!

På SD:s årsmöte 2005 antogs ett åtgärdsmanifest i 33 punkter, med konkreta krav på hur kursen kunde läggas om kring invandrings- och integrationspolitiken. Detta har partiledningen sedan stoppat undan, och det var inte så att man "glömde" det, det var inte ett olycksfall i arbetet. Nej, det handlade om en uttalad strategi.

Kärnan i den strategin var att minska motståndarnas träffyta på SD, att erbjuda minimal grund för kritik. I botten på detta strategival låg erfarenheter av att inte få chansen att bemöta angrepp, och presentera SD:s argument.

Till en del är denna bedömning riktig. Förvisso skulle åtgärdsmanifestet väcka att ramaskri bland de politiskt korrekta. Saken är dock att vad majoriteten av väljarna tycker kan SD bortse från - dessa väljare skulle ändå under inga omständigheter överväga att lägga sin röst på SD. Hos de återstående skulle däremot förtroendet för SD öka, om partiet visade att det verkligen tog strid och hade genomtänkta åtgärdsförslag i frågan.

Genom att lyfta fram åtgärdsmanifestet skulle SD ha kunnat punktera den grundläggande strategin hos pk-partierna och media. Man skulle ha tvingat upp sakfrågan - massinvandringen och dess förödande konsekvens för vårt samhälle - på bordet. Man skulle ha satt stopp för förtigandet.

Och förmodligen klarat 4%-spärren.

Den tidigare partiorganisatören Tommy Funebo menar dock på sin sverigedemokrats-granskande Objektiv SD-blogg att partiet förvisso hade en chans att lyfta när justitieministern lät släcka ned partiets hemsida, men att den chansen försattes, och att partiledningen gjorde rätt som talade med små bokstäver i valrörelsen.

Det är inte så enkelt att Sesams dörrar öppnar sig, bara för att man går ut med ett politiskt program som de flesta uppfattar som fascistiskt. Jag är övertygad om att Åkesson gjorde rätt i detta avseende. Att ligga lågt och inte erbjuda några "träffytor" visade sig vara rätt, när nu den allmänna opinionen under slutet av valkampanjen oväntat nog släppte fram helt nya attityder gentemot Sd. Man behövde bara flyta med.

Personligen tror jag att Sverigedemokraternas framgångar närapå enbart härrör från vad riksdagspartierna gör dåligt, nu när partinamnet väl är etablerat. De kan ställa upp hur många hustrumisshandlare som helst på listorna 2010 utan att påverka sitt valresultat. Det som påverkar är hur riksdagspartierna klarar av att formulera en debatt om de allvarliga frågor om integration, trygghet och identitet (rakare uttryckt: invandring, brottslighet och islam) som stora väljargrupper oroas över.

Tyvärr talar historien emot att partierna kan lyckas med det.

Uppdatering:

Att partierna inte klarar av att debattera frågorna betyder naturligtvis inte att det saknas förnuftiga människor som yttrar sig. Plötsligt kanske det lossnar och vi får ett offentligt samtal. I dagens Sydsvenska Dagbladet kommenterar författaren Fredrik Ekelund helt lysande Sverigedemokraternas framgångar i valet. Obligatorisk läsning, för jag citerar bara slutklämmen:

Det är inga "fascister" och "monster" som lyft sd i Malmö och Landskrona. Det är till stor utsträckning vanlig, strävsam arbetarklass som fått nog, eller "fått nock", för att säga det på ren malmöitiska, av integrationens baksida, den som aldrig debatteras på kultursidorna. Tar vi inte denna oro på allvar utan låtsas som att gängen inte finns (Kadhammar), att det är löjligt att oroa sig för islam (Svenning) eller bara tittar på situationen från ett sociologiskt von oben-perspektiv (Fryklund) - då kan Sverigedemokraterna redan nu inteckna ännu fler mandat i nästa val, både kommunalt och i riksdagen.